Analys
Lärdomar från tre historiska jubileum år 2025
I år firas tre viktiga jubileum från den kristna historien. För det första så är det 1700 år sedan det omtalade kyrkomötet i Nicea, år 325. Men det är i år också 500 år sedan Conrad Grebel (ca. 1498–1526) döpte Georg Blaurock (ca. 1491–1529) på ett litet möte i Zürich, en historisk markör för födelsen av den anabaptistiska rörelsen. Och till sist så är det hundra år sedan ”Det stora ekumeniska mötet” i Stockholm, 1925, organiserat av Svenska Kyrkans ärkebiskop Nathan Söderblom (1866–1931).
Dessa tre händelserna vittnar på varsitt sätt om hur den kristna historien har tagit krokiga vägar, och hamnat i vägskäl där det kan vara svårt att veta vilken håll man ska välja.
Konstantins lockelse
Som kristna är vi kallade till enhet. Jesus ber om det i Johannes 17: ”Jag ber att de alla ska vara ett …” (Joh 17:21) och aposteln Paulus säger det till församlingen i Korint: ”I vår Herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att ni alla ska vara eniga i det ni säger och inte låta splittring finnas bland er, utan stå enade i samma sinne och samma mening” (1 Kor 1:10).
Den kristna enheten var på början av 300-talet hotad av den teologiska konflikten mellan dem som höll sig till presbytern Arius (ca 250–336) och de som stod med biskop Athanasius från Alexandria (250–326).
Kejsaren Konstantin den store (regerade 306–337) som några år tidigare hade gjort kristendomen laglig igen, efter sin föregångares förödande förföljelse, kallade därför alla Romarrikets biskopar till Nicea, för att diskutera och komma fram till en enighet i den stora frågan: Var Sonen av samma natur som Fadern, född ifrån evighet – eller var Sonen skapad av Fadern, som den förste i Guds skapelse?
1700 år sedan
Kyrkomötet i Nicea, år 325. Här i en målning från Mégalo Metéoron-klostret i Grekland.
Foto: Wikicommons
Resultatet av detta kyrkomöte är ett tveeggat svärd. Vi har all anledning att vara tacksamma för hur sådana som Athanasius och Nikolas av Myra (ca. 280–343) stod upp för den bibliska sanningen om Jesu natur. Den nikeanska trosbekännelsen är något alla sanna kristna ställer sig bakom.
Samtidigt sjösatte detta möte en allians mellan kyrkan och staten som med tiden kom att utveckla sig till en väldigt ohelig allians. Kejsaren var, i motsättning till vad många senare har påstått, varken pådrivare eller medverkande i kyrkomötet. Han var dess ”beskyddare”, men i teologiskt avseende spelade det antagligen inte så stor roll för honom om kristenheten tog den ena eller andra vägen – så länge de begravde stridsyxan.
Men det som uppmärksamma kristna redan på denna tid påpekade, var att varje förening mellan församlingen och staten nödvändigtvis är ohelig. Även om inte detta var ett stort problem på 300-talet, så kom det längre fram i medeltiden att bli ett ok som ledde till församlingens neutralisering som Kristi kropp.
Detta är ett ok som kristenheten även idag diskuterar om man ska bryta eller hålla fast vid. Konstantin legaliserade och beskyddade den kristna rörelsen. Det måste ha varit fantastiskt att plötsligt kunna samlas till möten och förkunna evangelium utan att frukta för sina liv, och att kunna leva utan att vara rädd för förföljelse och landsfördrivning. I Nicea nådde kristenheten, som sagt, enighet i en viktig teologisk fråga – men det som smög sig in genom bakdörren var förödande för det Gud har tänkt att hans församling skulle vara. Lockelsen från maktens korridorer visade sig med tiden bli väldigt stor.
Den fria församlingen
Att Gud har kallat sin församling till frihet, är en sanning på flera plan. För det första är vi fria ifrån syndens straff (Rom 6:18) och fria från lagens ok (Gal 4:5). För det andra är församlingen kallad till att vara fria i förhållandet till världen (2 Kor 6:14, Jak 4:4). Men det finns ännu ett perspektiv där vi är kallade att vara fria – och det handlar om den fria lokala församlingen, som inte står under centralstyre från något överordnat samfund.
