Missionsrapport från Rumänien av Paulus Eliasson
På väg hem från ett fantastiskt möte med dop – som vi vara tvungna att ha utomhus på grund av Covidrestriktioner, stannar jag bilen och tar upp en liftare. Mannen hoppar in, presenterar sig som Cristi, och det visar sig att han jobbar på samma sjukhus som min fru just besöker för att lämna mat till en ung mor som är där med sitt sjuka barn. Det händer alltid massor i Rumänien, och det mest spännande är mötet med människor. Det tar inte fem minuter innan Cristi har berättat för mig om sin kärlek till Ukraina, och lovat mig att Putin (som han bara kallar ”kretinen”) är död eller avsatt om ett år. Jag vet inte om jag ska ta hans telefonnummer så vi kan återkomma 2023, men vi har ett väldigt trevligt samtal hela vägen in till Arad.
Det är säkert samma sak i Sverige, men i Rumänien pratar alla om kriget, som i skrivande stund har pågått en knapp vecka. Men inte bara det, eftersom Rumänien är grannland med Ukraina så kommer det många tusen flyktingar över gränsen – framför allt kvinnor och barn. Speciellt i nordöstra Rumänien, vid ”treriksröset” mellan Ukraina, Moldavien och Rumänien. Och Rumänien har i dessa dagar visat sig från sin allra bästa sida. Folk har rest till gränsen och erbjudit transport, husrum, mat, kläder och annat. Hashtagen #cudragpentruucraina (Med kärlek för Ukraina) dyker ofta upp på sociala medier, och alla pratar om ansvaret för att hjälpa.
Utan att vilja kasta någon skugga över detta ögonblick då landet visar sin stora generositet, så är det en markant skillnad mot flyktingkrisen som vi såg för några år sedan, då rumänska auktoriteter varnade medborgarna och sa att det medförde hårda straff att ta emot syriska och afghanska flyktingar.
Vi har ju själva en hjälporganisation i Rumänien, som framför allt består i att vi delar ut kläder, möbler och liknande. Vi har kontaktat flera spontant uppkomna grupper som hjälper flyktingar, för att fråga om de behöver kläder eller sängkläder. Det har ännu inte varit så stort behov, eftersom lokala krafter (vi bor många mil från ukrainska gränsen) har ställt upp med råge. Men det pågår en insamling här i staden, som ska skicka en långtradare till gränsområdena, och de har sagt att de behöver våtservetter, konserver, sängar och liknande – och vi kanske kan hjälpa till där.
När den här rapporten når Midnattsropets läsare, så har situationen säkert förändrats många gånger – allt sker så snabbt, och du som läser vet säkert mer där du sitter, än det jag gör. Men jag ville dela med dig upplevelsen och stämningen som finns här i Rumänien just nu. En stor givarglädje och vilja att hjälpa – kombinerat med skräck och oro inför framtiden.
Som jag nämnde i inledningen av artikeln, så hade vi dop i en av församlingarna samtidigt som rapporterna från Ukraina strömmade in. Det är speciellt att förkunna evangeliet under sådana omständigheter, och texten jag valde för min appell i dop-mötet var ”Idag, om ni hör hans röst, förhärda inte era hjärtan …” (Hebreerbrevet 3:7 och Psalm 95:7-8). Vi har inget löfte om morgondagen. I vårt grannland dör människor för att den ryska björnen är på bytesjakt. Kärnvapenhotet som vi som växte upp på 80-talet trodde var långt borta, känns inte längre som en fjärran dystopi. Jesus är vårt enda hopp i liv och död.
Uppdatering 1/3: Vi reste till ukrainska gränsen igår. Resan gick bra. Där var en ständig ström av flyktingar som fick den hjälp de behövde, så vi blev i stället hänvisade till en idrottshall där man samlar in allt som frivilliga kommer med, för att sända det in i Ukraina med hjälp av Röda korset. Vi lämnade det vi hade köpt och frågade om det var något speciellt de behövde. Vi fick då en lista med medicinska artiklar som vi köpte, ja rent av tömde vi ett apotek.