Baptister i Europa vädjar till svenske kungen.
Av Lars Bygdås
I mars 1850 ställdes f.d. sjömannen och baptistförkunnaren F O Nilsson inför Göta hovrätt för spridandet av läror som icke stod i överensstämmelse med den lutherska trosläran. Och för att han trots varningar forsatt med sin förkunnelse.
Inför rättens höga herrar håller han ett mäktigt bibelstudium om det bibliska dopet och om den bibliska församlingen vilket visar vilken mognad och kunskap denna unga rörelse uppnått.
Han dömdes ”till att varda riket förvisad”. En dom han ”mottog under stor sinnesrörelse”.
Domen väckte enormt uppseende i hela den evangeliska världen och evangeliska alliansen i England skrev till svenske kungen och vädjade om införandet av religionsfrihet i Sverige, något som även den brittiske premiärmininstern skrev under på. Nilsson fortsatte under förvisningen i sitt ämbete. Inte minst då bland nybyggarna i Amerika där ständigt nya baptistförsamlingar växte fram och han bodde en tid granne med Andrew Peterson, verklighetens Karl Oskar…
Det var inte bara myndigheterna som trakasserade döparna vid denna tid. En hätsk stämning rådde även bland vanligt folk.
Baptispredikanten och riksdagsmannen Jakob Byström skriver i boken En frikyrklig banbrytare:
”Under 1848 spridde sig i Göteborg bland de okunnige det talet: Det kostar inte mer än 18 skilling att slå ihjäl en baptist.”
Och vidare i Nilssons stuga:
”En afton under julen 1848 var den lilla skaran samlad inom väl stängda dörrar, lofvande Gud i sina hjärtans enfaldighet. Då skockade sig utanför huset en pöbelhop som begynte skräna och tjuta. Då orosstiftarne inte kunde komma in, kastade de in stora stenar genom fönstren, som krossades, ljusen släktes af den inströmmande luften dörrane sprängdes våldsverkarne rusade in och förstörde vad som fanns i den lilla stugan. De få Jesu lärjungar hade lyckats rädda sig upp på vinden och höllo sig gömda där tills den vilda hopen aflägsnat sig.”
F O Nilsson hade sedan flera gånger misshandlats och häktats för sin verksamhet.
Så kallelsen att svara inför Göta hovrätt för att han ”trots varningar fortsatt att utsprida villfarande lärosatser”, kom inte som en blixt från en klar himmel. Men:
”Färden till Göta hovrätt gjorde Nilsson till en verklig missionsresa hvarvid många ogudaktiga fingo höra väckelsens ord .”
Under rättegången i Göta hovrätt i mars 1850 var F O Nilsson sin egen försvarsadvokat. Han var inte bara en nitisk bibelspridare utan också en eftertraktad bibellärare. Och inför Göta hovrätts höga herrar håller han ett grundligt bibelstudium om det bibliska dopet och den fria evangeliska församlingen.
I sin första skrivelse till rätten redogjorde han för sin väg fram till den baptistiska/bibliska dopsynen och erkänner frimodigt att han blivit kallad till bibellärare. Huvudämnen var det bibliska dopet, nattvarden och den bibliska församlingen.
”Öppet har jag framlagt mina åsikter för dem som jag ansett hava förstånd att kunna pröva dem,” säger Nilsson i sin första skrivelse.
På rättegångens andra dag redogör F O Nilsson för innehållet i sin övertygelse. En skrivelse som har kallats hans trosbekännelse.
Om dopet:
Om det kristliga dopet tror och håller jag, vad Herren Jesus själv stadgar i instiftelseorden till detta sakrament Matt 28:19, 20, Mark 16:15, 16
a) att själva handlingen blott rätteligen sker genom nedsänkandet i vattnet av den person som döpes.
b) att blott de personer, som genom hörandet av Guds ord kommit till bättring, som är inför Gud, och den tro som är till vår Herre Jesus Kristus samt att de själva kunna inse dopets betydelse och veta, vartill de därvid förbinda sig, äro berättigade till undfående av detta sakrament. Härmed överensstämma alla de ställen där dopet förekommer i Nya testamentet som Matt 3:1-2, 5-6, Mark 1:3-8, Apg 8:5, 6, 8, 12, 35-39, 19:4-5, Rom 6:3-4, Kol 2:12 m fl.
