Av Runepär Lind
Vi behöver träda närmare Jesus. Han kommer snart och jag upplever att vi inte har mycket tid kvar.
Det mörknar i världen men det ljusnar på färden. Ja så står det i en sång, och vi ser idag hur det profetiska ordet i snabbare takt än förut går i fullbordan. Allt eskalerar i naturen, jordbävningar, vulkanutbrott i La Palma, askmolnen gör att flygplatser tvingas stänga ner. Inatt när vi sov var det jordbävning i Pakistan med flera döda och bara för någon timme sedan var det en jordbävning i Tokyo. I Den fysiska världen ser vi hur profetian, det Jesus sagt i sitt eskatologiska tal, går mot sin uppfyllelse.
Vi ser också hur mycket sammanfattas i den religiösa världen. Påven far i ekumenikens namn runt och sträcker ut handen mot islam, mot buddister och hinduer osv. Det är en utveckling som pågått länge. Redan för 20 år sedan kysste förre påven, Johannes Paulus, koranen offentligt i Damaskus för att visa på enhet och hur vi ska komma tillsammans. Även i Sverige ser vi hur samfundens strävan efter enhet ökar.
Man har börjat tala om receptiv ekumenik, vilket innebär att man ska enas och förenas och det måste inte vara kristna utan det går bra med andra religioner också. Det spelar inte så stor roll vad vi tror på utan det viktiga är att vi tror på något.
Teologin i Sverige blir mer och mer liberal. I Örebro där jag kommer ifrån har vi en teologisk högskola som ägnar sig åt att bortförklara bibeln, i en tid då bibeln verkligen behöver förklaras. Allt det här är tidstecken. Vi har hört om att stå och gå utanför lägret. Det är viktigt att vi för fram det här att få stå utanför. Jag vet att Arne Imsen på sin tid skrev en artikel om rätten att få stå utanför, att inte dras med i den här strömmen. Det är inte en ström som leder till Gud. Nej, det är en ström som leder till att böja knä för antikrist.
Man talar om ekumenik, den bebodda världen. Då Jesus talar om ekumenik använder han ordet ekklesia som betyder de som har tagits ut ur världen. Jesus kallar oss ut att bära hans smälek, att vara en stad på berget, att vara ljus och salt. Men om saltet mister sin sälta, varmed skall man då sälta det igen.
Vi behöver träda närmare Jesus. Han kommer snart och jag upplever att vi inte har mycket tid kvar. Lägg bort allt som är till hinder. Vi har inte tid. Vi behöver enhet och förlåtelse som för oss till Jesus, inte en organisatorisk enhet.
I Romarbrevet 6 står det:
Men Gud vare tack för att den tid är förbi, då I voren syndens tjänare, och för att I haven blivit av hjärtat lydiga, så att I följen den lära som har givits eder till mönsterbild.
Vi har fått en mönsterbild och det är att vi av hjärtat har blivit lydiga. Vi tjänar inte Jesus för att vi måste på grund av en pålaga som säger att vi måste göra det och det, utan för att vi vill och för att vi älskar Jesus. Snart ljuder ett anskri: Se, brudgummen kommer. Gå ut och möt honom. Tänk att få möta Jesus med brinnande hjärtan och säga: Tack Jesus.
Fokusera på uppdraget. Vi kanske har några år kvar och vi har inte tid att ägna oss åt något annat än att fullfölja uppdraget, för Jesus kommer.