Ett brev av A. A. Allen
”Himmelriket tränger fram med storm och människor storma fram och rycka det till sig”
Matt. 11:12.
När i hela historien har Himmelriket lidit sådant förfång, som det gör idag! Och när har det varit viktigare för Guds härar att förena sin styrka för att slå tillbaka fienden! Medan nationer, partier och andra grupper lär sig värdet av förenad styrka för sina olika ändamål, så synes det som vi, församlingen, är längre ifrån att fullborda Jesu bön: ”0, Fader att de alla må vara ett såsom ’oi äro ett.” HAR DU TILLÃTIT DIG SJÄLV ATT BLI ETT VERKTYG I FIENDENS HAND? ANVÄNDER HAN DIG ATT HJÄLPA TILL ATT FÖRSTÖRA KÄRLEK OCH GEMENSKAP I GUDS FÖRSAMLING OCH DE MAKTIGA GÄRNINGAR SOM HERREN GÖR I DESSA DAGAR?
Likasom Gud söker efter en man att utföra mäktiga gärningar för honom, så finner vi i Guds ord, att satan likaså söker män som han kan använda att förstöra Guds verk. ”All skrift är ingiven av Gud är och nyttig till undervisning ”. 2 Tim. 3:16.
Guds armé idag kan liknas vid Sauls armé i 1 Sam. 14. De var engagerade i strid, men folket var mycket kraftlöst. Gud lät honung bokstavligen flyta ner från träden genom ett mirakel för att ge dem styrka och seger. MEN, ”ingen vågade dock föra handen upp till munnen, ty folket fruktade Saul, deras religiöse ledare hade givit order, 2förbannad vare den man, som förtär någon föda före aftonenlj Hans order var emot Guds Vilja! Religiös, men ändock alldeles fel. Endast Jonatan vågade bryta ordern från högkvarteret, och han smakade på den övernaturliga välsignelsen och förde fram en mäktig seger den dagen. Den våldsamme tog det med makt!”
Hur många idag liknar inte den avfällige Eli, som fyller de ”heliga platserna” som ledare! 1 Sam. 1. De har blivit så kalla i sina själar, så de inte känner skillnad mellan det rätta Andens verk och köttets gärningar. Hanna var i nöd i sin ande inför hans altare över sin ofruktsamhet (frånvaro av väckelse i församlingen) ”endast hennes läppar rörde sig.” Men Eli kände motstånd t. o. m. emot denna rörelse av Anden i hans församling. Genast fördömde han henne att vara ”drucken”.
Tusenden är idag lika bundna i sina egna församlingar. De är inte fria att bedja eller tillbedja i Anden i fruktan för att de skall bli bränninärkta som ”av djävulen”, ”eller i köttet”. Men Gud säger: ”Om någon drager sig undan, så finner min själ icke behag i honom.” Dock, vi höra icke till dem som draga sig undan, sig själva till fördärv.” Hebr. 10:38, 39. ”Men den tid är nu inne då sanna tillbedjare skola tillbedja Fadern i Ande och sanning: ty sådana tillbedjare vill Fadern hava”. Joh. 4:23.
Församlingen idag är lik Nabot ställd inför den avfällige konung Ahab. 1 Kon. 21. Då han blev anmodad att sälja eller byta bort sin vingård, svarade han: ”Gud förbjude att jag skulle låta dig få mina fäders arvedel.” Vingården är en bild på nytt vin, den helige Andes frukter. Ahab hade begärelse till Vingården. Inte för dess frukt, men för att få en plats att plantera örter på. Möjligen lök och purjolök (illaluktande världslighet).
Han var fast besluten att ta den i besittning. Jesebel fick Nabot, som var en rättfärdig man, falskt anklagad för att ha hädat Gud. Han blev genast stenad till döds. Så snart Jesebel hörde att Nabot var död sade hon till Ahab: ”Stå upp och tag i besittning Nabots vingård, ty Nabot är inte längre vid liv.”
Detta är precis det, som avfälliga församlingsföreståndare gör idag utöver hela landet. De har begärelse till vår arvslott och välsignelse, men inte till de goda frukterna och den helige Ande. De vill ha bort de verkligt helgade medlemmarna, så att de skall kunna plantera sin egen världslighet i deras ställe. De sänder också ut sina falska beskyllningar emot de sanna troende, tills de blir utrotade. Sedan tar de väldet. Profeten Joel säger om denna tid, ”vinet borttorkat”.
I öknen kallade Gud på Mose. ”Tala till Israels barn att de draga framåt!” Men församlingen betänkte icke hans tecken och under och glömde hans verk. Ps. 48:42. När de inte kom ihåg, var deras nästa steg att vända tillbaka, och de frestade Gud och förtörnade Israels Helige, v. 41.
I stället för att taga en ståndpunkt i tro, och grunda sin tro på det som Gud allaredan hade’ gjort, samt förklara: GUD KAN”, så började de att fråga: ”KAN GUD”, V. 19.
