Intervju med Veronica och Sean Ureña
Veronica och Sean Ureña är ett missionärspar som nu återvänder till Santo Domingo efter en period i Sverige. Sean kom för första gången till Sverige sommaren 2011, för att delta i Maranataförsamlingens sommarkonferens och därefter gifta sig med Veronica, som tillsammans med sina syskon och föräldrarna, missionärerna Berno och Karin Vidén, levt många år i Santo Domingo, där Maranataförsamlingens missionsarbete pågått sedan 1980.
Sean är en Herrens tjänare, som förutom att predika Guds Ord ständigt fungerar som själavårdare och evangelist. I Sverige är han fortfarande ganska begränsad när det gäller att förstå och tala svenska – även om det går framåt med språkkunskaperna! Men han har gjort sig i det närmaste oumbärlig genom att ständigt finnas till hands att laga, fixa och dona med alla möjliga praktiska saker i församlingshemmet och på hotell Pilgrimshem. Byta lampor och lås, måla, snickra. Innan han återvände till Santo Domingo med sin hustru, fick Radio Maranata och tidningen Midnattsropet tillfälle att göra en intervju med paret Ureña.
Först får Sean berätta lite om sitt liv
Jag är 28 år och föddes i Santo Domingo. Jag är till hundra procent dominikan, liksom mina föräldrar. Jag har många syskon och har ända från min barndom gått i kyrkan. Först tog min mormor mig med till katolska kyrkan på söndagarna. När jag var tolv år började jag gå till en adventistkyrka. En gång inbjöd jag en kamrat till katolska kyrkan, och då sa han: Om du följer mig till min kyrka, så följer jag dig till din! Och så blev det. Sedan fortsatte jag gå dit, för jag tyckte om hans kyrka som var annorlunda. Där upplevde jag mer min kristna tro. När jag gick till katolska kyrkan, så satt jag där bara passiv och lyssnade till allt som sades. Det var alltid detsamma, som en rutin. Men när jag kom till adventisternas kyrka, tog jag mot budskapet och lyssnade till bibelstudierna. Det var mera personligt. Men sedan ledde mig Herren till Maranataförsamlingen.
Hur gick det till?
Jag var medlem i församlingen och satt där på min bänk och lyssnade. Jag hade visserligen kommit längre än i katolska kyrkan, det var en framgång att vara i adventistkyrkan. Men mitt andliga liv hade hamnat i ett läge så jag upplevde livet tomt. Jag bad nu till Gud att han skulle leda mig. För jag ville inte gå ut i världen, men jag ville inte heller leva med den där tomheten jag nu hade i mitt inre. Jag ville känna att jag var med Gud, jag ville uppleva Jesus i mitt liv.
Du ville inte gå ut i världen. Varför?
-Det är ju klart. I världen finns ingen frälsning. I världen finns inget hopp. Där går man förlorad. Det är bara ett tomt liv utan mening.
Och detta förstod du redan som mycket ung? Kände du att du hade en kallelse?
-Ja, det förstod jag som mycket ung. Jag tror att Gud har lett mig. Jag kände att Gud ville ta ut mig för en uppgift, rädda mig. Jag har alltid tackat Gud för att jag får vara på hans väg. Jag är inte blind som många ute i världen som inte vill förstå ting som har med Gud att göra.
Många församlingar undervisar om att man måste göra en massa saker och uppfylla regler. Allt detta blir en börda. På det sättet kan man inte gå framåt i tron, man stagnerar. Om då tingen i världen drar, så undrar man om det är lönt att fortsätta att gå i kyrkan. Har mitt kristna liv något värde alls? Ja, så kände jag. Men jag bad hela tiden till Gud att han skulle leda mig och Gud svarade på den bönen.