500 år sedan
Anabaptismen startade på ett litet möte i Zürich, år 1525.
Detta är en känd illustration från 1685, där anabaptisten Dirk Willems räddar en man som jagar honom från drunkning.
Illustration: Johannes Luyken
Det är här den andra stora händelsen som vi firar i år kommer in. Under reformationen på början av 1500-talet dök det upp olika rörelser. Martin Luthers (1483–1546) reformation i Tyskland och Ulrich Zwinglis (1484–1531) reformation (kallad ”den andra reformationen”) i Schweiz – var både lika och olika. Olika i frågan om nattvarden, men lika när det gällde synen på kyrkan och staten. Både Luther och Zwingli ingick allianser med statsmakten för att kunna verka fritt, få statens stöd i mötet med den katolska motreformationen, och för att kunna överlämna till domstolen dem som inte följde kyrkans påbud. Man bytte ut sin frihet mot världslig makt och erkännande.
Men det fanns en spirande rörelse som valde en annan väg. Den 21 januari 1525 samlades en grupp troende hemma hos Conrad Grebel i Zürich, och där lät de sig döpas på sin egen bekännelse – i kontrast till de statliga kyrkorna där man inlemmades som spädbarn, utan vare sig tro eller bekännelse.
Detta var de fria församlingarnas födelse. De var fria från staten och från kyrkliga övermakter. Men den friheten tolererades varken av staten eller kyrkan; anabaptisterna, som de kom att kallas, förföljdes som om de var livsfarliga. De predikade pacifism och icke-våld, Bibelns auktoritet, troendedop och församlingens frihet från världslig makt och inflytelse. Dessutom var de mot det hierarkiska styresätt som katolska och lutherska kyrkor bestod av. Det låter som en harmlös, och till och med samfundsnyttig livsstil. Men den sågs på som så farlig att den måste kvävas, dödas eller fördrivas.
Om vi tar ett kliv framåt i tiden, till mitten på 1900-talet, då förnyelseväckelsen och senare maranataväckelsen drog igenom landet, så var det inte ovanligt att nystartade församlingar kallades för sådant som ”Stockholms fria församling”. I Norge finns det fortfarande en rörelse som heter ”De Frie Evangeliske Forsamlinger”. Meningen med ”fri” i det sammanhanget, är att varje församling är juridiskt självständig, och att man inte är styrda av någon överordnad organisation; varje församling är fri. För Maranatarörelsen har detta också alltid varit en överordnad tanke.
Är då denna typ av frihet en biblisk tanke? Det beror på vad man menar med frihet, skulle jag vilja säga. Ingen kristen lever i ett vakuum, där man är fri från ansvar och bindningar till sina trossyskon. Inte heller befinner sig den lokala församlingen utan gemenskap. Vi har syskonband som binder oss till våra föregångare genom historien. Men vi har också Andens förenande enhet som gör att vi nästan automatiskt känner en samhörighet var vi än träffar troende människor. Och det mest centrala är inte alltid att man är enig i ett och allt – men att man har en strävan att närma sig Jesus och bli mer lik honom.
Så då borde bordet vara dukat för ekumenik, eller? Låt oss säga något om det.
Lite om ekumenikens historia
Ekumenik (från grekiska oikoumenikos = den bebodda världen, världsvid) är definierat som ett strävande mot enighet inom kristendomen. Genom alla tider har det förekommit schismer och strider inom den kristna tron, som har resulterat i fria rörelser och sekter som har stått i kontrast till den institutionaliserade kyrkan. Vissa av dessa rörelser har varit motiverade av vilja till splittring, personliga motsättningar och okristen fiendskap. Men andra har varit motiverade av genuin kärlek till Gud och hans ord – något som har gjort att man inte har kunnat godta det Kristusfientliga i den institutionaliserade kyrkan. Man har sökt sig till friheten.
