Kampen för det bibliska dopet
Text: Berno Vidén
Kampen för det bibliska dopet har aktualiserats många gånger under historiens gång. Under en tidsperiod på 1500-talet, samtida med de allmänt kända reformatorerna Luther och Zwingli, växte det fram mindre rörelser – eller, stora väckelser, ty de var omvälvande. De lade grunden till våra senare fria, kristna församlingar.
De troende kallades för anabaptister. Ordet anabaptist betyder omdöpare, eller återdöpare. Uttrycket användes inte inom rörelsen då de inte godtog kyrkans lära om barndop som ett giltigt dop, den lära som än idag är gällande inom romerska katolska kyrkan, lutherska kyrkan etc. Dop av spädbarn är främmande för Bibeln och det kom man fram till då man började samlas och studera vad Skriften säger i dopfrågan.
Anabaptisterna blev banbrytande för centrala kristna sanningar och resultatet av deras kamp får vi idag åtnjuta, vilket vi bör värdera högt. Rörelsen var till sin karaktär reformatorisk. Man ville reformera och gick inte ut med att starta nya församlingar. Man försökte verkligen att plantera bibelns sanningar inom dåvarande kyrkor, men man jagades ut.
Det finns vissa datum och händelser som kom att påverka och drabba väldigt många troende. Riksdagarna i Speier (1520-talet), riksdagen i Augsburg (1530) och Nürnbergfördraget (1532), gav lutheranerna en viss frihet utav dåvarande kejserliga edikt, men samtidigt fastslog man att den troende som lät döpa sig på bekännelse av sin tro, skulle straffas med döden, antingen genom att brännas på bål eller genom att avrättas med svärd. De som vägrade att bära fram sina spädbarn till dopet skulle dödas på samma sätt. Tusentals troende fick lida martyrdöden på detta sätt. Ediktet upphöjdes till rikslag vid riksdagen i Speier 1529.
Det är aningen svårt att förstå det här med tanke på den kamp som Luther hade när han kämpade för Guds ord och Skriften allena, friheten att få förkunna Guds ord på folkets eget språk och att få läsa Skriften. Men när det handlar om dopfrågan så tar han stöd från de världsliga makterna för att med våld stoppa dessa röster som han kallade för svärmare eller kättare.
De dog för sanningen, men kom ihåg, sanningen är odödlig!
En av dessa martyrer var Balthasar Hubmaier. Tidigt i sitt liv började han studera och blev präst, tog sin doktorsgrad samtidigt med Martin Luther och blev så småningom professor i teologi i ett katolskt universitet. Där blev han också vice rektor. Han hade alltså en fin och stark position inom den romersk-katolska kyrkan. År 1516 blev han anställd som förste predikant i Domkyrkan i Regensburg. Han visade på en nit för Guds Ord och folk kom i skaror till kyrkan då han predikade. Ju mer han talade desto mer irritation och oro blev det. Inte bland folket men hos den religiösa och politiska ledningen.
Något som på ett speciellt sätt präglade den här tiden var då Martin Luther den 31 oktober 1517 spikade upp sina teser på kyrkporten i Wittenberg. Luther hade under den tiden hjälp av en mängd troende predikanter, vilket väckte oro. Det fanns ett krav från de troendes sida som Luther vid den här tiden backade upp: ”Till Ordet och vittnesbördet. Det är bara tron på Jesus Kristus som frälsar …”
Hubmaier kom över några av Luthers skrifter och då han läste dem väcktes hunger efter att mer grundligt undersöka den katolska läran och dess förhållande till Bibeln. Påvarnas ogudaktiga leverne och kyrkofurstarnas utsvävande liv var vanligt och verkade frånstötande på Hubmaier. Han läste sin bibel på hebreiska och grekiska och fann fler och fler människobud i den katolska kyrkan. Han insåg att kyrkan behöver en reformation.
