Rapport från Rålambshovsparken och Sergels torg av Emanuel Johansson
Tidigt på torsdagmorgon åker vi in mot stan. Det är lugnt i parken, regnet hänger i luften och med en gång börjar vi lossa lastbilen; master, bänkar, dukar, järn och mycket mer. Efter ett tag infinner sig den välbekanta känslan: Nu är vi igång! Nu satsar vi! Tältet ska upp! Evangelium ska predikas! – Det känns välsignat. Även om det är ansträngande att dra upp de tunga stålmasterna, slå i de meterlånga järnen och hissa de kraftiga dukarna är det en glädje att få ta i för ett verkligt gott syfte.
Regnet skvalar ner och när jag står på tälttaket för att sätta upp banderollen som inbjuder till väckelsemötet på kvällen, tänker jag: Det här är livet, det här skulle vi alltid göra, och jag är tacksam att jag får vara med om det just nu. Vi blir klara med tältet ganska tidigt på eftermiddagen och efter ett mål mat och byte till rena torra kläder är förberedelserna för väckelsemötet igång.
Trots regn och rusk är det många som letar sig till tältet och snart ljuder väckelsesångerna. Atmosfären är laddad, budskapet i vittnesbörd och förkunnelse är tydligt.
Mitt i Stockholms sodomsnatt proklameras det glada budskapet om frälsning. Tiden är kort! Tillfället är nu! Jesus kommer! Frälst eller förlorad? Evangelium verkar förnyelse och frälsning och uttrycks i den hängivna sången och bönen.
Bilarna fylls, en högtalare och några gitarrer tas med, traktater med inbjudan till väckelsemötena har gjorts i ordning. Det är dags för evangelisation i Stockholm city. Gatorna är fulla av folk. En del rusar förbi, andra ser ut att redan vara framme eller inte ha någonstans att gå. Barn och ungdomar flackar runt på Sergelarkaden. Allt yttre tyder på att de alla hamnat i en massiv identitetskris. Frågan om vad en människa överhuvudtaget är eller har för mening, är uppenbart obesvarad för den generation som nu växer upp i en miljö utan normer och riktlinjer, utan någon som helst kunskap om Gud och Guds tankar för en människas liv.
Sången ljuder över hela torget och många stannar för att lyssna. Andra skyndar vidare och någon blir arg. Mycket är det som bjuds ut i en turistanpassad stad, men kontrasten är markant. ”Tänk att få vara ett Guds barn, tänk att få vila i hans famn” – O att sångens budskap når fram till människors hjärtan. För den förlorade identitetslösa människan finns bara ett svar, en lösning – evangelium!
Natten är lugn, och trots att jag är tältvakt kan jag sova en hel del. Vanligtvis rör det sig mycket folk i parken. Många motionerar, andra rastar sina hundar, en del går förbi mot bestämda mål, men alla ser de tältet och ofta hör man kommentarer om maranatatältet. Idag regnar det igen och bara de mest entusiastiska motionärerna låter sig ses i parken. Men längre bort mot vattnet ser jag till min förvåning att några sätter upp ett litet tältstånd. Det är SSU som är i parken och propagerar för gratis kollektivtrafik. Men inte bara det, bland slagord om mänskliga fri och rättigheter deklareras att man kämpar emot heteronormativitet, alltså mot tanken om att kärnfamiljen med mamma, pappa och barn är det normala. Ett exempel på hur upplösningen och Gudsfrånvändheten är total. Detta drabbar framför allt barnen. Svaret för alla dessa förlorade människor är evangelium, och om de ska komma inom hörhåll för evangelium beror på oss som är frälsta. Vi har ett tydligt uppdrag att gå ut med evangelium.
Framemot kvällen börjar folk samlas till det stundande väckelsemötet. Flera besökare känner jag igen från torget och en del känner jag inte igen alls. Syskon från olika platser är också med för att bidra med sång, vittnesbörd och förkunnelse. Alla har vi en stor förväntan. Ingen behöver heller bli besviken då vi under mötet verkligen upplever Guds närvaro. Det är allvar och det handlar om att välja. Välj Jesus – O vilken frälsning, vilken framtid och vilket hopp. Valet är ditt.
Mötet är slut, alla har åkt hem och det är redan mörkt i parken. Jag, pappa och Sebastian sitter i husvagnen, som ställts upp som vaktkur för tältet, och lyssnar på nyheterna om kriget som brutit ut i Kaukasien.
Senare hörs fyrverkerier inne från stan där man festar och gör sig glada. På en plats är det krig och våld, på en annan plats festar man i sitt uppror mot Gud. Allt vittnar om en sak. Tiden är kort och Jesus kommer snart! Den tid vi har kvar är en oerhörd utmaning för församlingen. Vi måste ta uppdraget på allvar. Vi måste sprida evangelium. Inte bara i ord utan i hela vårt liv. Att anta utmaningen är att ge sitt liv i kampen för evangelium. Vill du vara med?
Det är nu andra året i rad som Maranataförsamlingen inbjuder till tältmöten i Rålambshovs-parken i Stockholm. För mig har det varit en stor glädje och välsignelse att få vara med. Om Herren dröjer och vi får leva så kommer vi igen. Att evangelium predikas rakt och klart är verkigen inte vanligt i Stockholm idag. Låt oss ta vara på de tillfällen och de möjligheter som Gud ger oss.