Hans Lindelöw undervisar ur Romarbrevet
Del 2 ur en bibelstudieserie i Långshyttan våren 2020
Aposteln Paulus dyker ner i de heliga skrifterna och låter oss höra om det judiska folket, om Abraham och om Adam. Det judiska folket som fick lagen, och innan dess Abraham som fick löftet, och innan dess Adam som är den första människan som blev skapad. Det representerar en särskild värdighet. Av den anledningen gör sig aposteln en hel del möda och förklarar hur Kristus så förhåller sig till de här gestalterna, inte minst till Adam själv.
Romarbrevet 5 inleds med: “Då vi nu hava blivit rättfärdiggjorda av tro”, medan det i kapitel 4 står att Abraham blev rättfärdiggjord genom tro. Men här står det alltså ”vi”.
“Då vi nu hava blivit rättfärdiggjorda av tro, hava vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi ock hava fått tillträde till den nåd vari vi nu stå, och vi berömma oss i hoppet om Guds härlighet. Och icke det allenast, vi till och med berömma oss av våra lidanden, eftersom vi veta att lidandet verkar ståndaktighet, och ståndaktigheten beprövad fasthet, och fastheten hopp, och hoppet låter oss icke komma på skam; ty Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande, vilken har blivit oss given.Ty medan vi ännu voro svaga, led Kristus, när tiden var inne, döden för oss ogudaktiga. Näppeligen vill ju eljest någon dö ens för en rättfärdig man – om nu ock till äventyrs någon kan hava mod att dö för den som har gjort honom gott – men Gud bevisar sin kärlek till oss däri att Kristus dog för oss, medan vi ännu voro syndare. Så mycket mer skola vi därför, sedan vi nu hava blivit rättfärdiggjorda i och genom hans blod, också genom honom bliva frälsta undan vredesdomen. Ty om vi, medan vi voro Guds ovänner, blevo försonade med honom genom hans Sons död, så skola vi, sedan vi hava blivit försonade, ännu mycket mer bliva frälsta i och genom hans liv. Och icke det allenast; vi berömma oss ock av Gud genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu hava undfått försoningen” (Rom 5:1-11).
Aposteln tar oss med på en vandring över Jordan. En gång vandrade en annan Jesus där, Josua. Det är egentligen samma namn som vår frälsare. Men denne Josua var inte av Juda stam, han var av Efraims stam. Han var den som fick föra folket in i löfteslandet. Helt kort ska vi också se i Josua kapitel 3 där det står:
”Och Josua sade till folket: Helgen eder, ty i morgon skall HERREN göra under bland eder.”
Vi ser hur aposteln beskriver det här så omsorgsfullt i Romarbrevet 5:
Därför är det så: Genom en enda människa har synden kommit in i världen och genom synden döden; och så har döden kommit över alla människor, eftersom de alla hava syndat (v12).
Det är så här han presenterar Adam – ”genom en enda människa”. Om man gör en tillbakablick gällande Adam, så står det: Ty synd fanns i världen redan innan lagen fanns. Men synd tillräknas icke där ingen lag finnes (v 13).
Vi läste om hur tron räknades Abraham till rättfärdighet och om hur det judiska folket fick lagen. Här ser vi hur lagens uppgift presenteras som en kontrast – synd tillräknas inte där ingen lag finns. Vad betyder det då när lag finns? Då tillräknas synd. Lagen tillräknas synd. Och tro tillräknas rättfärdighet. Därför lyfter aposteln så allvarligt fram Abraham som kom före Mose, som fick löftena långt innan Mose fick lagen.
Dock har under tiden från Adam till Mose döden haft väldet också över dem som icke hade syndat genom en överträdelse … (v 14).
Hur kan det finnas synd om det inte finns någon lag som tillräknas synd? Jo, därför att genom en enda människa kom synden in i världen. Det vill säga syndens natur finns även om det inte finns någon lag som tillräknar. Som Mose lag gör: du skall icke, du skall icke … Men så kommer det här: ”… i likhet med vad Adam gjorde” (v 14).
