Text: Stefan Dahlberg
Helge Åkeson (1831-1904) föddes i Skåne i en rätt välbärgad lantbrukarfamilj. Som seden var på den tiden, ville fadern att han skulle överta gården, men ”broder Helge” som han ville bli kallad, valde bort ett tryggt liv på hemgården för att bli kolportör och predikant. Han hamnade så småningom hos baptisterna där han döptes 1857.
Åkeson blev senare en av centralgestalterna inom fribaptisterna. Han älskade bibeln, vilket gjorde att han lärde sig grekiska, arameiska och hebreiska på egen hand för att utforska grundtexter och göra en egen översättning så nära originalet som möjligt. Han översatte alltså själv Nya testamentet och hela Gamla testamentet. Det hann bli klart strax innan han fick hembud. Samtidigt som han översatte, vandrade han omkring som kolportör utan någon fast inkomst.
Konventikelplakatet (vilket innebar att det inte var tillåtet att samlas för möten utan att en präst från Svenska kyrkan var med) gällde fortfarande, vilket gjorde att han blev utsatt för svår förföljelse för sin tro.
Det hände att prästerskapet ville arrestera honom och han åkte fångtransport i dyng-lass till rättegången. I fängelset blev han misshandlad och fick vara utan mat. Detta var dock någonting Helge ansåg normalt för en Jesu lärjunge, och han klagade aldrig för att han fick lida. Genom sitt sätt att leva vann han människor för Gud.
Broder Helge levde väldigt enkelt och spartanskt. Under vissa perioder hade han aldrig mer än två kronor på fickan; han visste att Gud försåg honom.
F. A. Boltzius (1836-1910) föddes i Värmland och hade en nära relation till Gud. Han var en enkel skrotsamlare; en gårdfarihandlare som gick runt i byarna, ivrigt evangeliserande. Han ägde helbrägdagörelsens gåva, och många var de som vallfärdade till Värmland för att få förbön. Man kom inte endast från den kringliggande bygden, utan även från Norge och en och annan ända nerifrån kontinenten. De flesta kom med järnvägen. Byanamnet Skåre blev mindre känt. Konduktören ropade i allmänhet ”Nästa Boltzius hem!” Vissa dagar kunde han be för två-trehundra personer. De som inte kom personligen skickade bönedukar.
Genom sin starka gudstro kunde Boltzius ibland påminna Herren: ”Du har lovat detta ….” Även svåra sjukdomar bad han för, med olika resultat som följd. Motståndet kom oftast från journalister, präster och kvacksalvare, och det förekom att han fick övernatta på häktet.
Ibland hade han möten i Stockholm (han bodde där under vinterhalvåret på senare tid) och det hände att han hyrde rum på ett hotell i Gamla stan för sammankomsterna. Då hyrde han även några rum för tillresande ”sjuklingar” vilka kom för att söka förbön för sjuka kroppar. Trots sin ringhet nådde han alla samhällsklasser, ända upp till självaste kungahuset.
Anders Bogren (1837 – 1914), bördig från Gästrikland, var ett märkligt redskap inom 1800-talets folkväckelse. Trots att han saknade skolning – han kunde knappt skriva – var Bogren väl bevandrad i Ordet. Då han skulle predika, slog han ibland upp en tumvers och talade utifrån den. Han gick hårt åt bland annat prästerskap och fariséer, samtidigt hans predikan väckte syndanöd hos folk. Motståndarna kallade honom för ”det bogrenska ovädret”, då han gick till attack mot synd och värld och väckelse följde i hans spår.
Han var ett av de ”osynliga vittnena” som verkade för Gud och levde i ständig bön och tacksägelse. Såsom kolportör nådde han ut i bygderna. Alla ville inte omvända sig. Det hände att han blev misshandlad av några skogshuggare, en gång så svårt att han inte kunde gå ordentligt på tre veckor. Efter en tid kom – tack och lov – några av dem till besinning och bad både Gud och Bogren om förlåtelse.
Han gick klädd i sin gamla slitna kostym, såg nästan lite luffaraktig ut. De andra baptistbröderna försökte ”klä upp” honom, fast de lyckades inte så bra med det. När han fyllde 75 år höll han kalas i Ockelbo och fick en snygg kostym som present. Plötsligt var han borta från festen. Snart började man leta efter honom och fann honom i vedboden, knäböjd och ivrigt bedjande till sin Gud: ”Herre, låt mig inte bli högfärdig efter all hyllning och den granna kostymen”.
Fredrik Franson (1852 – 1908) föddes i Nora men emigrerade tidigt till Amerika. 1885 hade han möte i Danmark då många blev frälsta och helade. Men han fick betala ett högt pris för detta; fängelse och landsförvisning.
Tro inte att detta hindrade honom att fortsätta tjäna Herren. I fängelset lärde han sig språk. Få har som Franson tagit missionsbefallningen på allvar, och han reste runt i stora delar av världen och predikade. 1897 skrev han boken ”Himlauret”, vilken handlar om Jesu Kristi andra återkomst. Den sanningen drev honom runt kring hela jorden. Ofta på resande fot, ständigt i bön och evangelisation, blev han inspiratör för ett antal missionsskolor.
En stor del av missionärerna som rekryterades var kvinnor. Då Franson tillfrågades om att ”Vet han inte att kvinnan bör tiga i församlingen?” gav han till svar: ”Vi har ännu många onådda folk som inte hört evangelium; när detta är slutfört, då är jag beredd att diskutera den frågan”. När han befordrades till härligheten, efterlämnade han endast sin sönderlästa bibel, sin enkla kostym, väska och paraply.