Det är här årets hundraårsjubileum kommer in i bilden. Som jag sa i inledningen så kallade ärkebiskop Nathan Söderblom år 1925 till ”Det stora ekumeniska mötet” i Stockholm. Vad var intentionen med ett sådant möte? Europa hade just kommit ut ur historiens, till då, största krig – så kyrkornas roll i ett fredsarbete stod på agendan. Det andra man ville utröna var hur församlingar kunde samarbeta, trots teologiska skillnader. Detta möte banade vägen för den moderna ekumeniska rörelsen, och ledde bland annat fram till grundläggandet av Ekumeniska rådet (World Council of Churches, WCC) år 1948.
1989 samlade man sig i Europa till det första ekumeniska mötet i Basel, och 1997 var jag tillsammans med syskon från Maranataförsamlingen på besök i Graz i Österrike under det andra ekumeniska mötet. Tema för konferensen var Reconciliation. Gift of God and source of new life (Försoning. Guds gåva och källa till nytt liv). Det kan man väl inte vara emot? Jag kommer aldrig glömma hur jag gick från stora massmöten till små seminarier, krockade med ortodoxa patriarker i ett gathörn, och blev inbjuden till ”kärleksmåltid” med gratis mat och alkohol i ett kloster.
Det var också i Graz som vi mötte en grupp desillusionerade ungdomar från Rumänien, ett möte som blev utgångspunkten för det arbete som församlingen i Norge idag har i Rumänien. Herrens vägar är verkligen outgrundliga ibland.
Mitt i denna ekumeniska synkretism, delade vi från Maranata ut traktater på engelska, spanska och tyska, och genom samtal med dem som stannade till, blev vi en irritation i den suggestiva stämningen.
I vimlet blev vi också varse att vi inte var de enda som fann denna synkretism farlig i all sin förföriska retorik, och som försökte varna de församlade. Under ett massmöte i en park, då katolska nunnor förde an de samlade i en ringdans, dök det plötsligt upp ett plakat med text på tyska, som varnade mot att bli förledd av ekumeniken. Någon vakt rev ner plakaten och protestanten, innan det skapade för mycket förvirring bland de dansande. Det visade sig vara en fri församling som var ute i samma ärende som vi. Någon höll anabaptismens fana högt.
Vad ekumeniken levererar
Men vad kan väl vara farligt med freds- och enhetssträvande bland de troende? Jag tror att svaret på den frågan letar sig tillbaka till Zürich 1525 och Nicea 325.
Nicea var ett kyrkomöte med goda intentioner och goda resultat. Men därför att man kompromissade med sin frihet från staten, något som verkade oviktigt i sammanhanget, så gick kristenheten in i en långsam vandring emot det som skulle förvandla den från Kristi kropp till statens tjänande organ. På samma sätt smyger det sig idag in en tankevärld genom ekumeniken, som hotar att förvandla Guds fria folk till en kyrka som är likriktad, men vilseförd.
Anabaptismens pionjärer var tidigare nämnda Grebel och Blaurock, men också sådana som Felix Manz (1498–1527), Balthazar Hubmaier (1484–1528) och Michael Sattler (1490–1527). Lägg märke till deras dödsår, inte länge efter det första dopet år 1525. Många anabaptister fick böta med livet för sin fridfulla men konträra tro och livsstil. Innan de dömdes till döden fick de erbjudandet att återförenas med kyrkan. ”Är inte enheten viktigare än allt? Är inte kärleken störst? Kan vi inte lägga teologin och samvetet åt sidan, och verka för enhet?” Det var frågorna som de statligt lydiga prästerna ställde till sekteristerna, tillsammans med erbjudandet om frihet.
Anabaptisterna vägrade kompromissa, och blev därför brända på bål eller dränkta. Varför var de så ovilliga till försoning? Därför att enighet på bekostnad av sanningen inte blir bestående. Som Martin Luther en gång sa, så bekände de att: ”Här står jag och kan icke annat, Gud hjälpe mig, amen!”
En fråga som dagens kristna måste ställa sig, är om den kampen som de förde fortfarande är aktuell, och om vi är beredda att offra det vi måste för att stå för den bibliska modellen. Eller är vi inställda på ekumenikens och assimileringens väg, där de andliga förfädernas kamp blir ignorerade.
