KENYA FÖR KRISTUS Två månader har redan hunnit förflyta sedan vännerna Margaretha och Gunnar Eklund tillsammans med sönerna Robert och Peter embarkerade ”Tanafjord” i Göteborgs frihamn. En skara vänner från Göteborg, Falköping, Trollhättan och Örebro hade mött upp för att ta avsked av missionärerna. Med samma båt följde också missionär Walter Olsens maka Caryl Olsen. ”Då har Vi nått målet och färden är över. För evigt vi fröjdas där hemma hos Gud”, så tonade varmt och innerligt avskedshälsningen då Tanafjord lade ut från kajen. Resan har varit lång och besvärlig för våra Vänner. Vi låter Gunnar och Margaretha berätta: ”Vi sitter nu ombord på den norska båten Tanafjord. Onsdagen den 30 november kl 18 stod vi vid relingen och nere på kajplats 101 i Göteborgs Frihamn stod Arne Imsen och Knut Ringstad från Orebro, Agne Bark och några vänner från Falköping samt många vänner från Göteborg. I tankarna hade vi nog gått igenom denna stund många gånger. Men när nu båten lämnade stranden och vännernas sång tystnade, nöp det nog till i hjärtat. Vad skulle resan föra med sig? Torsdag vaknade vi litet omtumlade, ty nu började sjön rulla en aning. Dock var det bara en början. Fredag morgon blev Robert kvar i sängen. Natten hade för honom varit orolig, och han var blek och sjösjuk. Söndag, som i vanliga fall är en rofylld dag blev för oss ombord påfrestande. Vi befann oss ute på Biscayabukten och det gick hög sjö. En stor våg tog hela frukostbordet, så allt porslinet hamnade på durken. Vi satt eller låg hela dagen, ty att hållas på benen var ett konststycke.” Detta brev är avsänt från Lissabon den 6 december. Vi låter våra läsare ta del av ytterligare ett brev. Det är skrivet i Mombasa den 1 januari. ”Nu är vi framme i Mombasa. Ett dygn har förflutit sedan vi kom i land. Broder Walter Olsen mötte oss vid båten sedan den ankrat ute på redden. . . Nu skall jag tala om vad vi upplevde vår första missionsdag i Kenya. Kl. 7 på morgonen startade vi för att tillsammans med Walter Olsen åka till en plats 9 sv. mil söder om Mombasa. Vägarna är ett kapitel för sig krokiga och smala med djup lös sand. Vi kände oss närmast sagt uppskakade, då vi, efter nära 2 timmars bilfärd, klev ur bilen, fulla med sand innanför kläderna. Det var högtid i församlingen med lokalinvigning. Plantageägaren hade fört upp ett ganska stort jordhus med tak av flätade palmblad. Enkelt var det, men det fyll* de sin uppgift som möteslokal för de svarta. Kl. 9 började mötet. Då hade alla ännu inte hunnit fram. I över en timmes tid sjöng de körer om och om igen och klappade taktfast i händerna till sången. Sådan sång och handklappning och fröjd och jubel har jag aldrig hört maken till. Långa vägar hade de att gå till mötet. I över 2 mil gick de i samlad trupp. Under sång och jubel kom de till mötet. Då en sådan samlad trupp kom till mötet reste sig alla i lokalen och instämde i deras sång, som sedan avslutades med ett kraftigt Halleluja. Kl. 10 var alla samlade, och lokalen var till trängsel fylld. Någon mötesledare fanns inte, men tre evangelister, som arbetar på denna plats, turades om att leda sången. Margareta och undertecknad kunde även göra oss förstådda genom tolk. Br. Walter tolkade, Margaretha och Gunnar Ekland med sönerna Robert och Peter emba/eerar Tanafjord tillsammans med Caryl Olsen. men det var ej alla, som förstod kisvahili, så de måste vara tre tolkar. Det tog sin tid, men här hade ingen bråttom till kyrkkaffe. Vi höll på hela dagen fram till kl. 15. Det var mycket gripande att höra de nyfrälstas vittnesbörd. De hade varit slavar under dryckenskapen de flesta både kvinnor och män. En ung kvinna sade, att hon ständigt var berusad och skötte inte sina barn, men nu hade Herren frälst henne och hon var lycklig och salig. De nyfrälsta var mycket torftigt klädda eftersom allt hade gått till sprit och andra laster. En gammal man vittnade om att Jesus löst honom från opiumbegäret. Alla dessa som vittnade blev sedan döpta. Under fröjd och sång gick alla ned till stranden av en liten insjö där dopförrättningen hölls. Vattnet var ganska grunt, så evangelisten, som döpte hade ganska tungt göra innan alla var döpta. Jag räknade inte hur många de var, men säkert var det omkring trettio. Evangelium har framgång och däröver är vi glada. Efter dopförrättningen gick alla tillbaka till lokalen. Dagen avslutades med brödbrytelse och bön med händers påläggning på de nydöpta att de måtte undfå helig Ande. Över en ung broder kom Guds kraft så väldigt, så han blev sanslös en god stund. De skakade i honom, för det såg litet illa ut, men han svarade intet. Lovsången fortsatte dock, och man prisade Gud. Efter en stund kom den unga brodern till sans igen. Hade det varit hemma, så hade säkerligen ambulans tillkallats. Efter mötets slut bjöd de infödda på te och Vitt bröd och ett slags rötter, som smakar som potatis. Det smakade mycket gott. Sedan återvände vi till Mombasa igen prisande Gud för hans väldiga nåd emot oss människors barn och för den frälsning som finnes i Jesus Kristus.
