Mission
En hälsning från Palavé
Stora gatan genom Palavé dammar något ohyggligt då tillsynes skrotfärdiga lastbilar dundrar fram och kör i skytteltrafik från floden, varifrån det 24 timmar om dygnet hämtas sand, illegalt naturligtvis, men fullt öppet. Sotet och dammet i luften känns inte bra. Nätterna igenom, då så många andra ljud har tystnat, hör vi grävskoporna jobba och slamra utan uppehåll nere vid floden, och så finns det då några höjdare som gör sig stora pengar på denna miljöförstöring som pågår.
Nuvarande regeringen satsar stort på nya vägbyggen. Enorma ombyggnationer i trafiken pågår intensivt på flera platser, och tunnelbanesystemet byggs ut ännu mer, allt för att om möjligt förbättra framkomligheten i den dagligen mycket kaotiska trafiken här i huvudstaden, vars infrastruktur är mycket bristfällig. Dessutom satsas på nya bostadsområden, och ständigt nya företags- och affärskomplex växer upp, ja, så sand behövs …
Motsatsen blir så markant då vi med ett steg i taget försiktigt tar oss ned för den branta och bitvis förrädiskt leriga och steniga backen som leder hem till vår broder Lucson och hans fyra barn; en familj i sorg efter en älskad maka och mor. Tidigare kunde man näppeligen, men med god vilja, ta sig ända fram med bil, men nu är det till och med prövosamt att gå.
Det var alla-hjärtans-dag, en dag som uppmärksammas stort här i landet, och så även här i bateyen.
Vår broder är djupt tyngd av sorgen efter sin kära Maritza. De fyra barnen är i åldrarna 4–14 år, och man erfar hur tomt hemmet är efter en så älskad och omsorgsfull mamma som Maritza var.
Storasyster donade och diskade i köket då vi kom, pojkarna var utanför och lekte, och lillflickan höll sig nära pappa. Barnen fick varsin present av oss, och fina röda muggar fyllda med godis och blev så glada.
Vi bjöds att sitta ner och tillsammans med Lucson tittade vi på det stora examensfotot av Maritza som hänger på väggen. En strålande vacker ung kvinna, så glad över att då ha klarat sin examen – och det var i juni månad -24. Då visste de ingenting om att hon var sjuk och att hon i oktober skulle lämna dem. Det enda hon ibland påpekat var att händer och fötter kändes så kalla, och att hon kände sig tröttare än hon borde vara.
Så en dag svimmade hon i colmadon/närbutiken, och en kort tid därefter slog sjukdomen leukemi till. Hon blev inlagd på sjukhus i perioder och det sattes in blodtransfusioner som hjälpte henne några dagar åt gången. Lucson uttryckte nu stor tacksamhet för pengar han fått skickat från församlingen, som syskon på olika platser genast bidrog med då vi fick veta hur allvarlig situationen var. Mycket av det gick åt för att köpa blod, hålla henne vid liv, med förhoppning om att hon skulle bli bättre.
Han var hemma hela sjukdomstiden, skötte henne och tog hand om barnen, och fick även praktisk och ekonomisk hjälp av syskon i den haitiska församling han tillhör.
Lucson är sliten, men uttrycker hela tiden tacksamhet till Gud som håller honom och barnen uppe. När vi satt där i deras lilla vardagsrum/kök berättade han spontant vad Maritza brukade säga: ”Det finns ingen församling som är som Maranata. Där får man vara med och vara som man är.” Han fortsatte med sina egna reflektioner som om han verkligen hade behov av att få uttrycka sig, för att dela sin börda: ”I många församlingar är det så att man tittar på varandras yttre och bedömer utifrån det, ja det blir skillnader fastän man är syskon med samme Far. Och alla vill vara pastorer! Man skaffar sig en liten ´fyrkant´, sätter upp ett tak, och säger att man är pastor. Men en församling ska ju födas … ”
Ja det var en viktig och gripande stund där hemma hos vår broder.
Innan vi skulle gå gick jag till ett inre rum där de två flickorna bor tillsammans. Lillan höll på att klä på dockan hon hade fått som present, och stoppade den medföljande nappen i hennes mun och var fullt upptagen med sina bestyr. Storasyster höll i sin famn den stora mjuka kudden med en massa hjärtan på som hon nyss fått, och mumsade godis. Vi pratade lite och hon berättade att hon nu går årskurs 8, vilket innebär att hon till hösten ska börja motsvarande svenska gymnasiet.
Ute på vägen hade pojkarna fått på sig varsin baseballhandske och kastade de nya ”baseball-bollar” de fått, fram och tillbaka, och hade helt klart riktigt roligt!