Till och med efter det de hade sett och upplevat så många mäktiga mirakler, ”syndade de alltjämt och trodde inte på hans under”, v. 32. Gud var långmodig för en tid, men slutligen slog han ned dem! v. 31.
Detta är en bild på församling< en idag. Hon går tillbaka istället för att tåga framåt till seger! Detta är Guds tid att gå framåt! Gud väntar på ledare, lika Kaleb och Josua, som inte ställer frågan: ”kan Gud?” Ledare som kan leda hans folk framåt och in i det utlovade landet. Han vill ha ledare som säger: ”Låt oss ändå draga dit upp och intaga det, ty förvisso skola vi bliva dem övermäktiga”, 4 Mos. 13:31.
Gud har givit många löften åt sitt folk, men mycket få tar ut dem idag. Majoriteten av pingstpredikanterna är lika de övriga spejarna, de går tillbaka, och är så upptagna med att strida mot varandra, att de har förlorat själva målet och nästan förstört varandra.
Vid ett tillfälle då Jesus kom in i Jerusalem, ”begynte hela lärjungaskaran i sin glädje att med hög röst lova Gud, för alla de kraftgärningar som de hade sett!” Luk. 19:37. ”Och några av fariseerna som voro med i folkhopen sade till honom: ”förbjud dina lärjungar att ropa så”.
Många idag känner det som sin uppgift att näpsa och skarpt kritisera dem som tillbedjen och prisar Gud med känsla, för hans mäktiga gärningar och mirakler. Men Jesus svarade: ”om dessa tiga skola stenarna ropa!”
Blinde Bartimeus satt vid vägkanten och tiggde och väntade efter den dag då Jesus skulle gå den Vägen fram. Han tänkte, om Jesus någonsin går förbi här så skulle jag få ett vidrörande av de händerna, som utförde så många mirakler. Men när hans livs stund kom, då sägs det: ”de som gingo framför (ledarna) tilltalade honom strängt att han skulle tiga!” Luk. 18:39. Varför? Emedan han blev lite känslofull.
Om Bartimeus hade varit lik många mäniskor i våra dagar skulle han ha tillåtit dem som ”gingo framför” att nedslå sitt mod. Han skulle aldrig gjort ett andra försök för sin helbrägdagörelse. Men det var klart för honom, att detta var hans tillfälle, och’ han ropade ännu mer tills Jesus hörde honom och gav honom hans syn.
En äldre son närmade sig sin faders hus. Då fick han höra ”spel och dans”, Luk. 15:25. När han inte visste vad som var å färde, frågade han en av tjänarna som med glädje svarade: ”Din broder har kommit hem (från svinstian) och din fader har slaktat den gödda kalven, eftersom han fått honom välbehållen tillbaka.” Läs berättelsen och låt den helige Ande göra tillämpningen åt dig. ”Han blev vred och ville icke gå in.”
Varför ville han inte gå in och ta del i festen, musiken och dansen i sin faders hus? Var han avundsjuk på sin broder, för vilken ”hans fader allaredan hade gjort så mycket? Var han allt för religiös och självrättfärdig att mottaga sin egen broder, som hade återvänt hem från ett liv i synd? Föraktade han deras glädje, musik och dans? Gud gav denna framställning med ett mål i sikte. Kunde det vara vad som sker med många predikanter, troendeoch lekmän, när de ser och hör vad Herren gör i sitt hus idag? Och vad kommer att ske med dem, som nekar att komma in och ta del i hans fest?
Det är min fulla övertygelse att församlingen är i den mörkaste nattväkten just före daggryningen, lik lärjungarna som var ”hårt ansatta av vågorna, ty vinden låg emot”, Matt. 14:24. Jesus såg deras ställning och kom till dem, ”gående fram över sjön”, på ett sätt som han aldrig hade kommit till’ dem förut. På samma sätt försöker han idag att komma till oss i farans stund på ett övernaturligt, mirakulöst sätt. Lärjungarna ropade i förskräckelse och sade: ”Detta är en vålnad!” Idag tror inte församlingen heller att det är Jesus som kommer. Han har aldrig kommit till dem på detta sätt förut. Därför ropar de också av fruktan och drar sig undan och förklarar, att han är en ”ande”, en vålnad.
Nu är tiden inne för församlingen att komma tillsammans såsom EN och ropa ”HERRE ÄR DET DU, SÅ BJUD MIG ATT KOMMA TILL DIG PÅ VATTNET!” Petrus började gå likt Jesus. Det är tid att ”hoppa” överbord för Gud i förtröstan på att vattnet håller oss uppe, emedan Jesus har kallat och bjudit oss att ”komma”. Kom och tag del i detta mirakel, denna övernaturliga vandring! Han skall stilla stormen som ligger emot, det upprörda havet, och föra oss över där större uppgifter väntar för hans församling.
Översatt av Hilda Alexis.