Text: Berno Vidén
Att vinna OS-guld är något väldigt stort. Några av de som tog hem guldmedaljerna reagerade först chockartat – “har jag vunnit?” – för att sedan ge uttryck för en oerhörd glädje. Det var som att alla koncept förlorades och segraren jublade rakt ut utan att bry sig om vad folk skulle tycka och tänka: “Jag har vunnit, jag har tagit OS-guld!” Uttryck av äkta euforisk glädje.
Inför tävlingarna har idrottsmännen genomgått minutiösa förberedelser under flera års tid och uppoffrat sig på många olika sätt. Man har satsat tid och kraft just för äran att få vara med och tävla i Olympiska Spelen. Flera vittnar om att det är något av det största man kan vara med om i idrottsväg. Det ger en känslokick för stunden och kan exempelvis positivt motivera ungdomar att börja idrotta och så vidare, men är hur som helst något som prisas för stunden – en tillfällig och övergående glädje.
Då bibeln skriver om tävlingsidrottaren handlar det främst om hur han förbereder sig och kämpar utifrån alla regler för att segra. Till oss som är kristna är budskapet: kämpa som denna. Kämpa som den som kämpar för att vinna målet. Då förstår vi att det ställs oerhörda krav på oss.
Vi ska läsa några bibelord. för att påminna om vårt uppdrag, och vilka värden som står på spel. Tävlingsidrottaren kämpar för att vinna ära och en medalj, som idag och säkert en tid framåt bejublas, men som allteftersom, kanske inte faller i glömska, men blir ett minne blott. Vi kämpar för en härlighetens segerkrans som aldrig vissnar; för mål av evighetsvärde (1 Pet 5:4). Det vi gör för Jesus bär frukt för evigheten. Så här står det i Filipperbrevet:
Inte så att jag redan har gripit det eller redan har nått målet, men jag jagar efter att gripa det eftersom jag själv är gripen av Kristus Jesus. Bröder, jag menar inte att jag har gripit det än. Men ett gör jag: jag glömmer det som ligger bakom och sträcker mig mot det som ligger framför och jagar mot målet för att vinna segerpriset, Guds kallelse till himlen i Kristus Jesus (Fil 3:12-14).
Glöm det som ligger bakom. Vi ska inte radera minnena, men det handlar om att inte fastna i det som ligger bakom, utan se till att frigöra sig från sådant som vill hindra att fortsätta framåt. Ty Gud har en plan och en tanke för framtiden, för ditt och församlingens liv. Vi uppmanas att glömma det som ligger bakom, och samtidigt att sträcka oss mot det som ligger framför. Att sträcka sig framåt är en nödvändig aktiv handling för att jaga mot målet och segerpriset. Det är så mycket större än det jordiska strävandet, och så mycket mer än vad idrottsmännen sysslar med. Det är också mer värdefullt och avgörande för både tid och evighet: ”Guds kallelse till himlen i Kristus Jesus.” Vi påminns här om församlingens uppgift i tiden, nämligen att befolka himlen. Det handlar om att få människor över på andra sidan, att få in dem i Guds rike, att få möta Jesus. Vilket mål! Kämpa för det. Jaga mot det. Sträck dig framåt och bli en själavinnare för Jesus.
Till församlingen i Korint skriver Paulus i 1 Kor 9:24:
Vet ni inte att av alla löparna som springer på arenan är det bara en som får priset?
Vi jämför oss med varandra och inser att det här kan vi aldrig nå upp till, men Paulus uppmanar i samma vers så här:
Spring så att ni vinner det!
Vi inte bara kan vinna priset, utan då vi går med Jesus så är vi segervinnare. Han är garanten. Då Paulus hade kommit till slutet av sitt liv skrev han till Timoteus och påminde om hur lönen väntade:
Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron. Nu väntar mig rättfärdighetens segerkrans (2 Tim 4:7-8).
