Av Arne Imsen 1949, då han verkade som evangelist i Norrtälje.
”Bara tomhet, säger Predikaren, bara idelig tomhet! Allt är tomhet” (Pred 1:2).
Som överskrift till kapitlet ur vilken ovanstående vers är hämtad, och för övrigt över hela denna bok, kan man skriva: Den stora tomheten.
Konung Salomo – som är bokens författare – var en belevad man, som hade prövat åtskilligt av vad denna världen hade att bjuda. Men trots konungslig makt och ära och jordisk rikedom, härlighet och glans så tvingades han av sin inre människa att skriva över det hela: ”Allt är tomhet.” Det fanns nämligen intet under solen som kunde fylla det tillsynes bottenlösa djup av tomhet, som var i hans själ.
Det är inte enbart Salomo som har känt och upplevt detta. Nej, han gör sig här till förespråkare för alla tiders människor, ty åtskilliga har levt och åtskilliga lever ett innehållslöst liv. Många är de, som när de blickar tillbaka på sitt förflutna liv för att se vad det har givit, i förtvivlan utbrister: ”Bara tomhet!” Stort är också deras antal som för denna fruktansvärda tomhetskänslas skull i förtvivlan tar sina egna liv.
När man blickar ut över vår tids nöjesjäktade ungdom, så tvingas man ovillkorligen att fundera över vad som kan vara den främsta orsaken till denna väldiga och tillsynes alltmer tilltagande nöjeshets. Denna fråga har ju annars varit ganska aktuell under senare år, den har varit ämne för diskussion på flera platser. Men det är som väl alla förstår ett långt steg mellan ett vackert talesätt om vad som borde göras för att rädda det kommande släktet, och att i verkligheten omsätta den goda tanken i praktisk handling.
Någon säger måhända att tiden i vilken vi lever är ond, och det är ju alldeles riktigt. Men detta argument är inte på långa vägar något försvar för vår tids ungdom, ty ond har tiden alltid varit. ”Världen är i den ondes våld”, det har vi en gång för alla fått vetskap om, och det får nog allt liv som föds på denna jord känning av, mer eller mindre. Men utan att överdriva så kan vi väl fastslå att bakom kamouflagen så känner man nu, som människor i alla tider känt, att intet under solen kan fylla det inre tomrummet. Nej, man drives istället fram, kanhända från det ena bullrande och stojande nöjesarrangemanget till det andra, av denna intensiva tomhetskänsla. Och därför att man nu i allmänhet har så stora möjligheter att tjäna pengar, i jämförelse med vad folk förtjänade förr i tiden, så offrar man så mycket mer på sin glädjefattiga själ. Ja, man söker och söker och offrar nästan hur mycket som helst för att om möjligt få sin törstiga själ tillfredsställd.
Vi tycker ju att det är fullkomligt meningslöst att kasta bort sin tid, och i många fall sina surt förvärvade pengar, på det som ändå icke kan fylla själens krav. Förnuftigt folk måste ju erkänna riktigheten av detta påstående.
Men trots allt vore det ändå lindrigt, om det endast vore pengarna som ginge åt, och jag vet att det finns ungdomar, och även äldre, som tror det hela enbart är en penningfråga. Nej, det är inte bara vecko- eller månadsavlöningen som går åt på profithajarnas altare. Det värsta är att hela livet blir, för den som ej låter sig varnas i tid och söker det som är bättre, en stor besvikelse och därför missriktat och förstört. Och då, om icke förr, har man gjort den upptäckten att det som såg så lockande och inbjudande ut, var endast ett stort bedrägeri eller iögonenfallande hägringar. Man blev bjuden stenar istället för bröd.
Vi har i vår tid massor av sådana, som kan bevittna sanningen av det jag här säger. Jag har mött relativt unga människor som har sökt i åratal i olika föreningar, bland kamrater och på de stora nöjesfälten, efter det som kunde fylla den tomma själen med liv och riktig glädje. Men ju mer de har sökt och ju mer de har offrat på dessa saker har de fått känna vilket skriande och bottenlöst djup av tomhet som fanns bakom det som för ögat såg så tilltalande ut, och trots sin ungdom så har man i många fall tröttnat på livet. Men desto bättre är det att ingen är ämnad till eller behöver gå ett så fruktansvärt öde tillmötes.
Nu må ingen tro att denna artikel har kommit till för att döma eller slå ned på vår tids ungdom. Nej, det har jag ingen rätt att göra. Men därför att jag själv är ung och vid flera tillfällen sett det tragiska i detta förhållande, och framförallt därför att jag själv funnit en som kunde fylla mina behov i härlighet, önskar jag med dessa rader peka på Honom som kan och vill fylla tomrummet som finns i din själ. En sångförfattare sjunger, och jag stämmer in av hela mitt hjärta: ”En det kan, jag säkert vet.” Finns det då endast en som kan, vilken är denne ene? Jo, sångaren sjunger vidare: ”Jesus Frälsaren från Nasaret.” Således är det endast Han, som kan fylla det inre behovet, som varje människa på denna jord har eller har haft. Bibeln, livet och erfarenheten säger oss detta. Ja, jag vågar påstå att om varje ung man och kvinna i våra dagars Sverige, fick ett möte med den levande Jesus så skulle på ganska kort tid alla biografer, teatrar, danssalonger, krogar, spritbolag och för övrigt alla nöjesanordningar bli avfolkade avsevärt. Och den alltmer tilltagande ungdomsbrottsligheten skulle i hastigt tempo avta. Historien bär vittnesbörd om att så har skett förr där land och folk vänt sig till Gud i bön om nåd och förbarmande. Ja, att gå denna väg har visat sig vara nationers enda räddning.
Du som läser dessa rader! Jesus frågar just dig idag, som Han gjort så många gånger förr: ”Varför giver du ut pengar på det som ej är bröd och ditt förvärv på det som ej kan mätta?” Unge vän, gå till Jesus med dina tomma kärl. Tala om för Honom hur synden och världen har bedragit ditt hjärta, och hur du lät dig bedragas. Men gå till Honom idag, ty idag vill Han i nåd förbarma sig över dig. Jesus vill möta med dig, som Han mötte med den samaritiska kvinnan. Jesus säger bl.a. till denna kvinna: ”Den som dricker av det vatten jag giver honom skall bliva i honom en källa, vars vatten springer upp med evigt liv.” Då är de inre behoven fyllda, och istället för den tomhetskänsla som du så länge har haft i ditt inre får du skäl att sjunga: ”Den glädje som världen giver, mitt hjärta ej lockar mer, ty ack i den yttre glansen jag blott fåfänglighet ser.”
