Bibelstudium av Jonathan Asprusten
Som hjorten längtar till vattenbäckar, så längtar min själ efter dig, o Gud. Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden. När får jag komma och träda fram inför Guds ansikte? Mina tårar är min mat dag och natt. Ständigt säger man till mig: ”Var är din Gud?” Jag utgjuter min själ och minns hur jag gick bland folket, hur jag vandrade med dem till Guds hus, med jubelrop och tacksägelse i skaran av högtidsfirare. Varför så bedrövad, min själ, varför så orolig i mig? Hoppas på Gud. Jag ska åter få tacka honom, min frälsning och min Gud. Min själ är bedrövad i mig. Därför tänker jag på dig i Jordans land och på Hermons höjder, på Misars berg. Djup ropar till djup i dånet av dina vattenfall. Alla dina svallande böljor sköljer över mig. Om dagen sänder Herren sin nåd, och om natten är hans sång hos mig, en bön till mitt livs Gud. Jag vill säga till Gud, min klippa: ”Varför har du glömt mig? Varför måste jag gå sörjande, trängd av fiender?” Det är som att man krossar mina ben när mina fiender hånar mig och ständigt frågar mig: ”Var är din Gud?” Varför så bedrövad, min själ, varför så orolig i mig? Hoppas på Gud. Jag ska åter få tacka honom, min frälsning och min Gud.
I första versen läser vi hur ”min själ törstar efter den levande Guden” och ”när ska jag få komma inför hans ansikte”. Gud söker längtande hjärtan. Han söker människor som önskar att få se Herren och jag tror att som kristna så är det ett sundhetstecken om vi söker honom, om vi längtar efter mer av Jesus. Det skulle vara värre om vi inte skulle söka Herren, då är det något som är fel i våra liv. Gud hungrar efter människor som längtar efter honom och Herren har mer än nog att ge. Vi ska läsa ur Jeremias bok det andra kapitlet. Här får vi en historielektion om Israels trolöshet mot Gud:
Gå och predika för Jerusalem och säg: Så säger Herren: Jag minns din ungdoms hängivenhet, hur du älskade mig under din brudtid och följde mig i öknen, i landet där man inte sår. Israel var heligt för Herren, den första frukten av hans skörd. Alla som äter av den drar på sig skuld, olycka drabbar dem, säger Herren. Hör Herrens ord, ni av Jakobs hus, ni alla släkter av Israels hus. Så säger Herren: Vad fann era fäder för fel hos mig, eftersom de gick bort ifrån mig och följde värdelösa avgudar och själva blev värdelösa? De frågade inte: ”Var är Herren, han som förde oss upp ur Egyptens land, han som ledde oss i öknen, det öde och oländiga landet, torkans och dödsskuggans land, landet där ingen färdas och där ingen människa bor?”
De frågade inte efter Herren, står det. Vi läser vidare i vers 8:
Prästerna frågade inte: ”Var är Herren?” De som hade hand om lagen kände mig inte, och herdarna var trolösa mot mig. Profeterna profeterade i Baals namn och följde dem som inte kan hjälpa. Därför ska jag fortsätta gå till rätta med er, säger Herren, och gå till rätta med era barnbarn.
Vi läser också vers 13:
För mitt folk har begått en dubbel synd: De har övergett mig, källan med det levande vattnet, och gjort sig usla brunnar som inte håller vatten.
Vilken tragisk händelse. Man bytte bort den levande Guden mot usla brunnar som inte håller vatten. Vi känner till hur Guds folk vandrade ut ur Egyptens land med ett hängivet hjärta. Man kom inte så långt innan folket började knota, började att klaga och blev trolösa mot Gud. Trots att Gud uppenbarade sig gång på gång i sin härlighet så ville man inte ta emot. Man gjorde uppror mot Herren. Guds plan var att de skulle gå in i löfteslandet, det land som dryper av mjölk och honung, men på grund av deras otro så kom de aldrig in, förutom två stycken.
Vi ska läsa ur 2 Mosebok där det handlar om hur Mose hela tiden stod som medlare mellan folket och Herren. Han hade ett annat hjärta och han såg mycket längre fram än vad folket kunde se. Vi läser ur kapitel 33. Gud hade sagt åt dem att bryta upp från Horebs berg och gå mot löfteslandet.
Herren sade till Mose: ”Bryt upp och dra härifrån, du själv och folket som du har fört upp ur Egypten, till det land som jag med ed lovade åt Abraham, Isak och Jakob, då jag sade: Åt din avkomma ska jag ge det. Jag ska sända en ängel framför dig och driva bort kananeerna, amoreerna, hetiterna, perisseerna, hiveerna och jebusiterna och föra dig till ett land som flödar av mjölk och honung. Jag ska inte själv gå upp med dig. Eftersom du är ett hårdnackat folk kunde jag då förgöra dig under vägen.” När folket hörde det stränga talet blev de sorgsna, och ingen tog på sig sina smycken.
