Gustaf Jillker kom nyligen hem från en vistelse i Suruç i Turkiet på gränsen mot Syrien. Resan gjordes tillsammans med en vän. Genom nästan dagliga rapporter från Gustaf har några av hans vänner kunnat följa händelseförloppet. Detta har varit till stor välsignelse, både som en uppmuntran om vad Gud gör och som en allvarlig påminnelse om den oerhört svåra situation som de hundratusentals flyktingarna från Syrien befinner sig i.
MR publicerar här några utdrag från en av Gustafs rapporter, och önskar med detta uppmuntra, utmana och engagera flera i det uppdrag som gäller alla Jesu efterföljare.
Rapporten handlar till största delen om sammanträffandet med broder Farzad, som på ett särskilt sätt engagerat sig för de kurdiska flyktingarna i Suruç.
Farzad kom hit till Suruç på grund av en begäran från regeringen i irakiska Kurdistan om hjälp till kurderna. Det är alltså inte den turkiska regeringen utan kurderna som stöder honom. På den korta tiden han varit där, är det en imponerande verksamhet han organiserat. Organisationen är nästan militärisk. Det är inte så konstigt, för han är utbildad inom iranska krigsmakten som officer och fallskärmsjägare och deltog tidigt i kriget mellan Iran och Irak.
– Det var en bra skola, sade Farzad.
Men han blev sårad i kriget och bär fortfarande splitter i kroppen – i ryggen, buken och benet. Splittret går inte att operera bort eftersom det sitter nära en nerv.
Farzad har en särdeles märklig religiös bakgrund, som gör att han vet mer än de flesta vad islam är. Hans farfar var en berömd ayatolla i Iran och redan som fyraåring sattes han i en religiös skola. Vid tio års ålder kunde han stora delar av Koranen utantill.
Men det var också Koranens hårda krav på människan som fick honom att öppna sig för Herren. Han drevs av oerhörda skuldkänslor. För att uppnå rättfärdighet började han studera bibeln för att kunna skada de kristna. Det skulle vara ett sätt att uppnå godkännande från Gud. Men det skulle bli början till ett nytt liv.
Vid ett besök i en kyrka, som han ämnade skada, blev i stället resultatet att han fick träffa kristna och blev föremål för förbön. Det ledde till ett förvandlande möte med Gud. När han kom tillbaka till sina muslimska vänner, fick de se honom le för första gången. Enligt sufisternas lära, var det fel att le.
– Varför de syriska flyktingarna bemöter oss med sådan glädje och värme, är för att vi är de enda som har kunnat ge dem hopp. Det absolut största som skett med vårt arbete är att vi kunnat ge människorna det. Att vi är kristna spelar för dem absolut ingen roll. I stället har de frågat varför inga muslimska organisationer skyndat till Suruç med humanitär hjälp. Inte heller den turkiska staten har visat någon större vilja att hjälpa. Varför kommer bara de kristna med hjälp?
– – – –
Med kurdernas begäran i bakgrunden drog Farzad till Suruç och stannade till vid det första flyktinglägret han mötte. Vid ingången frågade en man vad han gjorde där.
– Jag tänker hjälpa till med flyktingarna, men jag är kristen, svarade Farzad.
– OK, men vi gillar kristna. Välkommen hit!
Mannen som Farzad mötte vid ingången, tog honom med till borgmästaren i Suruç och introducerade Farzad för denne. Det slutade med att borgmästaren gav honom tillåtelse att arbeta bland flyktingarna.
– Ni är välkomna, för ni gör ett väldigt viktigt arbete här i staden, sa borgmästaren och önskade honom lycka till.
– – – –
På vår väg hem från flyktinglägret Rojava alldeles vid gränsen, stannade plötsligt Farzad bilen, som vi åkte med.
– Titta dit bort mot Kobane! Röken som ni ser stiga upp vid berget, är röken från avgrunden. Härifrån kan man se de ständiga bombningarna. Just nu bombar de.
Vi klev ur bilen och bara stirrade. Det var en helt overklig känsla. Landskapet var så vackert. Det var solnedgång, och vi såg det grå diset ligga över fälten. Borta vid horisonten fick solen himlen att färgas röd i alla fantastiska nyanser. Luften var ren och sval. Tystnaden bröts bara av någon enstaka bil som rusade förbi. Allt var så turistiskt idylliskt som det borde vara en afton borta i Östern, där trons fader Abrahams förfäder vandrat som herdar i tidernas begynnelse.
