Ledare av Karin Vidén
Då Jesus Kristus föddes in i mänskligheten som Guds frälsning fanns ingen plats för honom i härbärget utan han fick redan från början erfara att han inte var av denna världen. Vi går in i en julhelg då hans födelse ånyo uppmärksammas i kyrkor och tempel, och människor ser sitt tillfälle att ge den kristna ceremoniella traditionen sin högtidliga uppmärksamhet. Dock förblir han för de flesta det lilla näpna barnet i krubban, och den enorma frälsningsplan han kom för att fullborda går genom kyrkans och prästerskapets försorg människor helt förbi.
Jesus Kristus smädas och begabbas, hans namn bespottas, och så även den skara som tror på honom, och som valt att följa honom. Genom förtalskampanjer med påföljande diskriminering och förföljelse ser vi hur kristna människor världen över är utsatta i olika grad. Även i mångfaldens Sverige hånas det kristna namnet och den tolerans och acceptans man så gärna bevisar oliktänkande inom alla områden, visar sig ha en klart och tydligt markerad gräns vid den levande och bibelförankrade Gudstron. Att skådespelaren och pajasen i sin glittriga nöjesvärld, och den världsliga kultureliten i sin till synes förvirrade trendjakt, hånar och förlöjligar den kristna tron och övertygelsen är inget nytt, och något annat är inte heller att förvänta sig. Där denna världens ondska med sina demoner och avgrundskrafter får fritt spelrum genom disponibla språkrör, anses bespottelse av den Smorde, Jesus Kristus, fullt legitimt, och i den religiösa och politiska världen ser vi samma sak; Jesus Kristus och hans efterföljare begabbas och smädas.
Kristen media höjer rösten och försöker försvara religionsfriheten; den religionsfrihet som vårt land med stolthet sett som ett av den demokratiska frihetens kännetecken. Samtidigt med denna avkristningsprocess börjar ett nytt vittnesbörd få fäste, nämligen ”det ekumeniska vittnesbördet”, och man menar att det idag finns behov av breda ekumeniska mötesplatser kring religionsmötet. Man lyfter fram frågorna om religionsteologi och missionsteologi som speciellt angelägna och intressanta för att söka finna gemensamma vägar att tillsammans visa omvärlden på den tro som förenar.
Detta handlar om ett ekumeniskt vittnesbörd om en ogripbar och opersonlig gud som finns för alla, i alla former och i alla bekännelser, eller varför inte i formen som en gudomlig och positiv energi. Den gud som tar sin plats i den religionsekumeniska gemenskapen är inte bibelns Gud, och han är inte heller den sanning människan söker och inte det liv som aldrig dör. Istället handlar det om en av människans själsliga behov och önskningar frammanad förebild som passar alla, i alla situationer, oavsett tro och tillhörighet. En förebild som ger den egofokuserade människan alla sina rätt och fel efter vars och ens behov. En ”lagom gud” att ta med sig i bakfickan som en trygghet ifall något går snett under livets konstanta sökande efter mening med livsdagarna, ett sökande som i sig blivit trendigt, kultiverat och modernt. En gud som tillfredsställs av människans ritualer och kulturellt utsmyckade tillbedjan, och som ger henne en emotionell upplevelse av tillhörighet. Den diffust tärande och djupare liggande oroande frågan om den evighet som kanske ändå finns där bortom, letar sitt svar bland religionernas riter och kulter, bland ikoner och krucifix, men förblir obesvarad. Vilseförda människor trevar sig fram i den ekumeniska religionslabyrinten och söker minsta gemensamma nämnare i ett ekumeniskt vittnesbörd. Det kristna svaret på livsfrågorna, tron på en levande frälsare, har medvetet tonats ned som mindre intressant, och nu är det andra frågor som står högt på agendan.
Då Sveriges Kristna Råd, med sina 27 medlemskyrkor, i november inbjöd till ”den globala veckan”, fanns på programmet allt utom det evangelium som vägleder fram till frälsning från synd och evig dom. På bästa högmässotid hölls i kyrkorna miljömässor av olika slag för att uppmärksamma konsumtionens följder på klimatet, eller varför inte familjemässa där hushållssoporna stod i centrum, eller en klimatshow med ”domedagskomik”. I en kaotisk tid då människors inre mer än någonsin ropar efter frid med Gud, och efter svar på evighetsfrågan, då hela jorden skälver och människors vardagskris och ovissa framtid ger djup ångest, svarar landets kyrkofamiljer med att ”handla skapelsevänligt”, och hur vi ska bli ”skapelsevänliga församlingar”, och ”påtaglig världsförbättring utlovas”! Det interreligiösa klimatmötet Interfaith Climat Summit följer upp, och klimatfrågan blir en solidaritetsfråga som sträcker sig över nationer, kulturer, folk och religioner; en för Guds folk snärjande identitets- och associationsfråga som i slutändan leder till högförräderi emot den Smorde.