I Hubmaiers predikningar kom hans evangeliska inställning fram mer och mer och det påverkade självklart församlingen. Allteftersom tiden gick insåg han att han snart måste välja vilken väg han utifrån sin tro skulle gå. Han var klar över att om han skulle gå vidare med att förkunna Guds ord på det sätt han gjorde, så skulle han förlora mycket anseende, ära och goda ekonomiska villkor som han åtnjöt inom den katolska kyrkan. Han hade att vänta förföljelse, förakt och fiendskap från kyrkan. Allt det här var han väl medveten om.
Frågorna blev alltmer allvarliga, exempelvis det som handlade om nattvarden. Hubmaier sa att man inte borde använda ordet mässa, vilket man gjorde i den katolska kyrkan. Här var Zwingli enig med honom. Båda betonade att det var en symbolisk gemensamhetsmåltid, att påminna om Kristi död. De var också eniga om att gudstjänsten borde hållas på modersmålet.
Samtalen om dopet var inte dominerande den här gången. De fanns med, och Zwingli hade framhållit något om odöpta barns öde och han studerade ivrigt bibelns lära om dopet. Allt det här påverkade många troende som vägrade att bära fram sina små barn till kyrkans dop. Hubmaier blev också klar över att barndopet inte praktiserades under den apostoliska tiden, att det infördes först några hundra år senare av den katolska kyrkan som en nödvändighet för att upprätthålla ett statskyrkligt system. Det här var en viktig anledning till att man höll fast vid att tvinga alla att låta döpa sina barn. Det handlade om att ha kontroll. Hubmaier insåg också att statskyrkoförsamlingarna inte heller var uppbyggda på en apostolisk grund, att de saknade stöd i Guds ord.
Sökandet efter sanningen var viktig och då man hamnade i svåra spörsmål gick Hubmaier alltid till Skriften för att få hjälp att försvara eller att angripa sådant som var fel. Han kom fram till att Guds ord måste gå före trosartiklar, skrivna av människor. Det måste gå före traditioner och vad kyrkofäder och andra auktoriteter har sagt. Hubmaier var särskilt på sin vakt mot dem som hade uppfattningen att förkasta Skriften som auktoritet. Han var också vaken åt andra hållet, mot svärmeriet, mot dem som hävdade att det inre ljuset var en säkrare grund än Bibelns ord.
Allt det här var på ett sätt provokativt och farligt för den romerska kyrkans position och maktställning i samhället. Här skulle Hubmaier få erfara vad det innebar att få lida förföljelse för sin tro och hur långt man var villig att gå för att jaga livet ur kyrkans motståndare.
Hubmaier tvingades att fly från plats till plats och från rike till rike i sökande efter skydd, men fienden rasade och följde efter honom. Man sände till och med stora arméer för att få tag på honom. Han sökte efter ett tillfälle för att kunna presentera och få sin tro motbevisad utifrån Skriften, att det han sa var fel. Då skulle han böja sig. Kyrkan gav honom aldrig något riktigt tillfälle att få försvara sig, man var inte ens intresserad utav det. Det här pågick under en period. Hubmaier flydde men motståndarna gav inte upp. De fortsatte att jaga honom.
I slutet av 1525 ryckte en katolsk här mot Waldshut. Rådet bad då Hubmaier att lämna staden en tid. Han gav sig hastigt iväg utan att få med sig något. Inte ens sin mössa. Hans hustru, som också var troende, stack till honom lite pengar. Han kom till Zürich där han fick bo hos en änka som just hade blivit döpt. Men hans vistelse där blev känd och han arresterades tillsammans med ett tjugotal av sina vänner. Bland dem var Conrad Grebel, Felix Mantz och Georg Blaurock, vilkas öden går att läsa om i Den tredje reformationen av Karl Kilsmo.
Nu försökte rådet som hade fängslat Hubmaier få honom att avsvärja sin tro, men förgäves. Citerar här ett stycke ur boken Döparmartyrer av H. Asak Kristiansen som berättar vad som hände:
Tortyrkammaren hade bara svag, dämpad belysning. Draperier på väggarna dämpade offrets skrik. Det var sex man som utförde tortyren och fången måste genomgå tre fruktansvärda prov. Han blev avklädd och lagd på en bänk med en järnklove om halsen och järnlänkar om fötterna samt tåg surrat om lår och armar. På kommando drog sedan fyra man samtidigt i tågen, så de skar igenom köttet ända in till benen så blodet flöt. En präst stod vid sidan och väntade på återkallelsen. Men den kom inte. Fyra gånger upprepade man detta prov, till dess en läkare sade, att det var nog.