Mitt i allt detta steg rökpelaren rakt upp mot himlen och påminde om att just nu pågår ett krig som orsakat så mycket obeskrivligt mänskligt lidande, så mycket död, fattigdom, hunger, sjukdomar, mänsklig förnedring och hopplöshet. Synen av rökpelaren går aldrig att glömma.
– – – –
– Värst är det för barnen, sa Farzad. Titta på dem och se hur de försökt göra sina egna leksaker. Hälften av de boende utgörs av barn, och de har ingenting att sysselsätta sig med. Det finns ingen riktig skola och de har inga leksaker. Det måste komma folk hit och ta sig an dem.
– Hit borde många ungdomar komma som volontärer. De kan inte få någon ekonomisk ersättning, men deras insatser skulle vara ovärderliga. De behöver inte kunna språket, för det är det minst viktiga. De ska bara sysselsätta barnen, så att något stimulerar dem. Sysslolösa barn blir traumatiserade. Den som kommer hit och inte kan språket, kommer snabbt att lära sig det genom barnen. Barnen blir deras lärare.
– Volontärerna skulle kunna lära barnen engelska. Båda blir vinnare. Den som kommer hit lär sig arabiska eller turkiska och barnen lär sig engelska.
Plötsligt tog Farzad tag i en pojke, som sprang förbi.
– Titta här, sade han och började rota i pojkens hår. Här ser ni resultatet av att barnen lever så tätt inpå varandra.
Jag såg inget särskilt och inte min vän heller.
– Huvudlöss, sade Farzad. Vi behöver ett särskilt schampo mot huvudlöss. Det är ett medicinskt schampo. Vet ni vad huvudlöss är?
Farzad syftade på betydelsen, om vi förstod vad ordet betydde på engelska.
Jodå, nickade både min vän och jag. Min vän kunde ju tala nästan alla språk, så för honom var det ordet ingen match. För min del hade jag inte hört ordet förr på engelska, men det är ett internationellt ord, så det var inga problem. Alla problem i lägret var allmänmänskliga, så det borde inte vara svårt för alla gåvogivare runt om i världen heller att förstå. Alla församlingar som känner för flyktingar, kan säkert förstå det ordet.
Men muslimska organisationer och turkiska staten verkar inte förstå sådana ord. Det är väl därför muslimska flyktingar i Suruç blir så glada när kristna kommer med hjälp. De kanske förstår alla ord som har med nöd och behov att göra. Åtminstone kan man hoppas att de gör så.
– – – –
Annat är det i Sverige och i flyktingmottagningen i Gäddede. Där är många arga just nu. Argast är kyrkorådets ordförande, fast han ska vara ordförande i en kristen församling. Han menar att muslimer inte får gå på möten, så länge de inte fått sina asylärenden behandlade. Kyrkoherden oroas för vad bön för muslimer kan leda till. Muslimska flyktingar får absolut inte bli kristna medan de söker asyl, för risken är då att man i Svenska kyrkan kan få problem.
Nu blir jag lite ironisk, men det blir man när man varit i Suruç och på avstånd förstått lite mer av den svenska flyktingpolitiken och rädslan i Sverige för muslimer.
Mitt dagliga Internetberoende har gjort att jag är rätt så uppdaterad på vad som händer i Sverige. Inga rapporter undgår mig, trots att jag befinner mig så långt borta, att jag med egna ögon kan se frontlinjen mot den Islamiska Staten. Jag vet att där borta slåss alla jihadister för att döda demokratin, både ifråga om yttrande- och religionsfriheten.
Men nu inser jag att frontlinjen också går uppe i Gäddede. Det är en surrealistisk situation. ”Kriget går vidare” även där uppe i de fridsamma fjällen ifråga om religionsfrihet och bön, kan jag läsa i epost från Sverige. Flyktingar varnas och hotas av kyrkan med förflyttning och straff.
Fast i Gäddede ser man förstås inte röken från några bomber. Där handlar det mer om en annan rök, och det är den rök som man läser om i Uppenbarelseboken. Den är nog mycket värre, för den kommer från de andliga konfrontationer som ideologiernas krig utlöser. I det kriget drabbas inte bara muslimer utan också kristna, ja till och med karismatiker och pingstvänner hotas till tystnad i Sverige.
Precis som i Suruç blottar striden var kristna och alla andra står i andligt avseende i dessa yttersta tider.