Gertrud Johansson berättar om hur hennes man Tage fick Guds hjälp att komma hem en jul för många år sedan.
Jag ska berätta om något som hände för ca sextio år sedan. Det handlar om Tage som i sin ungdom hade stor håg för äventyr. Efter skolan som varade i sju år ville han ut i världen och se sig om. Redan som femtonåring sökte han sig ut på sjön och mönstrade på båtar som gick på Östersjön. Efter en tid ville han komma längre ut och mönstrade på en oljetanker som skulle neråt Persiska viken och andra platser. Bara en resa kunde vara flera månader. Tage tog avsked från mamma, pappa och sin äldre bror och gav sig iväg hemifrån strax före jul. Men mamma Charlotta var inte glad. Hon kände en väldig oro och nöd för sin äventyrlige son. Julförberedelserna blev inte som de brukade och hon ville bara gråta åt alltihop. Till saken hör att vid den här tiden var ingen i familjen frälsta, men mamma Charlotta hade ändå en tro på Gud och brukade bedja ibland. Någon dag före jul böjde hon sina knän vid sängen och göt ut sitt hjärtas nöd inför Honom som hör bön.
På fartyget som just hade lämnat hamnen och nu stävade söderut genom Östersjön befann sig Tage på sin första stora resa. Men nu hände något märkligt. Han började känna sig så illa till mods och vantrivas alldeles väldigt. När båten lade till i Malmös hamn för att proviantera, kom han att prata med kocken som hade fått samma känsla. De kom överens om att hoppa av resan.
Sagt och gjort. Kvällen före julafton smög de sig av båten tillsammans. Vid hamnen stod en bil som just skulle iväg. De fick lift med den in till Centralstationen. Där skulle just nattåget till Stockholm gå och Tage köpte biljett och kom med på det. Kocken åkte åt sitt håll.
På julaftonsmorgonen fick Tage som hade biljett till Knivsta byta tåg. Men han fick sitta i godsvagnen bland postsäckarna för tåget var proppfullt. Men det gick ju bra. Framme i Knivsta fick han se mjölkbilen som precis skulle iväg och där kunde han lifta med hem till mjölkbordet som låg någon kilometer från huset. Väl framme där mötte Tage sin pappa Ture som just lämnat av mjölken och hade häst och vagn att åka med. Så kom det sig att Tage, när han väl begett sig åt rätt håll, kunde åka ända fram till trappan hemma. I hemmet kom julglädjen in med den förlorade sonen och vi kan bara föreställa oss tacksägelserna som den kvällen steg upp till Gud.
Senare blev alla i familjen frälsta och Tage, som ibland tänkt tillbaka på händelsen, har förstått att detta bönesvar verkligen besparade honom mycket elände i livet och kanske betydde mer än man kan ana för den livsinriktning som blev hans för framtiden