Intervju med missionsläkare Dory Díaz
Året är 2021. Pandemin har satt sina spår i Dominikanska republiken. Vardagslivet har fyllts av olika former av restriktioner, utegångsförbud och begränsad tillgång till många samhälleliga tjänster. Sjukvården är hårt belastad och parallellt med att nya varianter av covid-19 sprids sjunker åldrarna på patienter som drabbas av viruset. Situationen och förutsättningen för många av landets läkare är svår. Ett flertal sjukvårdspersonal har smittats och även förlorat sina liv.
I Villa Mella, en kranskommun till huvudstaden Santo Domingo, bor läkaren och missionären Dory Díaz. Bland hennes grannar finns det många fattiga familjer som ofta får hjälp av Dory. Under pandemin har hon genom sjukvårdsmyndigheterna fått tillgång till 300 doser coronavaccin för att hjälpa dessa familjer.
Vid ett besök hemma hos Dory berättar hon med iver och engagemang om sitt liv som läkare, men framförallt som ett Herrens vittne.
Dory är en rutinerad hjärtläkare med många års erfarenhet av att arbeta under svåra omständigheter bland en fattig och utsatt befolkning. Hon har hunnit fylla 71 år men verkar inte ha någon tanke på att pensionera sig. Så fort hon har chansen reser hon tillsammans med läkarkollegor till olika platser i landet för att hjälpa. Senast för några veckor sedan var hon med på en ansträngande resa till gränsen mot Haiti för en större satsning med att undersöka patienter och dela ut mediciner. Resan gjordes mitt under det att en tropisk storm närmade sig landet: – Jag hoppas på att kunna fortsätta arbeta till dess att Herren tar mig hem. Det är min bön. Sedan slutet av 80-talet har hon varit en del av församlingens mission i Dominikanska republiken. Vi ska här låta henne berätta något från sitt liv och vad som motiverade henne att bli läkare:
Först tackar jag Gud och er som besöker mig här hemma. Varje dag blir jag mer övertygad om att Jesus kommer snart. Jag föddes i San Pedro de Macoris i en batey (boplats för främst haitiska sockerrörsarbetare) som heter Ingenio Consuelo. Min pappa hette Luis Dias och arbetade i hamnen med att transportera och lasta sockerrör. Han arbetade tillsammans med sin pappa där.
Jag är tredje barnet av tio syskon. Vi var en fattig men lycklig familj. Våra föräldrar gav oss en fin barndom. Vi bodde precis intill stora sockerrörsodlingar och våra grannar var som en del av familjen. Vi var en mycket religiöst aktiv familj. Från det att jag var liten fick jag lära mig att be rosenkransbönen, varje kväll. Båda mina föräldrar var mycket hängivna katolicismen.
Från det att jag var liten så har jag alltid tyckt om att ta hand om och bota och hjälpa de små djuren. Allt eftersom jag växte upp så engagerade jag mig alltmer i medicinskt arbete, även om jag egentligen saknade förutsättningar. Jag sa alltid till mina föräldrar att jag ville bli läkare. De uppmuntrade mig att satsa på en karriär men inte att bli läkare, eftersom det är svårt och dyrt att studera.
När jag var tolv år sökte jag upp de fattigaste områdena i närheten av där vi bodde, för att undervisa människor jag mötte och lära dem att bedja. Jag förstod att det var viktigt att undervisa alla i tron. Även om det då var i den katolska tron så hjälpte det mig att nå fram i flera slumområden, något jag haft mycket nytta av senare.
Men som sagt så ville jag bli läkare. Många här dog då det knappt fanns några läkare. Jag minns när någon dog hur jag reagerade. Varför gjorde ingen något? Varför måste så många dö i onödan? Det är svårt ute i bateyerna bland det fattiga folket. Det fanns inga mediciner eller annan utrustning för att hjälpa dem. De som hade pengar kunde åka till en klinik eller till sjukhuset, men bara det att ta sig från bateyen var en stor och kostsam apparat.
– När jag var tolv år sökte jag upp de fattigaste områdena i närheten av mitt hem, för att undervisa människor jag mötte och lära dem att bedja.
Jag tänkte alltid på folket i bateyerna då jag ville bli läkare, ge dem mediciner, eftersom behoven var störst där. Jag tänkte aldrig på pengar utan bara på den hjälp jag kunde förmedla.