Han skriver med förvissning, och så lägger han till några ord som är en oerhörd tröst för församlingen, då han inkluderar alla:
Den ska Herren, den rättfärdige domaren, ge mig på den dagen, och inte bara mig utan alla som älskar hans återkomst.
Så lyfter han fram kärleken till Jesus som är så viktig och avgörande. Det är en förvissning mitt i allt. Först är det en uppmaning: “kämpa för att vinna priset” och så tänker vi, men hur ska jag klara det? Jo, genom att se på Jesus och leva nära honom.
Texten till församlingen i Korint fortsätter:
Alla som tävlar måste ha disciplin i allt – de gör detta för att vinna en segerkrans som vissnar, vi för att vinna en som aldrig vissnar. Jag springer alltså inte utan att ha målet i sikte, jag boxas inte likt en som slår i tomma luften (9:25-26).
Hemligheten är att se mot målet. Hebréerbrevets författare uppmanar oss att ha blicken fäst på Jesus, trons upphovsman och fullkomnare, att tänka på honom, ”så att ni inte tröttnar och tappar modet” (Hebr 12:3).
Paulus påminner Timoteus om att det finns tävlingsregler att följa:
Den som tävlar får ingen segerkrans om han inte följer reglerna (2 Tim 2:5).
Det finns alltså ett regelverk, och nu tänker en del kanske att det handlar om att man ska bli frälst eller rättfärdiggjord genom sina gärningar. Nej, det handlar inte om det. Reglerna är i huvudsak att följa Jesus. Det finns många förklaringar bara i det här lilla kapitlet, som har det gemensamt att de pekar fram mot Jesus – ”Tänk på Jesus Kristus, som är uppstånden från de döda …” Vad jag vill poängtera är uppmaningen att aktivt söka dig framåt. Vi är inte framme än. Det återstår en liten bit, och ännu idag är det missionsbefallningen som gäller:
“Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hållaallt som jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut” (Matt 28:18-20).
Där har vi en regel. Lyd Jesus, följ uppmaningen. Sök att vinna segerkransen genom att vinna människor.
Jag nämnde inledningsvis om en oerhörd glädje hos den som vinner guldmedaljen. Vi har sett olika människor från olika länder med helt olika levnadsvillkor. För en del har en seger inneburit en omvälvande förvandling av hela livssituationen, rent materiellt, ekonomiskt, genom prispengar och annat man får. Det bidrar självklart till glädjeyttringar.
Jag skulle vilja lyfta fram lite hur bibeln hjälper oss att se på glädjeämnen. Det som gör att vi kan bli saliga. Där finns det också uppmaningar, och de är inte som de vi ser i världen. Tänk exempelvis på hur Jesus sökte upp det förlorade, och för honom var det glädje. Det var en oerhörd glädje att få komma till dem som ingenting var i denna världen. Inte bara komma till dem, utan det står om Jesus hur han gick ner och blev allas tjänare. Han ödmjukade sig och böjde sig på så sätt under alla människor, för att kunna lyfta människan upp.
Saligprisningar
Ett oerhört budskap Jesus ger är det vi möter i bergspredikan (Matt 5). Han talar om salighet, ett uttryck för himmelsk lycka, men han vänder på begreppen och ger dem en helt ny innebörd:
Saliga är de som är fattiga i anden …
Är det saligt att vara fattig? Jesus säger det här. Men så förklarar han också, att vara fattig i anden, eller fattig i den här världen, det har ett motsatsförhållande – ”för dem tillhör himmelriket”.
Fattig i anden, men jag har något som är mer värt. Jag är medborgare i ett rike som aldrig ska vackla, ett rike som består för evigt. Jesus har gett mig ett evigt liv, och han har gjort mig till medborgare i himmelriket. Vilket ämne för salighet.
Saliga är de som sörjer, för de ska bli tröstade. Saliga är de ödmjuka, för de ska ärva jorden. Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, för de ska bli mättade.