Om nattvarden:
Om Herrens heliga nattvard tror och håller jag, att den blott värdeligen och rätt blott brukas av sådana människor, som genom Guds nåd blivit omvända till en sann och levande tro på Kristus samt efter det apostoliska sättet och Nya testamentets föreskrift låtit sig döpas till Kristus. Från Nya testamentet lära vi att uppenbara syndare och otrogna inte fingo deltaga med församlingen i Kristi lekamens och blods delaktighet. 1 Kor 11:26.
I kunnen icke dricka Herrans kalk och djävlarnas kalk. I kunnen icke vara delaktige av Herrans bord och djävlarnas bord. 1 Kor 10:21.
Eller huru förlikar sig Kristus och Beliar? Eller vad del har den trogne med den otrogne? 2 Kor 6:15.
Om församlingen:
Om den kristna församlingen tror och håller jag, att den är ett samfund av människor, som blivit födde på nytt, icke av någon förgänglig säd utan av oförgänglig, som är Guds levande ord. 1 Petr 1:23.
Genom dopet upptagne i Kristi församling. Joh 3:5. Alle döpte uti enom ande till en lekamen. 1 Kor 12:13. Vinnläggande sig att hålla Andens enhet genom fridens band. En kropp, och en ande, såsom de ock äro kallade, äro ett uti deras kallelses hopp: en herre, en tro, ett dop, en Gud och alla deras fader. Ef 4:3-5.
—
a) En sådan församling erkänner ingen människa eller människor som överhuvud. Endast Kristus har av Gud blivit satt till ett huvud över allting. Ef 1:22 Och endast han är huvudet till kroppen, nämligen till församlingen. Kol 1:18.
c) En sådan församling väljer själv sina egna lärare och församlingstjänare av sina egna bröder. Apg 1:23, 6:5.
De helige skola skickliga vara till ämbetets verk, genom vilket Kristi lekamen må uppbyggd varda. Ef 4:12. Ty en biskop bör vara ostraffelig. Tit 1:7. Sammalunda och tjänarna och skola ärlige vara, icke tvetalige, icke drinkare, icke snikne efter slem vinning. 1 Tim3:8.
—
d) En sådan församling upptager och utesluter medlemmar efter med dem anställd prövning.
—
Om nu någon icke vill lyda vårt ord, honom upptecknar vi i ett brev och haven ingen umgängelse med honom. 2 Tess 3:14.
Så avslutas F O Nilssons anförande med några ”grundsatser”, bl a följande:
Orsaken varför jag tror och håller dessa från lutherska kyrkan avvikande stycker äro:
…Emedan jag fullkomligt tror, att bibelns kanoniska böcker äro Guds ord, Guds uppenbarade vilja och råd, som utan tradition eller mänskligt tillägg ensamt förmår göra mig undervisad till saligheten genom tron på Kristus Jesus.
I bibeln finner jag intet bud, eller exempel för barndopet, – inga bud eller stadgar av Kristus och hans apostlar, som att ordna någon statskyrka för de kristna. Kristi rike är icke av denna världen, och kristna församlingen är helga mannamedborgare och Guds husfolk.
Och slutligen:
4. Emedan jag tror, att Jesus Kristus skall på den yttersta dagen döma Världen och att vi alla måste uppenbarade varda för Kristi domstol, på det att var och en skall få, som han handlat haver medan han levde, evad det är gott eller ont. 2 Kor 5:10.