Adam fick ju också klara besked om vad han inte skulle göra. Liksom Mose i sin lag fick klara besked om vad de inte skulle göra. Här är likheten då det är något med Adams synd som är av samma karaktär som de slags synder som kom att begås efter att Mose givit lagen. Ty det var synd som handlingar som var direkt i strid med vad Gud uttryckligen hade sagt. På det sättet påminner Adams synd om den synd som sedan begås efter att Mose har givit lagen. Hör här: Direkt påminner han också om Adams ställning, han som är en förebild till honom som skulle komma. Så gör han en jämförelse mellan Kristus och Adam; närmast på ett neutralt sätt. Som om det finns något som är jämförbart mellan Kristus och Adam på det viset att i Adam har vi en enda människa genom vilken det kom en stor förändring i världen. Oavsett om det nu var gott eller ont så är Adam den ende genom vilken det kom en stor förändring i världen.
Så jämför han med Kristus. Han är också en enda människa genom vilken det kom en stor förändring.
Därför är det så: Genom en enda människa har synden kommit in i världen och genom synden döden; och så har döden kommit över alla människor, eftersom de alla hava syndat. Ty synd fanns i världen redan innan lagen fanns. Men synd tillräknas icke där ingen lag finnes; och dock har under tiden från Adam till Moses döden haft väldet också över dem som icke hade syndat genom en överträdelse, i likhet med vad Adam gjorde, han som är en förebild till den som skulle komma (v 12-14).
En förebild till Kristus.
När vi närmar oss slutet av kapitlet så uttrycker han i vers 19:
”Ty såsom genom en enda människas olydnad de många fingo stå såsom syndare, så skola ock genom en endas lydnad de många stå såsom rättfärdiga.”
Det börjar neutralt med att genom Adam kom en stor förändring i världen. På samma sätt är Kristus mycket speciell och unik, och även genom honom kom en stor förändring, och vi ser vad förändringen handlar om:
Det är två unika individer i världshistorien.
”Likväl är det icke så med nådegåvan, som det var med syndafallet. Ty om genom en endas fall de många hava blivit döden underlagda, så har ännu mycket mer Guds nåd och gåvan i och genom nåd – vilken, också den, är kommen genom en enda människa, Jesus Kristus – blivit på ett överflödande sätt de många beskärd” (v 15).
Det här är samma tanke som han av någon anledning upprepar sju gånger. Fallet i jämförelse med gåvan. ”Likväl är det icke så med nådegåvan, som det var med syndafallet. Ty om genom en endas fall de många hava blivit döden underlagda …”
Det är verkligen inte vem som helst detta. En människa som rent mänskligt representerar något av en värdighet som man kan tycka vara en större värdighet än Jesus. Varför? Jo, för att Jesus blev den siste Adam medans Adam själv var den förste Adam. I vers 14 står att han är en förebild till den som skulle komma. I Luthers tyska bibel står det bara bild. Det är en tanke som kommer till uttryck i Första Mosebokens första kapitel redan när Gud skapade människan till sin avbild. När Kristus Jesus kom så bar han Adams gestalt, men när Kristus Jesus kom så mötte Adam inte bara en sentida efterkommande, utan den Gud som har skapat till sin avbild.
”Och med gåvan är det icke såsom det var med det som kom genom denne ene som syndade: domen kom genom en enda, och ledde till en fördömelsedom, men nådegåvan kom i följd av mångas fall, och ledde till en rättfärdiggörelsedom” (v 16).
Den ene syndade, vilket innebar en förfärlig förändring. Genom denne kom synden och döden, men med gåvan som kom genom honom som kallar sig själv Människosonen är det inte så.
”Och om döden på grund av en endas fall kom till konungavälde genom denne ene, så skola ännu mycket mer de som undfå den överflödande nåden och rättfärdighetsgåvan få konungsligt välde i liv, också det genom en enda, Jesus Kristus” (v 17).
Här har vi två originella individer och båda är verkligen värda vår respekt. Genom den ene har något kommit, och genom den andre har något kommit som är så välsignat.