Skapelsen tar Skaparens plats i kyrkor och samlingslokaler, och de inomvärldsliga miljö- och klimatproblemen tar över den plats syndaproblemet och frälsningsfrågan borde ha i den tid som Guds ord benämner som den yttersta tiden. Vad återstår att rädda då himmel och jord skall förgås? Den krisberedskap Herren förväntar sig av sitt folk idag handlar om ett budskap, en maning från höjden, att förmedla till samtiden: Bered dig möta Gud! Bered dig människa, på att nådatiden snart har runnit ut. Bered dig på att skyn snart brister och Jesus kommer åter! En sådan framtidsvision betraktas idag i många läger som verklighetsflykt, en flykt från ansvar och engagemang för en bättre morgondag, och parallellt ser vi hur evangelium mister sin sälta och politiseras för att genom till synes goda mänskliga krafter och idéer söka hejda upp och vända en nedåtgående spiral av destruktion och förvirring.
Då Jesus plågades av allas vår missgärning som drabbade honom, står det om honom att han:
-ödmjukade sig och icke öppnade sin mun, lik ett lamm, som föres bort att slaktas, och lik ett får, som är tyst inför dem som klippa det ja, han öppnade icke sin mun.(Jes. 53:7)
Guds folks kamp mot orättfärdigheten är av en helt annan art än den som politiskt samhällsengagemang kan åstadkomma. Då man studerar de politiska partiernas olika program, värderingar och människosyn, är det i förstone en helt fantastisk och översvallande upplevelse av framtidslöften och vackra ord som flödar fram som lösningar på allas våra frågor. Plockar vi däremot ned bokstäverna i verkligheten tonar snabbt en annan verklighet fram, en verklighet där inget parti och ingen allians, kristen eller ej, visar sig vara ett alternativ för den som valt att följa Jesus. Vi kommer exempelvis inte undan abortfrågan, den diskussion som blir alltmer ohygglig och kliniskt kall, och att höra både förespråkare och motståndare tala om mer eller mindre humana abortmetoder är som en samhällets dödsstöt. Hur ska ett samhälle som anammar en dylik grotesk människosyn, kunna värna om miljö och klimatfrågor? En dom vilar över landet och Herren behöver profeter som träder upp utan egen personlig vinning eller prestige; profeter som talar och proklamerar Guds ord som en odiskutabel sanning, och ett är säkert, de är inte välkomna in i de politiska kamrarna, i varken kommun eller riksdag. Den som ser sitt uppdrag att vara en Guds röst för sin samtid måste räkna med att stå utanför – utanför lägret.
-Säll är den man, som icke vandrar i de ogudaktigas råd och icke träder in på syndares väg, ej heller sitter, där bespottare sitta. (Psalm 1:1)
Var sitter vi, i vilka orättrådiga gemenskaper och råd är vi delaktiga? Är det människors råd som får vara vägledande, eller den Allsmäktiges rådslut? Vem får min röst och mitt bifall? Är det måhända bespottande och kristusfientliga läger vi identifierar oss med i vår vardag, i skolor, på utbildningsorter, arbetsplatser, i fritidsaktiviteter och kanske till och med i vår religionsutövning? Må vi se till att vi inte sitter i de råd där bespottare och smädare agerar, utan går ut därifrån, som ett levande och konkret vittnesbörd om att Jesus Kristus är Herre!
Det väckande kristna vittnesbördet idag, då all vår nit och strävan, då alla våra ord så ofta drunknar i det allianspolitiska och interreligiösa informationsflödet, är både praktiskt och konkret, och kan sammanfattas i:
-Låtom oss alltså gå ut till honom utanför lägret och bära hans smälek. Ty vi hava här ingen varaktig stad, utan söka efter den tillkommande staden. (Hebr 13:13-14)
Maranata- Jesus kommer!