Under den här tiden av förvirring såg jag en dag några svenskar. Då visste jag inte att de var svenskar, jag trodde att de var mormoner. Men så talade man om för mig att de inte var mormoner från USA, men svenskar som arbetade i en församling. De gjorde starkt intryck på mig. Jag besökte deras församling. De hade börjat en verksamhet i Palavé, och jag tog reda på vilka mötestider de hade. Första gången jag kom till ett möte, var ett evangelisationsmöte i Cañadan, dalgången där en del av syskonen i Las Palmas bor. Jag tyckte om mötet, och fortsatte besöka mötena hos Comunidad Maranata. Och sen har jag blivit kvar.
Du fortsatte gå på möten – men det fick konsekvenser med ytterligare steg. Till exempel dop?
-Javisst. Jag började lyssna till budskapet, speciellt om att Jesus har frigjort dig, att Jesus är mer än nog. Du ska bara tro på Jesus. Det gav mig ett nytt ljus, som började fylla mig. Det är inte genom min egen styrka, det är inte genom vad jag kan göra jag kommer hem, utan genom att tro på Jesus. Då gör Gud resten. Gud hjälper dig. När man bara går och tänker att jag måste göra, och jag måste göra och måste bära alla mina bördor med egen kraft – då är det omöjligt. Jag blev fylld av detta frigörande budskap, och den helige Ande började arbeta med mig. Något som gjorde intryck på mig var också att det här var en församling som man inte bara besökte för att sätta sig och lyssna. Här fick man också arbeta med sina händer för Herren. Att tala, tala och tala är inte tillräckligt. Man måste arbeta, leva ut vad man upplevt, leva ut evangelium. Det tyckte jag mycket om.
Så började livet få nytt innehåll och mera mening. Man förstår vilka människor som behöver en. Jag är beroende av Jesus. Det finns människor du inte känner, men som är beroende av dig. Jesus är källan, men frukterna du får från Jesus kan andra få genom dig. Det var något som verkligen tillfredsställde mig.
Jag var som liten ”döpt” i katolska kyrkan innan jag alls var medveten Man skvätte litet vatten på mitt huvud. När jag kom till adventisterna vid tolv års ålder, så döptes jag också där. Men när jag kom till Comunidad Maranata, började jag förstå meningen med det Jesus sa: ”Den som tror på mig och bliver döpt, ska bli frälst Innan dess hade jag inte förstått det stora offer Jesus gjorde för oss. Jag förstod inte varför han måste dö för oss. Och då jag fick klarhet i detta, kom jag till slutsatsen att jag måste döpa mig, och så döptes jag till Kristus för att växa i honom.
Du döptes i Comunidad Maranata – du vet ju vad Maranata betyder. Jag har noterat att du ofta talar om Jesu snara tillkommelse. Det har tydligen blivit ett budskap som är väldigt viktigt för dig?
-Ja. Bibeln talar klart om detta. Jesus var här på jorden, och han ska komma tillbaka. Alla Guds löften är trofasta och sanna. Bibeln säger också att Jesus dröjer för att han vill att många ska bli frälsta. Detta budskap om frälsningen måste predikas. Det måste komma fram i ljuset och förkunnas för alla att Jesus kommer. Då kan kanske många bli frälsta genom detta.
När du tagit detta steg att låta döpa dig i Comunidad Maranata, så flyttade du snart in i storfamiljsgemenskapen för att arbeta tillsammans med dem?
-Javisst. När jag började förstå vad evangelium innebär, började jag automatiskt känna att jag inte kunde leva för mig själv längre. I Maranataförsamlingen finns möjlighet att vara med och arbeta för Herren. Exempelvis så har man missionärer i Dominikanska republiken där man förmedlar humanitär hjälp i både Dominikanska republiken och Haiti. Det är ett sätt att praktiskt leva ut evangelium. Jag är helt övertygad om att vi kristna måste så ut – inte för att skörda här på jorden, men för att skörda i himmelriket. Eftersom Jesus kommer snart måste vi också skynda oss och arbeta för honom. Vi har ingen framtid här på jorden. Vi har vår framtid i himlen. När jag började förstå detta, fick också jag möjlighet att bli en missionär i Comunidad Maranata!