100 år sedan
Ärkebiskop Nathan Söderblom bjuder in alla världens kyrkor till ekumeniskt möte i Stockholm, år 1925.
Foto: Uppsala universitetsbibliotek
När man samlar kristna från alla samfund och trosriktningar under ett tak, så kommer en av två saker att ske: Antingen söker man sin minsta gemensamma nämnare, och går stillatigande förbi det som skiljer. ”För husfridens skull” som mamma brukade säga då hon bad oss ungar om att lugna ner oss. Problemet med ”husfriden”, är att den skapar en urvattnad och fattig kristendom, där de provocerande sanningarna blir neutraliserade. Tala inte om troendedop, för det sitter en lutheran där borta. Tala inte om helgontillbedjan, för de ortodoxa sitter där. Husfriden går före allt annat.
Ett annat alternativ, som är minst lika illa, är att man går i en gemensam riktning, och blir mer lika. Det låter som ett ett bättre alternativ, men som regel leder den attityden in under påvens och de sakramentalistiska kyrkornas paraply. Det är ju trots allt de kyrkorna som är de största – och så förförs man av rökelse, guld, liturgi och sakrament.
Sanningen har sällan varit i majoritet, och den har heller inte varit en prioritet i den kyrkliga maktens korridorer. Orosmoment ska inte höras, utan tystas eller assimileras.
De senaste 20 åren har dessutom den ekumeniska rörelsen mer och mer tagit av sig masken, och visat var den vägen slutar, nämligen i interreligiös synkretism där Kristus inte längre är Herre, och korset inte den enda vägen till frälsning. Sveriges Kristna Råd skriver på sin hemsida – med tanke på hundraårsjubileet – att ”I vår pluralistiska kultur handlar det för kyrkan också om att medverka till ett gott interreligiöst samspel där engagemanget för vår plats bästa kan överskrida religionsgränser”.
Är det verkligen Guds folks prioritet? Var det detta Herren kallade oss till? Eller har man hittat på en egen plan, som handlar om att samspela med religioner som bryter det första budordet: ”Du ska inte ha några gudar vid sidan om mig.”
I dokumentet ”Svenska kyrkans plattform för ekumenik och interreligiös samverkan” från 2020, sägs att man söker ”Guds tilltal i mötet med varje människa oavsett religiös tradition”.
Målet är inte Kristus, och det har heller aldrig varit det. Kristus är i bästa fall en religiös titel, ett namn som man tar i sin mun för att om möjligt kunna förleda Guds utvalda bort från troheten till Kristus och sanningen, och in i en religiös sammanblandning. Måtte Guds folk inte låta sig bländas och bedras in i en ohelig allians, så som det skedde då kejsaren bjöd in till prakten och makten.
Att en så central sanning som evangeliets exklusivitet förkastas, utan att de stora kyrkosamfunden reagerar med förskräckelse och avsky, är ett vittnesbörd om hur den ekumeniska förförelsen har förhäxat dem Jesus kallade att gå ut med budskapet om Jesu herradömme över hela kosmos.
Vad är alternativet?
Ekumenik, i sig själv, är naturligtvis inte obiblisk. Som sagt så talar Bibeln mycket om de troendes enhet. Men enhet måste ta utgångspunkt i sanningen, för kärleken gläder sig i sanningen (1 Kor 13:6). Öppna samtal och diskussioner för att komma fram till sanningen är heller inte främmande för den troende, inte ens samtal mellan de lokala församlingarna. Apostlagärningarna säger att de troende i Antiokia samlades med församlingen i Jerusalem för att diskutera hedningarnas ställning i församlingen (se Apg 15 och Gal 2).
Men när världsomspännande kyrkoorganisationer använder detta som ursäkt för att radera det provocerande och väldsfrånvända i evangelium, och för att stänga munnen på Guds folk i ”försoningens” namn – då måste någon våga stå utanför. Sanningen kan inte offras. Guds Ord kan inte kompromissas med. Församlingen är född fri, och måste stå fri till den dagen Herren kommer tillbaka. Maranata!