Lucson är en mycket duktig murare, men har svårt att få jobb på grund av den situation många haitier lever i här i landet. Att ge sig ut på jakt efter ett dagsverke utanför Palavé främst, kan innebära att han grips av migrationsmyndigheterna som numera är mycket aktiva. Då blir han förd till ett förvar, och om de verkligen lyssnar på hans förklaring om att hans dokument om tillstånd att vara i landet befinner sig i en pågående process, så kan han släppas, annars förs han till gränsen och in i Haiti, med stora svårigheter att åter komma hit igen, och till sina barn. Han tackar Gud och syskon i Sverige och på olika platser, som så frikostigt offrat för att hjälpa honom.
Då vi lämnade Lucson och hans barn gick vi hem till Luiman. Där plockade vi fram papper och penna, och ett långt måttband vi hade med oss, och gick runt och mätte tomten.
I det här numret av tidningen finns en intervju med pastor Isaias Rodriguez, där han bland annat berättar om hur han varit med som byggmästare och byggt ett flertal bostäder åt behövande familjer. Ett tiotal av de familjer som fått hjälp bor i Batey Palavé, och Luiman är en av dem. Några har fått sina hus byggda på egna tomter alltmedan andra bor i hus som församlingens mission Comunidad Maranata äger. Nu har det hunnit gå en del år och det är dags att skriva över husen så att fyra av familjerna själva blir juridiska ägare.
För att allt ska bli korrekt har vi noggrant mätt tomternas storlekar och med hjälp av advokat och Notarius Publicus upprättat överlåtelsekontrakt där det tydligt framgår att Comunidad Maranata donerar de byggda husen till familjerna. Samtliga familjer är haitier som kämpar hårt för sin försörjning.
Den 27 februari är landets självständighetsdag och firades stort som vanligt. Inför pågående händelser här i landet väcks tankar inför firandet av det krig då Dominikanska republiken frigjorde sig från Haiti. Bygget av muren mellan länderna fortsätter oavbrutet och avancerar, gränsen är betydligt mer militariserad än tidigare och utvisningarna av odokumenterade härifrån pågår dagligen. Under en helt vanlig helg nyligen utvisades 1369 haitier. De kriminella ligorna forcerar och utvidgar sina områden i Haiti, och för några veckor sedan dödades i konfrontationer en kenyansk officer ur FN:s internationella säkerhetsstyrka.
I presidentens veckoträff med pressen, som sänds direkt och är intressant för oss att följa, lyfte han gällande haitifrågan behovet av kraftigare påföljder för de dominikaner som ägnar sig åt ”människohandel”, genom att mot betalning frakta haitier i sina varubilar, på motorcyklar, med båtar etc.
Hur odokumenterade kan få nyttja sjukvården här och speciellt barnafödande på sjukhusen är också en stor fråga som ofta diskuteras och debatteras i media; för och emot. Enligt rapporter är det på flera sjukhus ca 10 procent av de vårdsökande som är papperslösa haitier, och i vissa områden över 30 procent.
Ännu en fråga för oss av intresse att följa är alla de haitier som idag finns i USA. Den nya regeringen i USA har förkortat det program för bland annat haitier, som infördes av den förra regeringen. I stället för att från Haiti fly i småbåtar ut på öppet hav erbjuds de att ansöka om att få komma till USA under vissa speciella omständigheter, och då under ordnade former och utifrån vissa villkor.
Sammanfattat handlar det nu om att ca 500 000 haitier riskerar att behöva lämna USA, och majoriteten då hem till Haiti, varför regeringen här i landet gått ut med uppmaning att ”Dominikanska republiken måste förbereda sig för eventuella massdeportationer från USA”.
Varje morgon kommer en haitisk kvinna förbi här hemma med en stor balja på huvudet med finfina avokados som hon säljer. Det blir ofta en stunds samtal oss emellan, och eftersom hon hösten -23 berättade att hon skulle ansöka om möjlighet att få resa via ”Biden-programmet”, frågade jag nu hur det gått. Hon ställde ned sin avokadobalja på marken, lyfte båda sina händer i luften och utropade: ”Tack gode Gud för att mina papper inte behandlades! Nu ska de ju skicka hem en halv miljon haitier från USA, och alla kommer att försöka komma hit, för hemma i Haiti har de ingenting.”
Haitifrågan är så oerhört komplex för de två ”brödraländerna”, och alla de dominikaner och haitier vi möter har alla samma svar: Må Guds vilja ske!
Ja, må Guds vilja ske! Och hans vilja är att alla människor ska bli frälsta.
Det är kallelsen och uppdraget: Gå ut i hela världen …!
Maranata – Snart kommer Jesus!