Se på världen idag. Vad är det som händer? Vi ser mycket hunger och törst hos världens makthavare efter att få dominera och kontrollera gränser. Det pågår sådana fruktansvärda krig på vår jord för att människor i sin ondska ständigt jagar efter mer makt och framkomlighet för att genomföra sina idéer och ideal. Dock kommer världen aldrig att förändras, den kommer aldrig att hitta någon lösning.
Jesus ger oss ett budskap här – hungra och törsta efter rättfärdighet! Vad är då rättfärdighet? Vad är rättvisa? Vad handlar det om? Jesus lovar att den som gör det ska finna mättnad. På ett sätt lyfter Jesus fram omöjligheter, men samtidigt så ger han svaren, lösningen, hoppet. Det finns en grundprincip i detta, en utgivande Guds rättfärdighet, och den håller att bygga på.
Saliga är de barmhärtiga, för de ska få barmhärtighet. Saliga är de renhjärtade, för de ska se Gud.
Jesus, rena mitt hjärta. Vilken bön! Herre, tänk att vi får vara renhjärtade. Hur ska vi kunna se Gud? Att komma närmare Gud är ett stort mål för våra liv. Saliga är de renhjärtade. Vi brukar påminna ibland om hur det ska bli då vi ska få möta Jesus och få se honom ansikte mot ansikte. Det övergår allt mänskligt förstånd. Det är en sådan oerhörd kärlek, en sådan oerhörd nåd i detta, för att vi vet vem Jesus är, vi har fått möta honom. Och att vi då ska få se honom som han är, det kan ingen göra som inte är renhjärtad. Men, tack vare att Jesus har sonat vår synd och gjort oss rena genom sitt eget blod som han utgöt för oss, kan vi frimodigt träda fram inför honom. I Jesus Kristus är vi nya skapelser.
Saliga är de som skapar frid för de ska kallas Guds barn.
Fridsfursten är Jesus. Tänk på när han kom hit till den här jorden, vilka vapen och vilken makt använde han sig av? Han utgav sig helt och hållet och gav sitt liv. Det fanns ingen makthavare som kunde räkna med honom utifrån sina principer. Nej, Jesus visade på en helt annan väg, en väg som också är församlingens väg. Jesus är vägen, sanningen och livet!
Saliga är de som blir förföljda …
Är det saligt att bli förföljd? Jesus säger det.
… för rättfärdighetens skull, för dem tillhör himmelriket. Saliga är ni när människor hånar och förföljer er och ljuger och säger allt möjligt ont om er för min skull.
Sådant här kan vara svårt att hantera. Tänk vad de talar illa om oss, de smädar oss. Nu under de olympiska spelen så förekom skilda smädelser helt öppet, där man gjorde spe av bibliska händelser, och många reagerade. Men vad säger Jesus? ”Saliga är ni.” Det här bevisar bara att det Gud har, hans rike, allt som hör himlen till, det hånas på den här jorden, och det ska vi tacka Gud för, för då ser människor att det är skillnad. Det vi har kan den här världen inte ta emot. Den klarar inte av det.
Då man bespottar och förlöjligar Jesu namn, säger vi: tack gode Gud att du har tagit oss ut ur världen. Vi får lida för det, ja, men det gör vi med glädje. Då man hånar, svarar vi med att säga: tack Jesus. Saliga är ni då.
Det skulle vara värre om man istället hade gjort något riktigt vackert som såg väldigt trovärdigt och bibelförankrat ut och vävde in det i de här olympiska festligheterna, som om Guds rike och de här spelen och det kulturella skulle ha någonting gemensamt. Men det har det ju inte. Jesus var tydlig, han sa att det finns gränser. Tydliga gränser som vi ska vara rädda om att bevara. På ett sätt behövs en mur, en tydlig gräns, så att människor kan se skillnaden mellan Guds väg och världen. Här är Guds rike, här är världens riken. Det är två vitt skilda riken.
Den här världen har sin furste, och han vill väldigt gärna att det ska rinna över, att det ska blandas ihop, för då tycker människorna att `åh, vad vackert, och Gud är med också, åh, vad fint`. Så behöver man inte göra upp med Gud. Man behöver inte göra upp med sin synd. Det är synden som skiljer människan från Gud och håller oss borta från gemenskapen med honom. Människan behöver försonas med Gud, och då finns det bara ett medel; Jesu Kristi blod som rann på Golgata.
