Text: Karin Vidén
Guds vision för vår tid handlar om ett folk på väg ut ur tiden, ett maranatafolk som går korsets väg som leder hem!
Då Gud kallar människan till sig handlar det för henne om en total kapitulation inför hans frälsning, en underkastelse inför den metod och räddningsaktion han själv planlagt i och genom sin son Jesus Kristus. Hur ofta gör vi inte Guds frälsning till en tämligen lättköpt och attraktiv vara som gärna får kittla våra sinnen, och helst inte innebära alltför stora förändringar i vår livsföring. Det får gärna vara en glättig lite-lagom-frälsning, eller en hemsnickrad på-mina-egna-villkor-frälsning. Guds frälsning är dock något oerhört dramatiskt; ett drama där människan i sanningens ljus från korset får insikt om synd, nakenhet och evig förtappelse. Frälsningen är Guds svar på människans desperata nödrop och åkallan om räddning där hon befinner sig i dödens käftar!
Medlemsskap och social tillhörighet i den kristna gemenskapen är ingen garanti för varken frälsning här i tiden eller inför evigheten. Ingen präst och ingen kyrka, inget samfund och inga goda gärningar, nej inte heller Maranataförsamlingen i Stockholm kan stå som garant för någon människas eviga väl.
Att bejaka Kristi kors är ett personligt val, eller mer korrekt, ett svar på en kallelse, vars ovillkorliga följd innebär att bli betraktad som en dåre av en sekulariserad samtid. Kristenheten acklimatiseras och assimileras alltmer in i rådande samhällsfrågor inom politik, religion och kultur, och avfallet från Guds eget ord där korset är centralt, är ett faktum. Korset som glittrig symbolik fascinerar dock människan, men är genom sin religiösa attraktion och utsmyckning ändock helt ofarligt för den aktiva ondska som i allt söker beröva korset dess frälsande kraft. Då Jesus spikades upp därpå, handlade det om hån och spott, trakasserier och djupaste smärta under bördan av mänsklighetens synd. Lydnadens väg innebar för Frälsaren ett ohyggligt lidande och en ofrånkomlig död, och för hans sanna efterföljare har korset genom alla tider inneburit frälsning och självlivets död, genom överlåtelse till Honom. Jesus Kristus är försoningen för våra synder, och hans dyrbara blod är det enda reningsmedel som gäller inför Fadern. Han är det försoningsoffer Gud gav av kärlek till dig och mig. Han som är uppståndelsen och livet är för varje människa den enda framkomliga vägen till Gud, till evigt liv och till evig salighet!
-Om I alltså ären uppståndna med Kristus, så söken det som är därovan, där varest Kristus är och sitter på Guds högra sida. Ja, haven edert sinne vänt till det som är därovan, icke till det som är på jorden. Ty I haven dött, och edert liv är fördolt med Kristus i Gud. När Kristus, han som är vårt liv, bliver uppenbarad, då skolen ock I med honom bliva uppenbarade i härlighet.
Jesus lever och han är det hopp för framtiden som så många människor idag saknar. Genom frälsningen i honom föds det nya livet, den nya identiteten, den nya tillhörigheten och det nya målet. Den pånyttfödda människans liv blir ett konkret vittnesbörd om att hon nu har sitt sinne vänt till det som är därovan, där Kristus är, alltmedan samtiden förfasar sig: ”Svärmare och dårar! Fundamentalister och sekterister!”
Det ligger mycken provokation i bekännelsen att tillhöra Kristus och den frälsta skaran; det folk Gud utvalt och friköpt åt sig, och som han i kärlek leder fram genom tiden. Korsets kraft verksam i en människas liv leder till ofrånkomlig konfrontation med ondskan och ljumheten. Kristi kors provocerar den religiöst och kulturellt inlindade och förfinade förföriska ondska som fått tidigare brinnande kristna människor att utan motstånd vaggas in i andlig sömnaktighet där engagemanget mer handlar om att överskyla teologiska skillnader i dialog, värna religionsmöten och relationer för en ny samhällsordning; att i ett gemensamt projekt bygga ett samhälle genomsyrat av godhet och humanism, som en plattform inför Jesu återkomst till jorden. Men Guds folk står inför en nära förestående evakuering, och uppdraget här i tiden handlar om en strid på liv och död för själarnas frälsning och evighet.
Den pilgrimsskara som väntar sin frälsares tillkommelse på den brustna skyn, har i alla tider varit, och är fortfarande idag, ett maranatafolk, ett folk på väg ut ur tiden. De har avslöjat de mot korset fientliga krafter och planer som genom polititiska program och samhällsengagemang söker skapa en bättre värld och framtid. De har avslöjat den ekumeniska religiositetens livsförödande faror och bedrägligheter, och fjärmar sig med avsky från världens och religiositetens hån och begabbelser då den ånyo korsfäster deras frälsare. De lever i uppbrott och erfar utanförskap i den här världen, men har sitt medborgarskap och sin identitet i det kommande. De har tagit emot Kristus i sitt liv och de får dela Guds egen vision om framtiden och har genom tron blivit befästa i det tillkommande. Halleluja!
Guds vision för vår tid handlar om ett folk på väg – ut ur tiden – på väg hem! Maranata- Jesus kommer!