Advent handlar om att vänta. Tio jungfrur väntade på brudgummen. Alla hade gått ut med tända lampor för att möta den man hade kär. Väntans tid var prövosam och det slutade med att sömnen tog över.
– Men vid midnattstiden ljöd ett anskri: Se brudgummen kommer! Gån ut och möten honom.
Den förfärliga upptäckten gjordes, att halva skaran inte förberett sig för den långa väntan. Man överrumplades av ett anskri, men då var det för sent att göra sig redo. De som var redo gick in i bröllopssalen och väntans och förberedelsens tid tog slut; och dörren stängdes.
Bibeln talar om att bida och att vara redo, ty i en stund då få väntar det, skall Människosonen komma.
Advent är för de flesta en tradition utan verkligt innehåll. Man tänder sina ljus och väntar in julen, men kärleken till Fridsfusten själv, Jesus Kristus, har falnat. Man längtar efter en högtid med nära och kära, men undviker honom som är Underbar i råd. Traditionen med fokus på det jordiska har tagit över. Man tänder andaktsfullt sitt ljus, och i den rikt utsmyckade kyrkobyggnaden lyssnar man till den vackraste och ljuvligaste musik, men hjärtats ljus har slocknat och kontakten med Evighetens Fader har gått förlorad.
Låt under det här årets sista dagar det himmelska ljuset få fylla ditt liv. Han som kom, ska snart komma igen! Han som är Väldig Gud, ger kraft för den korta tid av advent som återstår innan vår himmelske brudgum stiger ned på skyn för att kalla hem sin älskade brud:
-Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus; ja, över dem som bo i dödsskuggans land skall ett ljus skina klart.