Appell av Roger Lindroos
Gud vill visa oss vad som verkligen är väsentligt för oss här i tiden. Vi vill gärna uppehålla oss vid saker som egentligen inte har så stort värde. Sånt vi kan tycka är viktigt, men när det till sist gäller, har det inte så stort värde. Jag har tänkt på andra kapitlet i Hesekiels bok. Han fick uppenbarelse från Gud, från andevärlden. Vi läser i rubriken på första kapitlet att han fick skåda Guds härlighet och hans tron. I sista versen av första kapitlet läser vi:
-Så såg det ut, som tycktes mig vara HERRENS härlighet; och när jag såg det, föll jag ned på mitt ansikte, och jag hörde rösten av en som talade.
Och i andra kapitlet fortsätter det så här:
-Och han sade till mig: ”Du människobarn, stå upp på dina fötter, så vill jag tala med dig.” När han så talade till mig, kom en andekraft i mig och reste upp mig på mina fötter; och jag hörde på honom som talade till mig. Och han sade till mig: ”Du människobarn, jag sänder dig till Israels barn, de avfälliga hedningarna som hava avfallit från mig; de och deras fäder hava begått överträdelser mot mig allt intill den dag som i dag är. Till barnen med hårda pannor och förstockade hjärtan sänder jag dig, och du skall säga till dem: ’Så säger Herren, HERREN’ ” (Hes 2:2-4)
Hesekiel fick här möta verkligheten. Han fick uppenbarat för sig den egentliga situationen. Så blir det också för oss när vi får komma i kontakt med Gud och med anden. Det står att en andekraft lyfte honom upp, där han låg på sitt ansikte. Hesekiel fick många gånger vara med om denna andekraft som lyfte upp honom och rörde vid honom och så fick han se ytterligare ting.
Jag tänkte också på hur Daniel hade liknande upplevelser. Han fick ta del av det som verkligen hade betydelse och var värt något. Det är bra känna till sin historia och viktiga saker som har hänt. För oss är framtiden det viktiga. Det eviga är viktigast. Det Jesus gjorde på Golgata tillhör evigheten. Det går utanför våra tidsuppfattningar. Grunden för oss är evigheten. Daniel fick uppenbarat för sig, exempelvis kan vi läsa i tionde kapitlet:
-Jag, Daniel, hade då gått sörjande tre veckors tid. Jag åt ingen smaklig mat, kött och vin kommo icke i min mun, ej heller smorde jag min kropp med olja, förrän de tre veckorna hade gått till ända. På tjugufjärde dagen i första månaden, när jag var vid stranden av den stora floden, nämligen Hiddekel, fick jag, då jag lyfte upp mina ögon, se en man stå där, klädd i linnekläder och omgjordad kring sina länder med ett bälte av guld från Ufas. Hans kropp var såsom av krysolit hans ansikte liknade en ljungeld hans ögon voro såsom eldbloss, han armar och fötter såsom glänsande koppar; och ljudet av hans tal var såsom ett väldigt dån.
-Och jag, Daniel, var den ende som såg synen; de män som voro med mig sågo den icke, men en stor förskräckelse föll över dem, så att de flydde bort och gömde sig. Så blev jag allena kvar, och när jag såg den stora synen, förgick all min kraft; färgen vek bort ifrån mitt ansikte, så att det blev dödsblekt, och jag hade ingen kraft mer kvar.
-Då hörde jag ljudet av hans tal; och på samma gång jag hörde ljudet av hans tal, där jag låg i vanmakt på mitt ansikte, med ansiktet mot jorden, rörde en hand vid mig och hjälpte mig, så att jag skälvande kunde resa mig på mina knän och händer. Sedan sade han till mig: ”Daniel, du högt benådade man, giv akt på de ord som jag vill tala till dig, och res dig upp på dina fötter; ty jag har nu blivit sänd till dig.” När han så talade till mig, reste jag mig bävande upp. (Dan 10:2-11)
Sedan får Daniel kunskap om det som ska ske i framtiden. En kunskap om det som var viktigt. All egen kraft Daniel hade vek bort, färgen försvann från hans ansikte.