Innan jag lyckades bli läkare så hade jag en mycket tuff tid. Min pappa dog innan jag började studera medicin. Något av det sista han sa till mig var: – Min dotter, fortsätt framåt och kämpa, du kommer att lyckas. Jag glömmer aldrig de orden. Jag minns att när han dog så bodde min moster i huvudstaden och mamma hade precis fött min yngsta syster. Mamma hade ingen lön och visste inte vad hon skulle göra. Hennes syskon sa att hon borde skicka barnen till olika familjer för att klara sig men hon ville inte splittra upp familjen. Istället började hon att laga mat och sälja. Hon kämpade verkligen.
Vid den här tiden gick jag i gymnasiet. Nästa steg i min dröm var att studera medicin men det var svårt att hitta bostad och ekonomiska förutsättningar. Min mamma oroades över alla faror och frestelser som fanns i huvudstaden men med hjälp av en katolsk präst och några nunnor så fick jag både bostad och hjälp att skriva in mig på universitetet. Jag fick bo i en läkarmottagning, och varje morgon klockan sex måste jag lämna rummet och återställa det som ett kontor. Det var aldrig någon som fick veta att jag bodde där. Därifrån promenerade jag till universitet, vilket låg flera kilometer bort. Så var det under tre, fyra år.
För att ha råd att äta på universitetet så fick jag hjälpa till att diska. Då alla övriga ätit färdigt och vi var klara med disken så fick vi också mat. Vi var en grupp fattiga studenter som tog oss fram på det sättet.
Efter att jag fått mitt läkardiplom så började en tid med tjänstgöring på olika sjukhus. Jag minns speciellt en batey långt ute på landsbygden där jag arbetade under ett år. Det var min första erfarenhet att arbeta ensam som läkare, ett lärorikt år att arbeta med många fattiga haitier. En viktig del i arbetet var att undervisa om att äta näringsrik kost. Jag lyckades att hjälpa dessa barn som alltid hade svåra diarréer så att de blev av med farliga parasiter. Vi såg även till att familjerna som bodde där fick mat genom olika hjälpprogram. Men efter ett knappt år fick jag problem med en njure och tvingades att sluta.
Därefter fick jag ansvaret att leda en klinik i ett område som heter El Carretón, en obekväm plats dit ingen ville åka. Där fanns ingen elektricitet och vattnet var inte det bästa. Invånarna där odlade mycket tomater och det var inte lika eländigt som på bateyerna, men det var ändå mycket fattigt. Läkarna gjorde allt för att slippa åka dit. Då jag kallades till kontoret så sa ledningen att de aldrig har skickat några kvinnor dit tidigare, och eftersom jag då inte hade någon anställning så skickades jag dit.
– El Carretón var ett problemfyllt område med mycket slagsmål. Många patienter som kom hade ärr efter machete-hugg. Jag inledde ett förebyggande arbete genom att samla invånarna till möten och ge goda råd.
El Carretón var ett problemfyllt område med mycket slagsmål. Många patienter som kom hade ärr efter machete-hugg. Jag inledde ett förebyggande arbete genom att samla invånarna till möten och ge goda råd. Många av barnen där var skadade efter knytnävsslagsmål. Jag lyckades att få myndigheterna att engagera regionens senator så att de boende fick el och vatten indraget. Fler och fler engagerades och hela bygden utvecklades till en bättre och mer meningsfull plats att bo på. El Carretón blev min arbetsplats under tre år, men ännu idag får jag hälsningar från platsen om vad de förändringar som då gjordes haft för betydelse. Egentligen ville jag fortsätta att arbeta där men på grund av mina studier och önskan om att läsa kardiologi så flyttade jag därifrån. Det var 1987.
Ungefär samma tid lärde jag känna några missionärer som Maranataförsamlingen hade i landet. Det var genom en kristen läkare som hette Sokratez Perez. När jag kom från El Carretón så hjälpte Sokratez mig att få arbete och han tog också med mig på många resor till olika bateyer för att ha läkarmottagningar. Han hade en mottagning i stan där jag första gången träffade missionärerna Stina Fridolfsson och Ulla Näsholm. De arbetade tillsammans med Sokratez och hjälpte till att förbereda mediciner till resor som gjordes ut i landet. Vi reste sedan ofta tillsammans. Där inleddes en gemenskap som kom att totalt förändra mitt liv. Jag minns den kärlek och utgivenhet som missionärerna hade och som även fanns hos Sokratez. Trots att ingen av dem var katoliker utan evangeliskt kristna så tvingade de mig aldrig att anamma deras tro eller att gå på deras möten. Jag deklarerade också tydligt att jag var katolik och att jag leder många ungdomsgrupper inom den katolska tron. Det accepterades fullt ut och vi hade en mycket fin gemenskap.
