Text: Berno Vidén
Utgångspunkten för den här artikeln är omutlig och kompromisslös. Den handlar om en absolut sanning som förr eller senare kommer att ha inverkan på varje människa som lever på den här jorden. Oavsett om vi kallar oss ateister eller troende så är vi alla underställda denna sanning som är mer solid än något annat som existerar, nämligen: Hos ingen annan finns frälsningen, och under himlen finns inget annat namn som människor fått genom vilket vi blir frälsta.
Namnet och personen är Jesus! Förkastad av sitt eget folk och av en hel värld, gav han sitt liv för hela den mänsklighet som inte ville veta av honom. Han kom med ett budskap om nåd och barmhärtighet till dem som i fientlighet vänt sig mot honom, ett budskap om försoning och upprättelse. Låt försona dig med Gud – genom att ta emot Jesus i ditt liv.
Är det verkligen så enkelt? Ja! Men trots detta enorma budskap, att Gud i sin utgivande kärlek sände sin enfödde Son Jesus hit till denna värld och erbjöd evigt liv åt varje människa, så ser vi hur jorden alltmer uppfylls av hat, själviskhet, orättfärdighet, krig och elände. Till och med i Guds eget namn görs olika maktanspråk som bidrar till att ondska och förvirring sprids. Hur många krig har exempelvis drivits i Guds namn? Hur många har förföljts och torterats genom de mest fruktansvärda maktmedel kyrkan haft till sitt förfogande? Jesus själv sa att hans rike inte är av den här världen, och att den som tar till svärd ska förgås med svärd.
Utanför Jesus finns det inget hopp, ingen räddning för någon. Det borde få oss alla att bli mer Kristuscentrerade i vår förkunnelse och gärning, och att fjärma oss från allt och alla som medvetet förringar Jesus och hans frälsningsverk. Paulus var så intagen av Jesu person att han var beredd att offra allt som avskräde, för att vinna Kristus. Då nämnde han dels sådant som människor vanligtvis ser upp till och fångas utav, som religiösa riter och traditioner, men också sådant som vi normalt klassar som synd och orättfärdighet, som en osund livsstil vilken bryter ner människan.
I det här numret av Midnattsropet publiceras några allvarliga texter som varnar för hur en alltmer utbredd kyrkoekumenik för människor bort från Jesus och in i riter som är totalt främmande för nytestamentligt församlingsliv. Den ekumeniska rörelsen på slottet i Bjärka-Säby är ett sådant varnande exempel. Med draghjälp från pingstförsamlingen i Linköping har Peter Halldorf där fått husera fritt och förvandla slottet till en plats som i sin gudstjänstutövning är mer att likna vid en katolsk mässa än ett evangeliskt möte. Vaxljus, helgontillbedjan, kyssande av ikoner, rökelser och mötesledare iförda färggranna prästskrudar dominerar pingströrelsens fastighet och efter mer än 20 års verksamhet verkar moderförsamlingen ha tappat greppet helt, varför man desperat valt att säga upp hyresavtalet med kommuniteten.
Självklart borde verksamheten ha stoppats för länge sedan, i varje fall om man ska lyssna till pingstväckelsens egna pionjärer. De varningar som Lewi Pethrus och andra förkunnare framförde under väckelsens tidiga år var så allvarliga att man sa att “den dag vi stryka flagg inför katolicismens påtryckningar har pingstväckelsen fått sin dödsdom”. Det är precis det som har hänt. Pingströrelsen lever kvar men inte med den väckelsekristna identitet som man tidigare präglats av. Det man tidigare tog avstånd ifrån ser man idag som “intressant att upptäcka nya nyanser hos trossyskon” (uttalande av Pelle Hörnmark vid besök i Vatikanen). Det är stor skillnad på nyans (liten skillnad i färgton) och avståndstagande.
En annan pingstpastor uttrycker mindervärdeskomplex då han ser på det ekumeniska samarbetet. Emil Gillsberg skriver i Dagen:
–Jag har varit ekumeniskt engagerad under hela min tjänst som pingstpastor och alltid frustrerats av att det i ekumeniken ses som naturligt att historiska kyrkors liturgi och uttryck utgör mall medan vi som kommer från andra kyrkor reduceras till programpunkter i den.