Det står sedan om hur Mose reste Uppenbarelsetältet. Gud ville bo mitt ibland sitt folk, men han kunde inte bo där. Mose fick istället slå upp tältet utanför lägret. Det står också att Mose inte var nöjd med det som Herren hade sagt, att han inte skulle vara med dem på resan.
Mose sade till Herren: ”Se, du säger till mig: Led detta folk dit upp! Men du har inte låtit mig veta vem du vill sända med mig, fastän du har sagt: Jag känner dig vid namn och du har funnit nåd för mina ögon. Om jag nu har funnit nåd för dina ögon, så låt mig förstå dina vägar och lära känna dig, så att jag finner nåd för dina ögon. Och tänk på att detta folk är ditt folk.”
Herren sade: ”Min närvaro ska gå med dig och låta dig få ro.” Han svarade: ”Om din närvaro inte går med ska du inte alls låta oss dra upp härifrån.”
Det var som att han måste försäkra sig om att Herren skulle gå med på den här resan. Det talade till mig; vi kan ha mycket för oss hela tiden och vi skulle kunna nå ganska långt på vägen. Israel hade sina resurser, de hade säkert mat för en tid och de hade bra krigare, men för Mose var det så viktigt att om inte Herren går med så är det ingen mening. Tänk vad viktigt det är att Herren går med. Vi läser hur Herren på grund av Moses bön ändrar sig och säger att han vill gå med:
Herren svarade Mose: ”Det du har begärt ska jag också göra, för du har funnit nåd för mina ögon och jag känner dig vid namn.” Mose sade: ”Låt mig få se din härlighet.”
Låt mig få se din härlighet. Låt det också få vara vår bön, att vi får se Herrens härlighet i våra liv, att vi får ha den här längtan att få möta Herren och se hans härlighet. Det måste få uppenbaras i våra liv. För Mose var det helt avgörande. Det fanns ingen annan utväg än att få möta honom och se Hans härlighet.
Vi ska gå tillbaka till Psalm 42:
Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden. När får jag komma och träda fram inför Guds ansikte?
Har vi den här längtan i våra liv, att få se Hans härlighet? Jag tror att om du vill uppleva Guds härlighet så måste du se på Jesus. Vi ska läsa ur Hebréerbrevet 1:
I forna tider talade Gud många gånger och på många sätt till fäderna genom profeterna, men nu i den sista tiden har han talat till oss genom sin Son. Honom har han insatt som arvinge till allt, och genom honom har han också skapat universum. Sonen är utstrålningen av Guds härlighet och hans väsens avbild, och han bär allt med sitt mäktiga ord. Och sedan han fullbordat en rening från synderna sitter han nu på Majestätets högra sida i höjden.
Sonen utstrålar Guds härlighet. Vi kan också läsa ur Johannes evangelium 17 från Jesu översteprästerliga förbön:
Jag ber att de alla ska vara ett, och att de ska vara i oss liksom du, Far, är i mig och jag i dig. Då ska världen tro att du har sänt mig. Och den härlighet som du gett mig har jag gett till dem, för att de ska vara ett liksom vi är ett: jag i dem och du i mig, så att de är fullkomligt förenade till ett. Då ska världen förstå att du har sänt mig, och att du har älskat dem så som du har älskat mig. Far, jag vill att där jag är, där ska också de som du har gett mig vara med mig. Låt dem få se min härlighet som du har gett mig, för du har älskat mig före världens skapelse.
Jesu bön var att de skulle få se Hans härlighet och genom Sonen får vi se Guds härlighet. Lärjungarna fick verkligen uppleva hur Jesus valde ut dem var och en personligt. I evangelierna kan vi läsa hur alla får ett uppdrag, och alla fick de möta den levande Guden. Vi ska läsa ur Matteus 16:
Han sade till dem: ”Och ni? Vem säger ni att jag är?” Simon Petrus svarade: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.” Jesus sade till honom: ”Salig är du, Simon, Jonas son, för det är inte kött och blod som har uppenbarat det för dig, utan min Far i himlen.”
Lärjungarna såg att Jesus inte var någon vanlig människa utan att han var Guds son. De fick uppleva Jesus i sina liv, de såg vad han gjorde, hur han reste upp, helade och befriade människor. De hade fått möta den levande Gudens son. Det betyder så mycket att vi får möta den levande Gudens son, att vi inte bara följer med i svängarna utan att ha ett personligt förhållande till honom. Det är Jesus som kan befria oss från synden och som kan uppresa de döda. Han är ingen vanlig människa. Tänk att få ha den här längtan att få mer av honom i våra liv. Jesus dog för våra synder på korset och blev begraven, men han uppstod ur graven. Vi läser ur Lukas evangelium 24:
Den första veckodagen kom de tidigt i gryningen till graven med de väldoftande oljorna som de hade gjort i ordning. Då fann de att stenen var bortrullad från graven. De gick in, men fann inte Herren Jesu kropp. När de inte visste vad de skulle tro, då stod plötsligt två män i skinande kläder framför dem. Kvinnorna blev rädda och böjde ansiktet mot marken, men männen sade: ”Varför söker ni den levande bland de döda? Han är inte här, han har uppstått!