Så småningom började jag att besöka möten hos Comunidad Maranata som hade sitt missionscenter i en förort till Santo Domingo som heter Las Palmas de Herrera. Området beboddes av många fattiga och vi började även där att ha läkarmottagningar. Samarbetet ökade och gemenskapen fördjupades. Vi började också att besöka fängelset och också där hade vi läkarmottagningar. Maranatas mission gjorde djupt intryck på mig. Dessa svenskar kommer så långt ifrån för att hjälpa mitt folk. Varför ska då inte jag hjälpa mina egna?
Mina katolska vänner reagerade mot att jag arbetade tillsammans med evangeliskt kristna. Men jag blev läkare för att hjälpa. Jag avgav ett löfte inför Gud att jag skulle ha en specifik dag för att hjälpa mitt folk, utöver mitt vanliga arbete. Därför fortsatte jag att arbeta med svenskarna som genom sitt arbete hjälpte mig att förverkliga löftet.
För mig var det endast den katolska kyrkans väg som var den rätta. Jag minns hur en katolsk präst och även en läkarkollega förmanade mig och sa att jag inte borde fortsätta arbeta tillsammans med de evangeliskt kristna. “Det kommer att leda till att du konverterar och förenar dig med deras tro.” Mitt svar var att jag kommer att vinna dem till den katolska tron, så att också de kommer till moderförsamlingen. Jag sa till alla att svenskarna kommer att förena sig med oss snart och att jag tyckte om dem väldigt mycket. De har kommit hit till landet för att arbeta med oss. De är inte heller som många andra kristna här i landet. De ställde aldrig några krav på att jag måste tillhöra deras organisation för att få arbeta tillsammans, inte heller att dela deras tro. De behandlade mig som en medarbetare som drevs av samma nit och jag fick verkligen hjälp att hitta vägar att nå fram till de mest behövande. Jag såg en stor skillnad hos dessa missionärer som var svår att hitta hos många andra. Jag bad alltid till Gud att han skulle hjälpa mig att få klarhet.
Till och med min mamma varnade mig och sa att jag alltid var tillsammans med dessa svenskar som är evangeliska och hotar alla som inte delar deras tro med att de kommer till helvetet. Men jag kunde svara mamma och säga att svenskarna aldrig talade på det sättet. Men mamma var svår att övertyga, ända tills jag en dag tog med Ulla Näsholm hem till hennes bostad. Då sa mamma att Ulla är ju inte som en dömande kristen. Hon är nog inte evangelisk. Jo, det är hon, sa jag, men inte en sådan som så fort de får möjlighet anklagar oss. Min mamma hade tavlor hemma med jungfru Maria men det var inget som Ulla brydde sig om att kommentera, något som förundrade min mamma.
Då jag besökte Comunidad Maranatas möten så fick jag till och med delta genom att säga något, läsa ur bibeln och bedja. De fick mig att känna mig som hemma. Då jag bad i deras möten så var det inte att citera olika färdiga Ave Maria eller Fader vår, utan det var fritt från hjärtat. Men jag började att känna mig mer och mer främmande då jag besökte den katolska mässan. I mitt rum hade jag en bild av Maria och i min förvirring sa jag till bilden; Moder, vad ska jag göra? Men i mitt inre fanns inte längre tron på att bedja till avbilder.
Det som hjälpte mig mycket var den gedigna bibelundervisning jag fick lyssna till i mötena. Speciellt då pastor Arne Imsen under sina besök i landet predikade, så fick jag sann, andlig mat. Utan att någon försökte övertyga mig så fick jag mer och mer klart för mig hur fel det var att tillbe Maria, en avbild. Någon har gjort en tavla som vi förväntas att tillbe. Jag respekterar Maria på det sätt som bibeln beskriver henne, som högt benådad. Jag minns speciellt en gång då jag tände ett ljus framför en av dessa avbilder. – Gode Gud, du är ju ljuset. Jag kan inte tända ett ljus och sätta framför en tavla av kartong. Det är bara en avbild. Ljuset måste vi låta brinna i våra hjärtan. Vid den tiden var jag fortfarande katolik och hade flera uppgifter inom kyrkan.
Prästen vände sig till min mamma och sa att jag förändrats mycket. Jag uppmanades att inte vara så mycket tillsammans med andra kristna. En gång så följde Ulla med mig till en katolsk mässa och efteråt samtalade vi med prästen. Han kunde då inte säga något emot då han förstod att jag ända sedan min barndom haft en ärlig iver att i allt tjäna Gud.
