SKE DIG SOM DU TROR! Vill på detta sätt ge Jesus äran och berätta om ett helbrägdagörelseunder, som han gjorde med vår lilla sexåriga dotter. Hon hade fått en besvärlig knöl på sin häl, och efter omkring ett år hade den växt sig så stor och hård att hon började gå snett med foten. Vi hoppades, att knölen skulle försvinna, och vi suckade ofta till Gud om hjälp. Läkare, som undersökte flickan rådde oss att fortast möjligt operera bort den. Då blev det stor nöd i våra hjärtan, och vi beslöt oss för att tränga in på Jesus. Ja, vi begärde av honom att han skulle gripa in. Vi bad enligt hans eget löfte och tackade Gud för att han hört’ våra böner. Fem veckor gick utan att någon förbättring kunde märkas, men vi fortsatte att tacka Gud för att våra böner var hörda. Varje kväll då vi bad aftonbön sträckte vår flicka fram sin lilla fot för att visa oss att knölen icke hade försvunnit. Den var likadan som förr. Det gjorde ont i hjärtat att se och höra detta, men vi fortsatte att tacka i tro. Så plötsligt en morgon ropade flickan: ”Pappa knölen är borta.” Efter denna hårda knöl, som var stor som en femöring, återstod endast två små hål, som visade, att det hade legat något där och orsakat det onda. Ända till kvällen innan detta under skedde var huden hård som ben. Följande morgon var allt borta och huden mjuk och len som ny. Vi fick igenom denna händelse lära oss, att i samma stund vi bad trons bön, så näpste Gud sjukdomens liv, och då tiden var inne fick även symptomerna ge vika. ”Den som vill komma till Gud måste tro, att han är till, och att han lönar dem, som söka honom.” A. Strömgård HAR DU NÅGON GÅNG BLIVIT HELBRÄGDAGJORD? När jag helt nyligen ställdes inför den frågan, gick tankarna tillbaka 42 år, alltså till år 1919. Det är inte så angenämt att rota i gamla minnen, men för sammanhangets skull så kan jag här inte undgå att nämna även orsaken till att Gud lade på mig den sjukdom, som ingen mänsklig läkare tycktes kunna befria mig ifrån. På hösten 1918 gick ”Spanska sjukan” i vårt land, en influensa som i oroväckande hög grad slutade med dubbelsidig lunginflammation, och med döden som följd. Efter att ha tagit min examen i december, förlovade jag mig på julafton med en ung glad och frälst flicka. Den 12 januari fick hon flytta hem till Jesus. Någon vecka senare sjuknade jag i reumatisk feber och ledgångsreumatism, som bara förvärrades under cirka 4 månader. Mina händer och fötter blev alldeles förvärkta och vanställda, så mänskligt att döma, återstod inte annat än rullstol för mig om jag skulle överleva. Det allra värsta var att jag blev bitter mot Gud, som jag tyckte behandlade mig orättvist. Detta sade jag inte till någon, utan jag gav skenet av att resignera, och så mycket svårare kändes det. Trots att jag ständigt låg i hög feber, som endast hölls inom rimliga gränser med salicylsyra, gick pulsen ned till 42 slag pr minut. Hjärtat var utarbetat, och läkare konstaterade också detta. Min mor började genomskåda mig, och sade en dag: ”Jag tror inte att du har det gott med Gud.” ”Det stämmer nog, för jag tycker att Gud är orättvis emot mig”, svarade jag. Då sade min mor: ”Du får under inga förhållanden låta förleda dig till en sådan tanke. Gud handlar endast barmhärtigt emot oss, fast vi inte alltid förstår vad han menar. Det är många ”Varför” som vi kanske aldrig får svar på här i tiden, men då är det ej heller nödvändigt att vi får veta det.” Min mor bad för mig, och jag blev som förvandlad till både kropp och själ. Febern släppte nästan omedelbart, och mina leder började återta sin naturliga form, och på cirka en månad var jag helt återställd från min sjukdom, som sedan dess ej återkommit, trots läkare uttalade förmodanden. Hjärtat har arbetat som ett urverk i över 40 år efter det läkare utdömt det. Jag har under årens lopp tagit flera försäkringar med åtföljande noggranna undersökningar av hjärtat, utan några som helst reservationer. Att jag varje gång noggrant redogjort för den sjukdom jag genomgått, har föranlett läkare att göra undersökningen så mycket grundligare. Under de senaste två åren har läkare konstaterat kärlkramp, men detta är något som kommer med åldern. Läkare har ordinerat tabletter, som jag måste ta varje dag. Dessutom måste jag gå och röra mig sakta. Jag har själv konstaterat att, så snart jag försökte gå något raskare så uppstod det sveda i bröstet, samma var förhållandet om jag inte tog medicinen punktligt. Nu vill jag, till Guds ära omtala, att jag sedan den 22 febr. är helbrägdagjord även från den sjukdomen. Vid avslutningen på mötet i Armétemplet i Örebro, onsdagen den 22 febr. frågade den predikande brodern, om det fanns någon närvarande, som tidigare blivit helbrägdagjord. Många sträckte då upp sina händer, bland dem var även jag. I samma ögonblick som jag lyfte min högra arm, kändes det så underligt i bröstet. Det var som om någon hade strukit med en .hand över vänstra sidan av bröstet. Jag förstod inte vad det var, så jag nämnde inte om det till någon, utan gick raskt hem. Väl hemkommen började jag ana att det var något från Gud, och började tacka Gud för helbrägdagörelse. Kan nu tala om att jag inte tagit medicinen sedan den dagen, och nu går jag fort utan att känna någon smärta i bröstet. På väg till söndagsförmiddagsmötet överraskade jag mig själv med att jag gick om så många, men ingen gick om mig. Läkaren som gav mig ordinationen, att gå sakta, sade också att jag fick gå så fort jag orkade, bara jag saktade farten då smärtan kommer. Förr så kom också smärtan så fort jag ökade farten, men efter 22 febr. har Gud tillåtit fri hastighet. Det är saligt på Jesus få tro Och att vara Guds barn blott av nåd. Det blir härligt hos jesus få ho Och där prisa hans trofasta råd. Gud ske lov, Gud ske Tack, Att han: salighet även är min! Gud she lov, Gud she tack, Att hans salighet även är min! G. K.