Sex veckor därefter fick han genomgå det andra provet. Denna gång bröt de armarna bakåt, till dess armbågar och skulderblad brast och blodet rann ut genom munnen. Fingrarna krossades genom tumskruvar tills de blev en blödande massa. Detta upprepades tre gånger. Läkaren drog så armarna i led igen, men prästen fick ej höra någon återkallelse.
Sista provet kom tre månader senare. Nu skulle Hubmaier genomgå vattenprovet. Fången lades platt mot golvet, hans ben blev bundna och ett bälte lades om hans liv och skruvades fast vid golvtiljorna. Så öppnade de hans mun med våld, stacka en tratt in mellan hans tänder och pumpade så vatten i tratten. Magen svällde upp så den nästan sprack. Vattnet sprängde sig ut genom alla porer och naturliga öppningar. Repen skar in i den uppsvällda kroppen, allt under det bödlarna pumpade och sa kvickheter. Fångens huvud gled stönande åt sidan, och ögonen var nära att brista. Då först slutade bödlarna. Inte ett ord av återkallelse nådde prästens öron. Men då man borrade ett glödande järn in i fångens lår, så det fräste, skrek han:
– Jag återkallar!
Rådet var tveksamt till om återkallelsen skulle ske offentligt eller inte men nu hade man uppnått sitt mål att Hubmaier hade återkallat sin tro och ställning. Det beslutades att man skulle ha en offentlig bekännelse i Domkyrkan den 29 december 1525. Reformatorerna, Zwinglis anhängare, jublade. Kyrkan var fullpackad den här dagen. Först besteg Zwingli predikstolen och talade om kristlig ståndaktighet, samtidigt som han passade på tillfället att göra narr av de troende och döpta som inte hade modet att stå för sin övertygelse när det gällde. Vilket hån!
Hubmaier fördes nu fram för att offentliggöra sin återkallelse. Han hade fortfarande många sår efter tortyren som ännu ej var läkta, varför han vacklade fram med böjt huvud och fick hjälp för att ta sig upp till predikstolen. Svajande började han att läsa på en återkallelse och alla i kyrkan lyssnade i andlös spänning.
Då med ens så reste sig Hubmaier upp i hela sin längd som gripen av en osynlig kraft. Med eld i sin blick ropade han ut i kyrkan: ”Barndopet är icke av Gud. Människor skall döpas i tron på Kristus.” Nu blev det upprorsscener i kyrkan. Några jublade, andra rasade och folk skrek i öronen på varandra, och Zwingli skrek högre än någon annan. Man slet ner Hubmaier från predikstolen och skickade tillbaka honom till fängelset.
Några år senare, den 10 mars 1528, tågade en procession genom Wiens gator. I mitten gick en av tortyr märkt Hubmaier. Man hade klätt på honom en djävulsdräkt och han skulle föras fram till verkställandet av den dom han hade hängande över sig. Han brydde sig inte om pöbelns larm. Man ropade allt möjligt. Då de kom fram till martyrplatsen band de hans händer och elden tändes. Det var en plågsam död han fick genomgå. När smärtan var som värst så hörde han en stämma som ropade: ”Balthasar, vi ska glömma våra kval när vi kommer hem!” Han kände igen stämman. Det var hans hustru som ropade. Kort därefter utandades Hubmaier sin sista suck. Tre dagar senare blev hans hustru kastad i floden. Hon togs ur fängelset, en sten bands om hennes hals innan hon kastades i floden. Därefter tog man hennes döda kropp och brände den.
Kampen för det bibliska dopet kostade Hubmaier och andra trons hjältar livet. Sanningen de dog för är odödlig.