Det finns ingenting som är så förödande för levande kristendom som sakramentalistisk religiositet. I dagarna har den katolskt inspirerade klosterverksamheten på Bjärka-Säby slott utanför Linköping aktualiserats. Efter mer än 20 års katolicerande verksamhet verkar Sionförsamlingens ledning ha fått upp ögonen för hur väsensfrämmande Peter Halldorfs mystiska verksamhet är för pingströrelsen. Tidiga varningar och allvarliga påminnelser om faran med den breda ekumenikens väg har varit många. Nedan följer en avskrift från Radio Maranata där bland andra Hans Lindelöw och Paulus Eliasson samtalade om Bjärka-Säby och katoliceringen.
Hans Lindelöw:
Bjärka-Säbys ekumeniska kommunitet har uppmärksammats i media på grund av en konflikt mellan Sionförsamlingen i Linköping och kommuniteten. En rubrik i Sändaren beskriver: ”Schism skakar Bjärka-Säby.” Kan det vara så allvarligt? Pingtsförsamlingen som äger slottet, fick det som gåva 1970. Kommuniteten som drivs av Peter Halldorf har tagit över allt mer och har präglat gudstjänstlivet på ett sätt som nu har lett till att församlingen säger ifrån.
Pingstförsamlingens föreståndare Marcus Sönnerbrandt säger:
– Vi har fört en kontinuerlig dialog med kommunitetens ledning och påtalat behovet av att jobba med innehållet i gudstjänsten så att den kan falla in i den ordinarie ordningen men inte fått gehör för detta.
Artikeln fortsätter:
– När skillnaden mellan pingstförsamlingens och kommunitetens uttrycksformer och teologi blev för stor, trots försök att hitta vägar närmare varandra, så fanns bara utvägen att säga upp avtalet, enligt Sönnerbrandt. Det finns teologiska spänningar kring nattvarden och ämbetssyn.
Kommuniteten avviker från vår församlings ordningar. Jag som pingstpastor kan inte celebrera nattvarden som uttrycker en luthersk eller katolsk nattvardssyn.
Kommunitetens ledning har sagt att man inte vill ändra på något i sin ordning och det är anledningen till att vi nu säger upp avtalet från och med i sommar.
Utvecklingen har under årens lopp uppmärksammats från olika håll. Peter Halldorf driver på slottets verksamhet med inriktningen att katolicera gudstjänstordningen och han formulerar klassiska katolska anspråk som avgörande och tongivande.
Vid långa, invecklade samtal som hölls 2005 och 2008 mellan Livets Ords tidigare föreståndare Ulf Ekman och Peter Halldorf framfördes synpunkter som är helt främmande för väckelsekristendomen. Bland annat underströk Halldorf vikten av att alla troende bör böja sin nacke under Petrusämbetet, vilka är klassiska katolska formuleringar.
År 1997 bedyrade dåvarande föreståndare för Sionförsamlingen urskuldande att församlingen endast var hyresvärd, och ingenting annat. Verkligheten vittnar dock om något helt annat. På grund av kommunitetens liturgiska nattvard och inflytande har pingstförsamlingen känt sig tvingad att nu säga upp hyresgästen.
En som varit uppmärksam på att följa de resonemang som fördes var Stig Andreasson. Han har skrivit många artiklar publicerade i Midnattsropet som också knyter an till den idag aktuella frågan om Bjärka-Säby och dess verksamhet.
Stig uppmärksammade bland annat två viktiga frågor. Det ena är själva bibelsynen, anspråken på att kyrkofäderna skulle sitta inne med något slags avgörande tolkningsföreträde av Skriften. Stig bemöter Halldorfs påstående som säger att kyrkofäderna måste ha varit bibelns första läsare.
Paulus Eliasson:
Något som kan vara värt att betona här är pingstpastorns i Linköpings uttalande om att han inte kan vara med att celebrera nattvarden på Bjärka-Säby. Den här infiltrationen är något som pågått väldigt länge. Det är både förföriskt och kontra evangeliet. Den katolska synen på nattvarden omintetgör fullständigt det Jesus gjorde på Golgata.
Det finns absolut mycket som är värt att ta till sig från de tidiga fäderna. Många gånger präglas vi av den förkunnelse och den kamp de första kristna hade. Den förkunnelse de hade kan vara nyttig men man ska också komma ihåg att deras förkunnelse ofta färgas av att de inte hade tillgång till Nya testamentets skrifter. Det finns undervisning som tidiga kyrkofäder stod för som inte är i överensstämmelse med vad Skriften säger. Man hade ett sätt att tolka bibeln, ett sätt att läsa som är bristfälligt. Att då vurma så mycket för deras teologi är mycket oroväckande.
Vi ser också senare väckelserörelser som burit fram gedigen förkunnelse, men vår standard får inte vara vad Lewi Pethrus skrivit eller vad Augustinus förkunnat. Vår standard måste alltid vara Guds ord. Även om Guds ord inte ska mätas helt isolerat. Man behöver också förstå den historiska kontexten. Men att kyrkofäderna som levde hundra, tvåhundra, trehundra år eller mer efter Kristus skulle ha tolkningsföreträde håller jag absolut inte med om.
Den katolska förkunnelsen bygger på en obruten succession från apostlarna till vad den Romerska katolska kyrkan står för idag. Det är ett påstående som inte borde stå obestritt. Dagens romerska kyrka har väldigt lite gemensamt med vad kyrkan stod för under 300-talet eller andra tider framåt. Det finns ett förkyrkligande som ändrats från tid till annan. En tid handlade det om ett förstatligande av kyrkan, en annan präglades av olika teologer på 500-talet, brytningen på 1000-talet mellan öst och väst etc.
Bara för att det funnits en biskop i Rom under alla tider så betyder inte det att den syn man har idag på påveämbetet är densamma man haft från början. Snarare tvärtom. Man gör anspråk på en tradition och en succession som är väldigt svårt att ta på allvar när man ser på det objektivt. Den katolska kyrka man ser idag är inte densamma som den som var verksam på 200-300-talet. Den skulle inte känna igen sig idag.
Det är värt att påpeka att det inte bara handlar om transsubstantiationsläran, nämligen att brödet och vinet fysiskt förvandlas Jesu blod, att det sker ett mirakel då prästen under mässan uttalar de magiska orden. Det stora problemet med mässan är att varje dag så sker det ett mässoffer, då man påstår att det som Jesus gjorde på Golgata sker om och om igen. Jesu offer var inte nog utan han offras gång efter gång. Det är ett av katolicismens gigantiska problem. Hebreerbrevet skriver att Jesus gick in i det allra heligaste en gång för alla, utgjutande sitt eget blod, och vann en evig återlösning.