Lärjungarna hade en oerhörd mästare och lärare som förberedde dem på hur det skulle bli i den här världen. De fick möta en brutal verklighet när Jesus hade fullbordat sin gärning. Jesus dog på Golgata, han uppstod från de döda, återvände till Fadern, och så gav han den helige Ande som en kraft. Det var viktigt. Lärjungarna fick uppmaningen att stanna i Jerusalem tills löftet från höjden infriats.
På pingstdagen blev de alla uppfyllda av den helige Ande. Där och då började församlingens gärning. Hela staden kom i rörelse av Andens kraft. Man överbevisades av den helige Ande att man var syndare. Det kunde inte lärjungarna överbevisa någon om, men den helige Ande som nu hade tagit sin boning i dem resulterade i att folket fick ett styng i sina hjärtan. Fyllda av syndanöd frågade man de andefyllda lärjungarna vad man skulle göra. Då stod man där redo med budskapet: Vänd om! Se till att döpa er till syndernas förlåtelse, och då ska också ni få den helige Ande som gåva.
Församlingens verksamhet ledde till oro i Jerusalem. Man kallades in till myndigheterna och förbjöds att tala i Jesu namn. Med nyvunnen frimodighet stod man där inför det judiska prästerskapet, eller inför romerska rikets myndighet. Budskapen var liknande och hade som syfte att tysta ner budskapet om Jesus. Dock fanns det ingen väg tillbaka. Evangelium hade kommit för att stanna: “Vi för vår del kan inte hålla tyst med vad vi har sett och hört.”
Herrens vittnen fick lida. Man piskades, fängslades. Då man släpptes fri och träffade syskonen i församlingen, står det ingenting om att man klagade eller talade om hur hemskt man blivit bemött. Nej, det står att man prisade Gud tillsammans. Man tackade Gud för att man hade aktats värdig att lida för Jesu namns skull. Pris ske Gud. Man prisade och tackade Gud för det kors man fick bära. Det är korsets dårskap! Ingen stod oberörd inför budskapet. Antingen tog man det till sig eller också stötte man det ifrån sig och motarbetade det.
Det finns många exempel i Apostlagärningarna på hur lärjungarna gång efter gång fängslades. Ett tidigt exempel är då Stefanus, fylld av helig Ande förkunnade och bevisade att Jesus var Messias. Han blev stenad till döds, vilket ledde till att det bröt ut en svår förföljelse med början i Jerusalem. Herrens vittnen spreds åt alla håll och det står att ”de som nu hade skingrats gick från plats till plats och förkunnade evangeliet”.
Det här är historiska händelser, men samtidigt en verklighet som vi behöver påminna varandra om. För som det var på den tiden, så tror jag också att det kommer att bli den sista tiden innan Jesus kommer tillbaka.
I Lukas 10 läser vi hur Jesus sänder ut sina lärjungar, och de kommer tillbaka glada över allt de ser hända. De får makt över onda andar, och så vidare. De känner att de börjar växa. Men Jesus säger åt dem:
Men gläd er inte över att andarna lyder er, utan gläd er över att era namn är skrivna i himlen.
Här påminns vi återigen om målet. Kämpa för det mål som ska prioriteras – människors frälsning. Det blir större glädje i himmelen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver någon omvändelse. Det står vidare om Jesus, att hans tal gick över i jubel och hänförelse:
I samma stund jublade Jesus i den helige Ande (Luk 10:21).
Tänk, Jesus började jubla och uttrycka en oerhörd glädje.
“Jag prisar dig Far, himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de visa och kloka och uppenbarat det för små barn. Ja, Far, så var din goda vilja.”
Låt honom få bruka dig, att du får sprida detta kärlekens budskap vidare till människor. Vi har en kort sträcka kvar, och segerkransen väntar där framme.