”Alltså, likasom det, som kom genom en endas fall, för alla människor ledde till en fördömelsedom, så leder det, som kom genom rättfärdiggörelse-domen förmedelst en enda, för alla människor till en rättfärdiggörelse som medför liv” (v 18).
Livets rättfärdighet – det låter nästan som att alla skulle bli frälsta. Men det förstår vi när vi läser vidare i Romarbrevet att det blir man inte mot sin vilja. Frälst blir man genom att tro och bli döpt. Men huvudsaken här är att framställa och lyfta fram Frälsarens position, genom att tala om Adams position men också om Adams fall, och Frälsarens position och då också naturligtvis gåvan.
Att han talar om position mer än om konkreta handlingar det förstår vi genom att han här inte landar i någon konkret handling. Det närmaste han kommer en konkret handling är det som står i vers 19:
Ty såsom genom en enda människas olydnad de många fingo stå såsom syndare, så skola ock genom en endas lydnad de många stå såsom rättfärdiga.
När var Adam olydig? Jo, vi har läst bibeln och kan säga något om det. När var Kristus lydig? När var han inte det? Hans lydnad till skillnad från Adams olydnad. Nåd till skillnad från synd, liv till skillnad från död.
Samtidigt tar han också i vers 20 upp om lagens uppgift: Men lagen har därjämte kommit in, för att fallet skulle bliva så mycket större; dock, där synden blev större, där överflödade nåden mycket mer.
Nivån på Guds handlande.
Ty såsom synden hade utövat sitt välde i och genom döden, så skulle nu ock nåden genom rättfärdighet utöva sitt välde till evigt liv, och det genom Jesus Kristus, vår Herre (Rom 5:21).
Herre över levande och döda. Jesus gick ju ner i dödsriket och predikade för de andar som var i fängelse, de som under Noas tid hade varit ohörsamma.
Kristus själv led ju en gång döden för synder; rättfärdig led han för orättfärdiga, på det att han skulle föra oss till Gud. Ja, han blev dödad till köttet, men till anden blev han gjord levande. I anden gick han ock åstad och predikade för de andar som höllos i fängelse för sådana som fordom voro ohörsamma, när Guds långmodighet gav dem anstånd i Noas tid, då när en ark byggdes, i vilken några få – allenast åtta personer — blevo frälsta genom vatten. Efter denna förebild bliven nu och I frälsta genom vatten – nämligen genom ett dop som icke betyder att man avtvår kroppslig orenhet, utan betyder att man anropar Gud om ett gott samvete – i kraft av Jesu Kristi uppståndelse, hans som har farit upp till himmelen, och som nu sitter på Guds högra sida, sedan änglar och väldige och makter i andevärlden hava blivit honom underlagda (1Pet 3:18-22).
Det var ju en fallen ängel som frestade de första människorna. Men här kommer Kristus som bär Adams gestalt. Han som hade skapat Adam till sin avbild. Här är något av den storhet i Guds handlande som är nödvändigt att få med, menar aposteln. Kanske på ett motsvarande sätt som när Josua förde folket över Jordan:
Bittida följande morgon bröt Josua med alla Israels barn upp från Sittim och kom till Jordan; där stannade de om natten, innan de gingo över. Men efter tre dagar gingo tillsyningsmännen genom lägret och bjödo folket och sade: ”Så snart I fån se HERRENS, eder Guds, förbundsark, och att de levitiska prästerna bära den, skolen ock I bryta upp från eder plats och följa efter den – låten dock mellan den och eder vara ett avstånd av vid pass två tusen alnar; närmare mån I icke komma den – på det att I mån kunna veta vilken väg I skolen gå, ty I haven icke förut dragit den vägen fram” (Jos 3:1-4).
Här presenterar aposteln på sätt och vis arken på ett väldigt avstånd i relation till Adam, till den första människan som blev skapad, för att vi ska ha det perspektivet. Så får vi erfara något av det Israels barn fick erfara vid Jordans flod. Inflytandet från Adam bröts och man kunde gå över floden. Här har vi en undervisning som talar om detsamma – inflytandet från Adam bryts när Kristus ikläder sig Adams gestalt, tar med den på korsets trä, dör, för att ge oss liv.