Det är bedrövligt att se hur företrädare efter företrädare för pingströrelsen springer efter påven som små nickedockor, med längtan efter att få ett erkännande från Vatikanen, att få audiens och kyssa påvens hand. Vi är inte kallade att sträva efter sådan gemenskap i sammanhang som för människor bort från Jesus och in i tomma ritualer. Allt som förminskar Jesus och enkelheten i den församlingsgemenskap vi kan läsa om i Nya testamentet måste med nödvändighet varnas för.
Förutom att katolska kyrkans frälsningslära är direkt obiblisk i all sin sakramentalism så är det viktigt att påminna om hur påve Franciskus idag aktivt arbetar på att sammanföra olika religioner och framhäva att det är kärleken som förenar – inte Jesus. För några år sedan spred Vatikanen följande budskap:
–De flesta av jordens invånare kallar sig för troende. Det borde provocera fram en dialog mellan religionerna.
Med de orden inviterar den katolska kyrkans överhuvud i en Vatikanproducerad video till synkretism mellan fyra religioner: buddhism, judendom, islam och kristendom. I videon träder företrädare för de olika religionerna fram och deklarerar att de var och en tror på sin gud: – Jag tror på Buddha. – Jag tror på Gud. – Jag tror på Jesus Kristus. – Jag tror på Gud, Allah.
Påven fortsätter förklara att många söker Gud och hittar honom på olika sätt. Videon visar tydligt hur påven likt en kameleont smälter in bland de olika religionernas gemensamma bön, i kärlekens namn:
–Jag tror på kärleken, deklarerar samtliga företrädare.
Bibeln däremot proklamerar: – I inget annat namn finns frälsning än i namnet Jesus!
Påven besökte nyligen Irak där han träffade representanter för olika religioner. Vatikanen hade tidigare aviserat att Franciskus skulle hålla ett interreligiöst bönemöte benämnt ”Bön för Abrahams söner och döttrar i Irak”, med katoliker, muslimer och flera andra religioner, på en plats där judar inte är välkomna. Man kan inte annat än varna för projektet och dess underliggande syften.
Glöm inte väckelsepionjärernas skarpa varningar. Det var verkligen sant det de såg skulle komma. Det gäller att hålla fast vid förkunnelsen om Jesus Kristus och inte låta sig dras in i alla religiösa ritualer. Varna för all religion som försöker dra uppmärksamheten bort från Jesus.
Aposteln Paulus var skarp i sin förkunnelse och hård mot dem som ville lägga bördor på syskonen. Han ställde ansvariga lärare till svars för det hyckleri som förde människor bort från det centrala frälsningsbudskapet. Till församlingen i Galatien skrev han:
Jag är förvånad att ni så fort överger honom som har kallat er genom Kristi nåd och vänder er till ett annat evangelium, fast det inte finns något annat. Det är bara några som skapar förvirring bland er och vill förvränga Kristi evangelium (Gal 1:6-7).
Till församlingen i Kolosse påminde han om Sonens rike då han skrev:
Han har frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike (Kol 1:13).
Det är inför Jesus varje människa ska stå en gång, då Människosonen ska döma både levande och döda:
Vi ska alla stå inför Guds domstol. Det står skrivet: Så sant jag lever, säger Herren, för mig ska varje knä böjas och varje tunga prisa Gud (Rom 14:11).
Församlingen i Filippi får följande hälsning:
[Gud har] gett honom namnet över alla namn, för att i Jesu namn alla knän ska böjas, i himlen och på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är Herren, Gud Fadern till ära (Fil 2:9-11).
Dagen då han ska komma tillbaka är snart här; först för att hämta hem alla som tagit emot honom här i tiden. Paulus skriver om detta mötet i skyn till församlingen i Tessalonike. Men han ska också komma i makt och härlighet synligt inför alla människor:
Se, han kommer med molnen, och varje öga ska se honom, även de som genomborrat honom. Och jordens alla stammar ska jämra sig för hans skull. Ja, amen (Upp 1:7).
Denne Jesus är det vi proklamerar, lever för och väntar på!