Det har ju hänt något mer – du blev kär i Veronica, och hon i dig. Och när du fick komma hit till Sverige, inbjuden som en arbetare i församlingen, så fick vi ordna bröllop för er här i Sverige.
-Ja, det var verkligen en Guds välsignelse. Jag har alltid förstått att Gud har lett detta. Vi lärde känna varandra, vi har gift oss och nu arbetar vi tillsammans i samma mission. Jag tror att det är en del av Guds plan.
Det har vi märkt både här i Sverige och i Dominikanska republiken att ni har ett ämbete tillsammans. Hur var det att komma till Sverige, ett land som är så annorlunda mot ditt hemland?
-Det var en mycket fin erfarenhet. Jag har aldrig besökt något annat land förut. Det var väldigt annorlunda, men jag tyckte mycket om att få göra denna erfarenhet att få åka till andra länder. Sverige är ett bra land. Människorna här är mera slutna och allvarliga och tysta. I mitt land pratar man med alla, folk hälsar på en osv. I mitt land är människorna så uttrycksfulla. Här är man litet mer reserverade. Men i grunden är människorna fina. Och Sverige är ju ett väldigt tryggt land, väl organiserat.
Hur känns det nu att återvända till Dominikanska republiken?
-Det känns bra. Jag kommer ju hem! Här är det litet kallt! Men i församlingen här i Stockholm är jag också hemma. Vi är ju syskon som tycker om varandra och delar vardagen. Jag känner mig verkligen hemma. Ibland har jag nästan glömt att jag är i ett främmande land, men när jag kommer ut på gatan, erinrar jag mig att jag faktiskt är i Sverige!
Nu vill jag ställa några frågor till Veronica. Du har ju levt en stor del av ditt liv i Dominikanska republiken. Hur gammal var du när ni åkte till Santo Domingo?
-Jag kommer inte ihåg riktigt. Jag var väl fyra-fem år. Sedan var jag tillsammans med familjen i Dominikanska republiken och vi åkte hem till Sverige och tillbaka några gånger.
Tyckte du om att leva på det sättet, eller kände du dig som en främling var du än var?
-I början var det naturligtvis litet svårt att vänja sig vid alla dessa saker, men som barn vänjer man sig fort. Jag lärde mig snabbt att tala språket. Jag fick många vänner bland barnen där. Det har varit en god erfarenhet i mitt liv. Nu har jag två länder som mitt hemland. Två hem som är mitt hem.
Blir du inte konfunderad över att känna det så?
-Det kan vara litet svårt, för jag vet inte riktigt var jag vill vara – jag vill ju vara på båda ställena! När jag är här, längtar jag dit och när jag är där längtar jag hit!
Var du inte tvungen göra ett val när du växt upp och välja om du ville åka med föräldrarna till missionsfältet?
-Ja, när jag var kanske sexton, skulle mina föräldrar återvända till Santo Domingo. Då beslöt jag att stanna kvar hemma i församlingen och hjälpa till med arbetet här. Vi arbetar ju tillsammans med hotellet och våra gemensamma dagliga sysslor. Men när jag varit en tid hemma, ville jag åka tillbaka till Santo Domingo.
Gick du igenom en kris innan du fattade det beslutet? Du var ju tvungen att besluta om du ville gå in i uppgiften som missionär?
-Ja, för egentligen hade det ju alltid varit som ett äventyr att åka ut. Men att vara lång tid på missionsfältet är inte alltid ett lätt liv. Särskilt som utlänning. Men det var så att vi började arbeta med barn. Jag var nitton år då. Vi hade börjat på en ny plats, Palavé, där det bor mycket haitier, många fattiga. Vi lade märke till att där fanns många barn som inte studerade. Då beslöt vi oss att ta hand om dem och börja alfabetisera där. Jag tror det var just detta som gjorde att jag beslutade mig för att stanna där och hjälpa till.
Det du såg där innebar alltså en kallelse för dig?