Min tanke är att om vi inte blir vidrörda av Gud själv, om vi inte får bli vidrörda av hans hand, då stannar det ofta vid våra egna teorier och våra egna meningar om hur saker och ting bör vara och bli. Men det kommer till en gräns där vi inte förmår mer, inte kan fatta mer. För att se in i de verkliga tingen måste vi bli vidrörda av Guds hand och uppresta av honom.
Först måste vi sjunka ner på backen ? vi måste förstå vår egen position och vår egen förmåga. Sedan har Gud möjlighet att arbeta med oss. Han vill visa oss den tid vi lever i idag och vad som tillhör vår framtid. Vad som är väsentligt för oss. Många rör sig med oväsentligheter. Det som inte har något värde. Vi kanske odlar den köttsliga människan och våra lustar. Vi kan hålla oss till i och för sig andliga och religiösa saker, men det kanske bara blir bokstäver för oss. Det kan bli våra egna ord och meningar om hur saker och ting ska vara. Men blir vi berörda av den helige Ande, blir vi uppresta av den helige Ande, då kan vi få kunskap om de verkliga tingen. Det finns en bibelvers som levt inom mig en längre tid. Den står i Uppenbarelseboken. Johannes fick också uppenbarat för sig många saker. Det står i tjugoförsta kapitlet.
-Och jag såg en ny himmel och en ny jord; ty den förra himmelen och den förra jorden voro förgångna, och havet fanns icke mer. Och jag såg den heliga staden, ett nytt Jerusalem, komma ned från himmelen, från Gud, färdigsmyckad såsom en brud som är prydd för sin brudgum.
-Och jag hörde en stark röst från tronen säga: ”Se, nu står Guds tabernakel bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skola vara hans folk; ja, Gud själv skall vara hos dem och skall avtorka alla tårar från deras ögon. Och döden skall icke mer vara till, och ingen sorg eller klagan eller plåga skall vara mer; ty det som förr var är nu förgånget.”
-Och han som satt på tronen sade: ”Se, jag gör allting nytt.” Ytterligare sade han: ”Skriv: ty dessa ord äro visa och sanna.” Han sade vidare till mig: ”Det är gjort. Jag är A och O, begynnelsen och änden. Åt den som törstar skall jag giva att dricka för intet ur källan med livets vatten. Den som vinner seger, han skall få detta till arvedel, och jag skall vara hans Gud, och han skall vara min son. (Upp 21:1-7)
Han fortsätter här och visar Johannes den nya staden. Det är något som är från ovan. Det är därifrån vi väntar. Det är dit vi ska rikta vår blick och vår håg.
Jag vill till sist läsa ur Hebreerbrevet. Det är viktigt att vi förstår allvaret. Vi kan se allting, förstå allting utan att själva gå in under det. Det är viktigt när vi fått veta och fått uppenbarat för oss, att vi verkligen tar budskapet på allvar i våra egna liv.
-Ty I haven icke kommit till ett berg som man kan taga på, ett som ”brann i eld”, icke till ”töcken och mörker” och storm, icke till ”basunljud” och till en ”röst” som talade så, att de som hörde den bådo att intet ytterligare skulle talas till dem. Ty de kunde icke härda ut med det påbud som gavs dem: ”Också om det är ett djur som kommer vid berget, skall det stenas.” Och så förskräcklig var den syn man såg, att Moses sade: ”Jag är förskräckt och bävar.”
.Nej, I haven kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och till änglar i mångtusental, till en högtidsskara och församling av förstfödda söner som äro uppskrivna i himmelen, och till en domare som är allas Gud, och till fullkomnade rättfärdigas andar, och till ett nytt förbunds medlare, Jesus, och till ett stänkelseblod som talar bättre än Abels blod.
-Sen till, att I icke visen ifrån eder honom som talar. Ty om dessa icke kunde undfly, när de visade ifrån sig honom som här på jorden kungjorde Guds vilja, huru mycket mindre skola då vi kunna det, om vi vända oss ifrån honom som kungör sin vilja från himmelen? (Hebr 12:18-25)
Låt oss ta det här som ett böneämne i våra liv. Se först och främst till dig själv. Vad är mitt förhållande till Jesus Kristus? Är han bara teorier för mig, eller är han en verklighet? Vad är Ordet för mig? Är det Jesus uppenbarad, eller är det bara bokstäver? Låt det vara vårt böneämen att vi verkligen får uppenbarat för oss vem Jesus är, att få uppenbarat verkligheten! Amen.