Tänk, vi har en uppstånden Frälsare! Vi behöver inte söka i den här världen. Vi finner honom i himlen. Det står vidare hur Jesus visar sig för två vandringsmän på väg från Emmaus:
Samma dag var två av dem på väg till en by som heter Emmaus och ligger drygt en mil från Jerusalem. De gick och samtalade med varandra om allt som hade hänt. Medan de samtalade och diskuterade närmade sig Jesus själv och vandrade med dem. Men deras ögon var slutna så att de inte kände igen honom. Han frågade dem: ”Vad är det ni går och samtalar med varandra om?” Då stannade de och såg bedrövade ut. Och den ene som hette Kleopas sade till honom: ”Är du den ende som har besökt Jerusalem och inte vet vad som hänt de här dagarna?” Han frågade dem: ”Vad då?” De svarade: ”Detta med Jesus från Nasaret. Han var en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och hela folket. Våra överstepräster och rådsherrar utlämnade honom till en dödsdom och korsfäste honom. Men vi hade hoppats att han var den som skulle frälsa Israel. Förutom allt detta är det nu den tredje dagen sedan det hände, och dessutom har några kvinnor bland oss gjort oss uppskakade. De gick till graven tidigt på morgonen men fann inte hans kropp. De kom och berättade att de hade sett en syn med änglar som sade att han lever. Då gick några av de våra till graven, och de fann att det var som kvinnorna hade sagt. Men honom själv såg de inte.” Då sade han till dem: ”Så tröga ni är i tanke och hjärta till att tro på allt som profeterna har sagt! Måste inte Messias lida det här för att sedan gå in i sin härlighet?” Och han började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad det stod om honom i alla Skrifterna. De närmade sig byn dit de var på väg, och han verkade vilja gå vidare. Men de bad honom ivrigt: ”Stanna kvar hos oss! Det är snart kväll och dagen går mot sitt slut.” Då gick han in och stannade hos dem. Och när han låg till bords med dem tog han brödet, tackade Gud, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn. De sade till varandra: ”Brann inte våra hjärtan i oss när han talade med oss på vägen, när han öppnade Skrifterna för oss?” De bröt upp i samma stund och återvände till Jerusalem, där de fann de elva och de andra lärjungarna samlade. Dessa sade: ”Herren har verkligen uppstått, och han har visat sig för Simon!”
”Brann inte våra hjärtan i oss när han talade med oss på vägen?” De fick se den levande, vara uppståndelsevittnen. Det är det här vi behöver, att möta den levande Guden. Lärjungarna vandrade med Jesus och vi känner till berättelsen om Petrus, hur ivrig han var att följa. Han lovade att även om alla andra gick bort så skulle han stå vid Jesu sida. Han använde många stora ord, ivrig som han var. Vi vet hur det gick för honom. Vi kan läsa ur Johannes evangelium 6:
Efter detta drog sig många av hans lärjungar undan och slutade vandra med honom. Då sade Jesus till de tolv: ”Inte tänker ni väl också gå?” Simon Petrus svarade honom: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och förstår att du är Guds Helige.”
Petrus hade förstått väldigt mycket och hans tanke var aldrig att han skulle förneka Herren. Men det kom en tid i hans liv, då Jesus skulle dö, och då är det en annan Petrus vi får möta. Först står det att han stod på avstånd från Jesus. Det är en enkel bild, att vi kommer på avstånd från Herren och elden slocknar. Istället borde vi värna om att ha brinnande hjärtan och det är inte alltid lika lätt.
Hemma i vårt hus på Åland hade vi tidigare en vedpanna. Det kan vara ganska kämpigt. Man måste bära ved dit och det är mycket som ska fungera. Om det inte fungerar så blir hela huset kallt. Man märker ganska snabbt om elden inte brinner. Så är det med våra liv också. Om vi inte har branden i våra liv så kommer det att bli kallt. Vi kommer på avstånd från Herren. Det var just det som hände med Petrus, han gick på avstånd och såg vad som hände. Då är det inte långt till nästa steg, att förneka honom.
Också i våra liv kan det bli så. Vi behöver hela tiden vårda att ha elden i våra hjärtan, ett ständigt verk som sker i våra liv, att hela tiden vara nära honom, att inte ta lätt på tingen. Låt elden brinna så att människor runt omkring får se att vi vandrar med Herren.