Fredrik Olaus Nilsson
f.d. sjöman
Ur åklagaren Swalanders plädering:
…som Nilsson fritt och otvunget erkänt, att han sedan tre år tillbaka angående döpelsens och nattvardens sakramenter, hyst och sökt utbreda lärosatser, hvilka icke öfverensstämma med den allmänna luthersk-evangeliska trosläran, samt Nilsson erhållit de varningar, som nyss nämnda stadgar föreskriva; men Nilsson oaktat fortsatt sin brottsliga förfarande, – – –
Alltså funne advokatfiskalen sig föranlåten yrka, att i förmån av 1 kapitlet 4 § missgärningsbalken allmänna lagen samt 1 kapitlet 2 § kyrkolagen Nilsson måtte, för det han utspritt villfarande lärosatser, dömas att varda riket förvisad.
Ur rättegångsprotokollet:
”Under djup sinnesrörelse anförde Nilsson, att han ansåge detta påstående vara hårt.”
Domen
– Kungliga hovrätten har tagit i övervägande vad i detta mål förekommit;
…och emedan detta Nilssons förfarande icke betraktas annorlunda än såsom utspridande av de lärosatser, han sålunda hyllat och vilka uppenbarligen stå i strid mot den rena kyrkans tro och bekännelse
…och som Nilsson följaktligen gjort sig saker till det brott, varom 11 kap 4 § 1:a momentet i missgärningsbalken handlar prövar kungl. hovrätten förmågan av detta lagens bud döma Nilsson för att han sålunda låtit sig till last komma varda riket förvisad.
Domen var nu fälld av hovrättens höga vederbörande. Och frågan inställer sig givetvis: vilka av dessa herrar ägde teologisk skolning eller bibelkunskap nog att vederlägga döparnas tro och lära?
Den stred mot luthersk-evangeliska trosläran, förvisso. Men det är just den barndopspraxis döparna i alla tider förklarat obiblisk!
Protester och upprördhet i utlandet!
Rättegången i Göta hovrätt och domen till landsförvisning av F O Nilsson väckte enorm uppståndelse. Inte minst internationellt.
Ja i England var upprördheten större än i Sverige. Men även från Paris, Washington och Tyskland kom protester.
I England ansågs det som något oerhört, att en person från ett protestantiskt land kunde landsförvisas för sin tros skull.
Under processens gång gjorde Evangeliska alliansen i England ett uttalande mot förföljelsen i Sverige och beslöt att genom svenske ministern i London sända en skrivelse om saken till konungen av Sverige vari de vädjade till Kunglig Majestät att införa religionsfrihet i landet och göra slut på religionsförföljelserna. Dessa petitioner till Nilssons fördel översändes också till Englands premiärminister, lord Palmerston.
Englands kristenhet vädjar alltså till kungen att
”utsträcka eder kungliga nåd till den lidande och dessutom vidta sådana åtgärder som kunna föranleda upphävandet och av skaffandet av denna förhatliga lag”.
Och på detta svarar då den svenska regeringen genom svenska ministern i London i en not till lord Palmerston att Högsta domstolen inte kunnat göra någon ändring i underrättens dom emedan Nilsson faktiskt brutit mot ännu gällande lag och att svenska riksdagen dittills vägrat sin sanktion till förändring av de ifrågavarande lagarna.
Tusen församlingar
Men de kristna i England och Irland gav inte upp. En kommitté som representerade tusen församlingar bad med all vördnad för konungen i Sverige.
I en framställan vädjar de att ”låta Eder kungliga nåd komma dem till del och bevilja dem liksom alla Eders Majestäts undersåtar full religionsfrihet”.
Baptisterna i England och Irland bad och vädjade till Sverige om religionsfrihet för den förföljde Nilsson.
Och bönesvaret lät inte vänta på sig. F O Nilsson blev till oerhörd välsignelse under sin landsförvisning. Inte minst bland nybyggarna i Minnesota i USA där han undervisade, döpte och byggde församlingar i ett land utan präster, kronobetjänter, konungar eller hovrätter. F O Nilsson slutade sina dagar i sitt nya hemland Amerika år 1881.
Alldeles som det heter i Apostlagärningarna 19:20: ”På detta sätt hade Herrens ord mäktig framgång och visade sin kraft.”
Detta bevisas av baptismens snabba framväxt i USA. Och en sak vet vi det skedde inte utan kamp!