N. P. Wetterlund (1852 – 1928) föddes i Halland, i ett enkelt torparhem. Hans mor var ytterst gudfruktig. Hennes böneliv präglade Wetterlund djupt. Trots fattigdom fick han möjlighet att studera och prästvigdes 1885. Han var en märklig förkunnare med ett rikt, mustigt språk och han kunde predika tre timmar och fånga åhörarnas hjärtan. Hans predikan vädjade mer till viljan än till känslan och gjorde intryck hos församlingsborna mot bakgrunden av hans helgjutna kristna liv.
Prästgården i Dalarna, i vilken han bodde under sin tjänstgöringstid där, hade tidigare varit samlingsplats för de rika i trakten, men nu blev det istället människor med lekamlig och andlig nöd som kom. Efter ett antal år sade Wetterlund upp sin prästtjänst och gick ut i tro på att Gud skulle försörja honom. Han flyttade till Stockholm där han skrev det teologiska verket ”Andens lag till den Harmageddonska församlingen” med utgångspunkt från Romarbrevet 8:2. Verket består av 1200 sidor. För den teologistuderande finns här många guldkorn att hämta.
Den kroppsliga hälsan var svag, och de sista åren orkade han inte gå ner för alla fem trapporna i sitt hem för att komma ut. Då bedrev han själavård hemma. Då somliga av hans vänner inte hade förståelse för att han fick lida av sjukdom så länge, svarade han ”Det tar sin tid att nå likhet med Kristus, så att det undermedvetna kommer under Andens inflytande och helgas.”
Nils Fredrik Höijer (1857 – 1925) föddes i Värmland och var en av de första missionärerna som Missionsförbundet sände ut. Han verkade i Ryssland och Centralasien. Höijer gick till folkslag som ingen annan ville gå till. För honom existerade inte något ”det går ej, det är omöjligt”. I praktiken blev detta ett äventyrligt liv, kantat av strapatser, förföljelser, polisförhör och så vidare.
Ett exempel på hans nit och uthållighet är detta: Han skulle till kinesiska gränsen. Ett riktigt eldprov. 45 mil på hästrygg i bergsterräng. Köld, hunger, rovdjur och rövare var faror som skulle möta honom. Mycket riktigt råkade han ut för banditer, men vapnet han den gången använde var socker. Han visste nämligen att just det folkslaget var barnsligt förtjusta i just – socker. På så sätt avvärjdes faran och han nådde lyckligt fram till sitt mål för den resan.
Höijer levde för evangeliet och predikade även när han var förbjuden och poliser kom för att stoppa honom. Då hände det att Ordet fångade polisen som stannade kvar och lät mötet fortgå.
Anton Johansson (1858 – 1929) föddes i Tärnaby men flyttade tidigt upp till norra Norge, nästan så högt upp i landet som möjligt. Han var en gudfruktig man som bad mycket. Anton såg syner ibland – i folkmun kallades han för Finnmarksprofeten – och varnade då de människor vilka berördes. Låt mig nämna något exempel. En dag såg han i Anden en släkting till honom omkomma på sjön i närheten av ett skär. Genast kände han igen platsen. Morgonen därpå nådde budet honom att olyckan hänt.
Det fanns människor han ”såg” som inte hade så lång tid kvar att leva. Då vittnade och bad han för dessa. Han trodde att genom bön kunde synerna avfärdas. Den mäktigaste synen fick han 1907 då han såg första världskriget bryta ut. Sex år senare var han nere i Oslo för att varna regeringen. De flesta avfärdade honom, några skrattade ut honom. Året därpå var det ingen som skrattade längre, då kriget var ett faktum. När det gäller de syner som han såg, har inte alla gått i fullbordan. Framtiden får utvisa hur det blir. Till yrket var han fiskare, men han hade också kommunala och kyrkliga uppdrag. Ändå påminde han nog om några av profeterna i Gamla testamentet.
Med dessa exempel kommer vi till korta. Sverige såg visserligen helt annorlunda ut då, jämfört med hur det är idag, men visst är de flesta av oss alldeles för bekväma när det verkligen gäller. Vad jag vill visa med dessa sju exempel är den relation det är möjligt att äga med himmelens Gud, och att ha en sådan kärlek till Honom och hans Son Jesus Kristus.
Det är möjligt att uppoffra allt. Att lära sig tre språk för att översätta bibeln och lyckas utan att ge upp, att be för sjuka under spott och hån, predika omvändelse till frälsning, resa till okända trakter för att sprida det glada budskapet, tränga sig djupt in i Ordets hemligheter, gå – när allt talar emot dig och kunna få mottaga mäktiga himlasyner. Gud har inte anseende till personen. Han använder vem han vill. Men är inte detta överandlighet, fanatism och gränsar till vidskepelse? Inte alls. Är inte detta levande kristendom?
När jag läser om pionjärer som dessa, då väcks en större kärlek till Jesus Kristus! Vem är Han, som de offrat så mycket för? Och hur kan jag komma i kontakt med honom och äga gemenskap med honom. Herre, jag vill också vara med i Ditt rike.
”Men de förståndiga skall lysa såsom himmelens sken och de, som göra många rättfärdiga såsom stjärnor i tidsåldern och alltid” (Dan 12:3 Åkesons översättning).