Dock i Petrus liv så stannade det inte där. Han fick möta Herren på nytt. Så är det med Herren, han kommer inte och dömer ut oss genom att anklaga; varför gjorde du så här, du skulle ha varit med mig och kämpat. Nej, han gör inte så. Vi kan läsa om hur Jesus uppenbarar sig i Johannes 21. Lärjungarna hade inte så mycket hopp så de tänkte att de fick gå tillbaka till fisket.
Simon Petrus sade till dem: ”Jag går ut och fiskar.” De andra sade: ”Vi följer med dig.” De gick ut och steg i båten, men den natten fick de ingenting.
Vi har nog alla upplevt den här situationen. Som kristna kommer vi till punkten att det inget händer i våra liv och vi vet inte vad vi ska göra. Men vi går i alla fall ut och gör något, vi återvänder till fisket. Lärjungarna fick inget den natten. Man kan säga att de gick i sin egen kraft. Men sedan står det så här:
Tidigt på morgonen stod Jesus på stranden, men lärjungarna förstod inte att det var han. Jesus sade till dem: ”Mina barn, har ni inget att äta?” De svarade: ”Nej.” Han sade: ”Kasta ut nätet på höger sida om båten, så ska ni få.” De kastade ut nätet, och nu orkade de inte dra upp det för all fisken. – – – När de kom i land fick de se en koleld och fisk som låg på den och bröd. Jesus sade till dem: ”Bär hit av fisken som ni fick nyss.” Simon Petrus steg i båten och drog upp nätet på land. Det var fullt av stora fiskar, 153 stycken, och fast de var så många gick nätet inte sönder. Jesus sade till dem: ”Kom och ät.”
Jesus har ett erbjudande till oss: Kom och ät! Det finns så mycket torka ute i världen, så mycket spruckna brunnar. Där får vi ingen näring. Men Jesus säger: Kom till mig och ät!
Sedan ser vi att Petrus blir försonad med Jesus där på stranden:
När de hade ätit sade Jesus till Simon Petrus: ”Simon, Johannes son. Älskar du mig mer än de andra?” Han svarade: ”Ja, Herre. Du vet att jag har dig kär.” Jesus sade till honom: ”För mina lamm på bete.” För andra gången frågade han: ”Simon, Johannes son. Älskar du mig?” Han svarade: ”Ja, Herre. Du vet att jag har dig kär.” Jesus sade till honom: ”Var en herde för mina får.” För tredje gången frågade han: ”Simon, Johannes son. Har du mig kär?” Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade: ”Har du mig kär?”, och han svarade: ”Herre, du vet allt. Du vet att jag har dig kär.”
Petrus hade Jesus kär men han visste att han hade felat. Han hade haft de stora orden och gjort fel mot Herren. Men trots allt så älskade han Herren. Det är den länken vi får ha, att vi vet att vi älskar dig Herre, du måste möta med oss. Låt oss få se din härlighet. Petrus fick nåd och upprättelse, han fick ett uppdrag, en kallelse. Så är det med oss också. Vi kanske har känt att vi har svikit Herren, men han kommer tillbaka och återupprättar det som gått förlorat och ger oss nåd att bli hans vittnen. Han ger oss ett uppdrag. Tänk vad stort det är att Jesus inte ger upp hoppet om oss.
Herren söker efter hjärtan som längtar efter honom. Vi kan vara nöjda med väldigt mycket, speciellt i vår tid är det så mycket som vill föra oss bort från Herren. Tänk vad viktigt det är att inte ge upp utan söka Herren med våra liv. Det lönar sig att söka Herren. Han vill möta sitt folk igen.
Vi måste läsa vad som står i Apostlagärningarna. Här ser vi hur Herren handlar. Jesus sa:
Vid en måltid med apostlarna befallde han dem: ”Lämna inte Jerusalem utan vänta på vad Fadern har lovat, det ni har hört av mig. Johannes döpte med vatten, men ni ska om några dagar bli döpta i den helige Ande.”
De samlades i Jerusalem och bad och lovsjöng Herrens namn. I andra kapitlet kan vi läsa om hur Anden föll:
När pingstdagen kom var de alla samlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt. Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. Alla uppfylldes av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala.
De fick uppleva den helige Ande i sina liv. De sprang inte iväg och förkunnade Jesus i egen kraft utan stannade kvar i Jerusalem och tog emot den helige Ande. Utan Herren är det ingen vits att hålla på. Tänk att vi får ta emot den helige Ande i våra liv. Vi får söka honom och inte ge upp. Han låter sig finnas för det folk som söker honom. Vi lever i en tid där så mycket vill flytta fokus bort från Jesus, men med den helige Andes kraft får vi vara levande vittnen för honom i den här tiden. Jesus kommer snart!