En avgörande händelse för mig var under en konferens i Stockholm dit jag var inbjuden av församlingen. Jag var fortfarande katolik men hade en bibel. På den tiden så läste katoliker aldrig ur bibeln. Idag kan man se karismatiska grupper som studerar bibeln men då var det mycket ovanligt. Det var 1991. Innan jag reste till Sverige så sa min mamma att jag borde tänka över det noga. Jag hade också sedan jag var ung en önskan att någon gång få se Stockholm, en stad byggd på öar omgiven av mycket vatten. I femte klass i skolan kallade vi Stockholm för skärgården och nu hade jag chansen att komma dit.
Upplevelsen att komma till Sommarkonferensen är något jag aldrig kommer att glömma. Den sista dagen var mycket speciell. Då hade jag deltagit under nio dagars möten och för varje dag som gick blev budskapet allt mer närgånget och allvarligt för mig. Jag minns att jag under nätterna grät och bad till Gud att han skulle leda mig. Konferensens sista dag var det dop. Dopbassängen ställdes i ordning och de som skulle döpas tog på sig vita dräkter. Jag visste inte att det skulle vara dop och när jag satt där och dopet hade börjat så förstod jag att jag inte kunde förlora det här tillfället. Jag ropade rakt ut och sa att jag ville döpas, utan att någon hade talat med mig om det tidigare. Ingen hade sagt till mig att jag måste konvertera. Nu var det som en eld som trängde in i mitt liv och hjälpte mig att förstå hur viktigt det var att bli döpt. Det var det enda som fattades för mig då. Jag fick tag på Ulla och sa att vi måste gå och prata med pastor Arne. Jag sa till honom att jag ville döpas och undrade vad jag måste göra för att bli döpt. Inom mig tänkte jag att han får inte säga nej. Jag sa också till Arne att jag tror på en levande Kristus och inte på de bilder som jag var van med från den katolska tron.
Jag döptes och när jag sänktes under vattnet var det som att himlen öppnade sig. Det var en upplevelse jag aldrig kommer att glömma. Nu hade jag äntligen fått begrava min gamla människa och påbörjat en ny fas i Kristi efterföljd. För varje år som sedan gått är jag mer och mer övertygad om att det är den bästa vägen.
Väl tillbaka i Dominikanska republiken gick jag och avsade mig alla uppdrag i den katolska kyrkan. Det var en svår kamp för mig. Mycket av det vi hade byggt upp i fattiga områden hade gjorts med stora uppoffringar. Kyrkan hade också hjälpt mig mycket och gjort det möjligt för mig att bli läkare. Jag sa att jag gärna vill fortsätta vara med i läkarmottagningar och andra projekt för att hjälpa de mest behövande. Arbetet fortsatte en tid men till sist gick det inte längre. Exempelvis så hörde jag till en grupp som gick från hus till hus med en tavla av Maria för att be till den under tre dagar. Jag förklarade utifrån bibeln att det var fel och vi fick gå skilda vägar.
Dopet betydde så oerhört mycket. När jag kom från Sverige och berättade att jag inte längre var katolik, reagerade min mamma kraftigt och sa att jag blivit förvirrad men sanningen var att jag tidigare varit förvirrad men nu fått klarhet. Det tog en del år men mot slutet av sitt liv så tog också min mamma emot Jesus som sin frälsare. Ett av hennes vittnesbörd var att hon plockade ner och gjorde sig av med alla helgontavlor hon hade i sitt hem.
När jag tänker tillbaka på mitt liv så har det varit mycket kamp och svårigheter. Att ta emot Jesus innebar mycket stridigheter med många av mina vänner, vänner som hade hjälpt mig att bli läkare. Jag har ofta bett till Gud att han ska påverka deras liv så att de lär känna sanningen. En förändring jag ser hos katolikerna idag är att många har börjat att läsa bibeln, vilket man inte gjorde tidigare.
Jag var involverad i så många åtaganden bland mina katolska vänner och det innebar mycket kamp för mig att kunna fortsätta stadigt på Guds väg. Jag lyckades att komma loss och Gud hjälpte mig att frigöra mig från sådant jag inte längre kunde ta del av.
Jag tackar Gud, för mitt liv är ett under och Gud öppnade en dörr för mig genom att använda Ulla och Stina. Om jag inte hade lärt känna dem och Maranataförsamlingen så hade jag kanske fortfarande suttit fast i mitt gamla katolska liv. Från det att jag var ett barn så har Gud visat mig barmhärtighet. Gud har öppnat dörrar till att kunna hjälpa behövande varhelst jag har gått fram. Min kallelse har alltid handlat om att tjäna. Gud ger alltid den kraft jag behöver.