-Ja, för jag såg ju hur mycket det betydde för barnen att få den hjälpen. Det blev ett totalt förvandlat liv för dem. Jag har nu hjälpt till i detta arbete i nio år. Det har varit mycket intressant.
Ni har säkert en vision för framtiden. Ni ska återvända till Santo Domingo nu. Ni har växt med ansvaret i församlingen, och har ett ledande ansvar där. Många syskon väntar er där, ni känner ju många.
Veronica:
-Ja, vi har många olika planer. Till exempel har vi talat om att gå ut mera och evangelisera på gatorna, för det är många människor som inte känner sig värdiga att gå in i en församlingslokal. Det är ju ett religiöst land och det finns många katolska traditioner och andra religiösa föreställningar. Kvinnor som har långbyxor eller örhängen kanske inte törs komma in i en kyrka. Ja, det finns många saker som hindrar människor. Därför vill vi gå ut på gatorna. När människorna inte kommer till oss, måste vi gå ut till dem.
-Även när det gäller arbetet i Haiti, så arbetar vi i ett samhälle som heter Baptiste. Vi planerar att åka dit. Nyligen hörde vi att koleran fortfarande breder ut sig där. Vi måste åka dit med medicin. Det finns mycket att göra.
Sean:
-Vi arbetar också med en tidning på spanska, vi har gett ut en, och vill nu ge ut andra numret. Pris ske Gud så har vi fått möjlighet att sända i en kristen, mycket välkänd radiostation, en kvart i veckan. Vi sänder också femton minuter på spanska en gång i veckan i en kristen radiostation på Long Island utanför New York. Vi får utnyttja teknikens framgångar!
Kanske ni vill nämna något mer som är viktigt att ta med?
Sean säger med eftertryck och allvar:
-Förbli i Kristus. Det är det viktigaste. Och vara trogna till dess att han kommer. Det är kanske vår främsta målsättning för framtiden. Vara redo inför Jesu tillkommelse.
Ni kan avsluta med ett bibelcitat som hälsning till våra läsare. Kanske en hälsning till någon modfälld, någon som inte känner Jesus. Något som ni upplever viktigt att förmedla som missionärer.
Sean:
-Jag vill läsa ett citat från Matteus 11. För där finns ett hopp om liv från Jesus. Jesus erbjuder något här. Kanske många förkastar honom. Och när de förkastar honom, fortsätter de kanske med sitt behov att fylla det tomrum de har. Sina bördor, sina prövningar osv. Men om de lyssnar till detta löfte från Jesus, ska de uppleva att deras själar blir upplivade.
”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar.” (Matt 11:28-29)
Det här är ett löfte från Jesus till dem som kanske känner sig modlösa, de som inte känner Jesus, de som kämpar för sig själva i sin egen kraft utan att lyckas. Här säger Jesus: Kom till mig och lär av mig, så ska ni få vila för era själar. Amen.
Veronica:
-Jag vill läsa ur Jakobs brev, kapitel fem:
”Vänta alltså tåligt, bröder, tills Herren kommer. Se, hur jordbrukaren tåligt väntar på jordens dyrbara skörd, tills den får höstregn och vårregn. Var också ni tåliga och styrk era hjärtan, ty Herrens ankomst är nära.” (Jak 5:7-8)
Det kan vara så lätt att bli missmodig under alla svårigheter vi ibland går igenom i livet. Ofta hamnar vi i tvivel på Gud och på vad han har makt att göra. Vi förminskar Honom och alltför ofta vacklar vi, precis som Israels folk i öknen, trots att Gud hade hjälpt dem ur stora kriser, gång på gång. Gud har lovat oss landet, och vad som än händer – om vi står fasta – så kommer han att ge oss det. Gud har gett oss löften, och trösten är vissheten om att han alltid håller dem. De här verserna ger mig styrka. Vi måste ha tålamod, precis som jordbrukaren, genom allt, och vänta tåligt på Jesu tillkommelse.
