Berno Vidén rapporterar från Dominikanska republiken
Dominikanska Republiken har i likhet med många andra av världens länder drabbats av recession. Massuppsägningar och höjda matpriser har orsakat protester på olika platser där mestadels fattiga familjer bor. Myndigheterna försöker på alla sätt hålla skenet uppe och undvika att de än så länge sporadiska protesterna övergår i mer landsomfattande strejker.
Det finns ett område där det inte verkar råda någon som helst recession och det är inom narkotikahandeln. Landet har under senare år blivit en alltmer anlitad länk för att smuggla droger vidare till USA och Europa. Idag utgör man tillsammans med Haiti den absolut största smuggelvägen för narkotika från främst Colombia.
Landets president Leonel Fernandez har uttryckt stor oro över hur högt uppsatta politiker dragits med i den luckrativa smuggelverksamheten, något som gått så långt att festligheterna på nationaldagen den 27 februari var nära att ställas in. Skandalerna har varit många. Enligt uppgift lär det finnas inte mindre än 60.000 platser i landet där man lätt kan få tag på narkotika, vilket är fler än vad det finns colmados, den typiska kvartersbutiken som finns i alla områden.
I norra delen av landet ligger turistorten Puerto Plata. Där har i dagarna avslöjats hur polisen, narkotikaroteln inkluderad, varit den som styrt droghandeln genom att langarna veckovis betalat beskyddarpengar till polispatrullerna. Man har mer eller mindre varit avlönad av maffian. Ingen langare startade där någon verksamhet utan att först komma överens med polisen. Korruptionen i sammanhanget får här spegla den situation landet befinner sig i, som tillsammans med missbrukarproblemet är ett hot mot hela den uppväxande generationen.
För missionarbetet är det en stor utmaning att ta nya steg i Palavé. Samhället präglas av fattigdom och utbredd haitisk voodooinspirerad religion. Med sina drygt tio tusen invånare är den gamla bosättningen för tidigare arbetare vid dåvarande sockerrörsfälten, idag ett snabbt växande samhälle. Dock är arbetslösheten stor, vilket i sig skapar stora problem för en redan fattig befolkning.
I dagarna har församlingen köpt en tomt i Palavé. Tanken är att på den platsen bygga upp ett större hus med plats för barnmöten, skola, läkarmottagning och väckelsemöten, ett missionscenter. På Maranataförsamlingens hemsida (www.maranata.se) finns en kort videopresentation av tomten med befintligt hus i nuvarande skick. Behovet av en plats i Palavé är något som växt fram under de år församlingen arbetat där. Till hösten kommer skolarbetet att flyttas över till det mindre hus som redan står på tomten och förhoppningen är att även arbetet med att bygga upp nya lokaler då ska sättas igång. Redan idag arbetar den arkitekt församlingen anlitat, med att ta fram ritningar på projektet.
Missionsuppdraget i sig är dock inget projekt. Målet med arbetet är av långt högre dignitet än vad något statsunderstött biståndsarbete kan åstadkomma. Det handlar om att nå fram med ett fullödigt evangelium till de människor vi möter. Endast hos Jesus kan människan få uppleva verklig mening med livet.
Det är en styrka veta att bakom varje krona som offras till missionen ligger ett personligt engagemang, där man ser hur Guds utgivande kärlek kommer till uttryck på många olika sätt.
I huvudstaden Santo Domingos förort Las Palmas, närmare bestämt i La Cañada, det område där församlingens systrar Clotilde och Fela bor, har senaste tidens möten varit väldigt välsignade. Vi brukar samlas där i en av gränderna för att sjunga och vittna om Jesus och det är alltid många grannar, både barn och vuxna, som placerar sig utanför sina egna hem för att lyssna till väckelsesången som då ekar mellan husväggarna. För en kort tid sedan fick vi erfara hur vittnesbörden och sången om Kristi kors gick rakt in i människors hjärtan. Mot slutet av mötet var det många samlade och vid inbjudan till förbön kom två grannar fram och överlämnade sina liv till Gud. En av dem var Valentin, Felas son. Fela själv satt på en stol utanför sin bostad och prisade Gud för frälsningsundret!
Den kloakliknande kanalen som rinner genom La Cañada, och problemet som finns med alla sopor som slängs där, är en sanitär olägenhet som sprider sjukdomar. Då man besöker området ser man små halvnakna barn som barfota springer och leker bland soporna. En granne har även skaffat grisar som går fritt och livnär sig på avfallet i kloaken som rinner öppet mellan husen.
Nu har flera av familjerna i området fått nog och bestämt sig för att göra något åt saken. Som en man åkte de en kommision på 20 personer för att uppvakta borgmästaren och ansöka om ekonomisk hjälp att bygga igen kanalen, på liknande sätt som man gjort i andra områden vilket visat sig vara mycket framgångsrikt.
Grannarna i området vände sig till oss med frågan om vi kan ställa upp att administrera ombyggnationen, eftersom vi arbetat så många år i området. “Ni är det här områdets församling och vi är så tacksamma för vad ni gör för våra barn” var ett av argumenten som användes för att anlita oss. Sagt och gjort. Vi tackade ja till det angelägna uppdraget och kommunen har nu anförtrott oss att leda detta ansvarsfulla projekt som vi hoppas ska påbörjas under våren..
För någon vecka sedan berättade Clotilde för oss om en grannkvinna i La Cañada, som har en svår situation. Hon heter Mayelin och har förlorat sin mor. Den unga Mayelin är 22 år och har fyra egna barn samt tre småsyskon. Modern dog i cancer och nu är det Mayelin som har försörjningsansvaret för hela familjen. Hon kan inte läsa eftersom hon aldrig haft möjlighet att gå i skola. Hennes minsta barn är knappt en månad gammal, liten, späd och undernärd. Då vi fick veta om hennes svåra situation samlade vi ihop utav de missionsmedel vi fått och såg till att familjen fick ett rejält matinköp. Det lilla barnet behövde också mjölk vilket vi kunde köpa, och vi fortsätter nu att hjälpa den drabbade familjen.
Maranatahälsningar med ett ord av Jesus:
-Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det haven I gjort mot mig.