Jag har haft mycket hälsoproblem under åren. Ibland har jag inte kraft att åka på olika uppdrag men då ber jag till Gud om kraft, och jag åker. Det finns många behov i mitt land och varje gång jag åker till en läkarmottagning så finns det personer som kommer i min väg som jag får hjälpa. Det är många som på det sättet räddats till livet.
Under 20 år arbetade jag som kardiolog i ett av Santo Domingos större sjukhus. Fortfarande så kommer det patienter därifrån som söker upp mig. Många äldre, fattiga som jag fick hjälpa med mediciner och vård som de behövde.
När jag skulle pensioneras så ville jag inte gå i pension. Läkemedelsbolagen tog ofta med mycket mediciner som prover till sjukhusen och dessa hjärtmediciner kunde jag ge gratis till mina patienter. Men om jag pensioneras, var ska jag få tag på dessa mediciner? Jag vet att flera av mina patienter saknar ekonomiska förutsättningar att köpa sina mediciner. Hur som helst, jag pensionerades och medicinerna har fortsatt att komma. De kontakter jag haft genom åren har fortsatt att söka upp mig för att lämna lådor med mediciner, eftersom de vet att jag hjälper de som mest behöver.
Så ofta vi har chansen reser vi ut på olika mottagningar på landsbygden. Inför varje sådan resa kontaktar jag de laboratorier som brukar hjälpa till och så får vi hjärtmediciner som kan hjälpa många svårt sjuka. Vi har patienter som är beroende av mediciner som kostar tusentals pesos, mediciner som vi kan ge dem gratis.
Mitt liv är ett under. Ingen trodde att jag skulle kunna studera medicin då jag var ung. Det var Gud som hörde min bön och hjälpte mig att bli läkare. Jag hade inga pengar att köpa böcker för. Jag arbetade i en textilfabrik och varje morgon klockan fem var jag där och sydde kläder, långt innan övrig personal kom. Mina chefer hjälpte mig så att jag fick komma och arbeta så att det inte krockade med mina studier på universitetet. Så lyckades jag att få lite pengar till kursmaterial. Så fort vi hade lite ledighet var jag där och arbetade.
Under en period arbetade jag med att sy byxor på nätterna för att kunna studera på dagen. Jag tog också extrajobb på läkarkliniker för att kunna hjälpa min mamma som då fortfarande hade små barn hemma att ta hand om.
71 år fyllda fortsätter jag att arbeta i en läkarmottagning två dagar i veckan. Jag hoppas på att kunna fortsätta arbeta till dess att Herren tar mig hem. Det är min bön.
Den som håller fast vid Herren kommer aldrig att falla. Mitt liv är ett vittnesbörd om att den som litar på Gud kommer att lyckas. Det gäller att ha tro. Om du har tro som ett senapskorn så kan du flytta på berg. Gud har gett mig livet. Jag har haft hjärtinfarkt, svåra njurproblem, en svår tuberkulos, men genom allt har Gud hjälpt mig. Jag har aldrig slutat att tjäna honom. Det vill jag fortsätta att göra till dess att han kommer eller tills han tar mig hem till sig. Varje dag så ger Gud mer kraft.
Allt vi ser runtomkring betyder att Jesus kommer snart. Allt som Guds ord säger i Matteus om familjens sönderfall har gått i uppfyllelse. Hatet, våldet inom familjer där fäder våldtar sina egna barn. För bara några decennier sedan var saker vi idag läser om dagligen helt otänkbara. Ingen kunde då föreställa sig den ondska vi idag ser äga rum. Kärleken har kallnat. Människovärdet är kört i botten. Mänsklighetens enda hopp är att söka Kristus, att omvända sig till honom. Och det måste göras snabbt. Det finns inga världsliga lösningar. Att ta emot Jesus är lösningen och förutsättningen för varje människa. Gud ger oss evigt liv i Jesus. Den frälsningen är så stor och vi behöver ta vara på den, en frälsning som kostat ett högt pris. Jesu eget blod var priset.
Världen är korrumperad. Vi som känner evangelium behöver fortsätta arbeta och inte dra oss tillbaka. Det finns många själar att frälsa. Alla behöver få veta att Jesus kommer snart och att allt som Jesus talade om är uppfyllt. Det är bara Herrens långmodighet som gör att det fortfarande finns tid för frälsning. Gud gav sin Son Jesus för att frälsa människor, för att ingen ska gå förlorad.
Jag bad om att få bli ett ljus var jag än går fram. Jag tror att genom att Jesus bor i mig så har jag lyckats. Allt förmår jag i Kristus som ger mig kraft.
