Ur A. A. ALLENS senaste bok:
MITT KORS
Det lilla skolhuset var överfyllt för första kvällen. All den annonsering Vi hade gjort, var en fri annons i dagstidningen i en närliggande stad. Men farmarna och bygdens folk hade spritt ut detsamma.
Jag var både sångledare och musikant. Musiken var en Montgomery Ward 12 dollar gitarr kastad över min axel. Jag kunde spela i en dur, Cdur, och ändra dur genom att använda en ”cappo.
Kväll efter kväll predikade jag tills mitt hjärta var uttömt. Dessa människor satt och lyssnade, steg upp och gick hem, och kom och lyssnade igen. Inte en enda rörde sig mot det, för tillfället framsatta altaret i fronten av skolrummet. Efter att fyra eller fem kvällar hade gått och ingen hade blivit frälst, var jag hjärtesjuk.
Jag tog vatten från pumpen och fyllde min (radiator) värmeelement. Allesammans, som kom till mötet den kvällen, tömde sina element, när de kom fram till skolhuset, så att de inte skulle frysa. Ingen hade ens råd med den billiga (antifreeze) vid den tiden.
Batteriet var för svagt att vända över motoren, men där fanns en vevsläng alltid färdig under frontsitsen, och jag var ung och stark, och kvick att hoppa tillbaka om de skulle ”sparka”!
Tillbaka till det gamla huset körde vi. Vi var glada att det inte var så långt ifrån skolhuset. Det skulle inte ta så mycket gaselin att komma fram och tillbaka till mötena. En vänlig neger (den ende i grannskapet) hade givit oss tillåtelse att bo där hyresfritt därför att vi städade det. Han hade använt det som magasin för kreatursfoder. En dörr var borta och två fönster saknades. Men vi hade spikat bräder över fönsterna och hängt ett tungt täcke framför dörrhålet. Vi hade lånat en gammal vedspis, och den snälle gamle mannen hade givit oss all den ved vi Ville dra ut från hans skog, så vi behövde inte sakna värme om vi ville hugga Vår egen ved. Detta var inte svårt, ty det tillhörde vårt ”yrke” i det förra mötet! För att hindra blåsten att tränga in genom de stora springorna i golvet, lade vi ner tidningar runt omkring spisen. I det kallaste Vädret gjorde vi oss ett varmt litet ”kryp in” omkring spisen genom att hänga upp lakan från taket och gjorde så en varm plats stor nog att sitta och studera på eller att inta en enkel måltid.
När vi återvände till vårt lilla ”hem” den kvällen bestämde vi oss för att bedja igenom detta möte! Jag tänkte inte predika igen förrän dessa altaren blev fyllda!
Naturligtvis var vi trötta!
Det var även Jesus, när Han förblev hela natten i bön till Gud.
Frusna? Ja. Men gick inte också Jesus ut till det kalla ensliga berget för att tala med sin Fader?
Skulle det inte vara varmare i sängen? Säkerligen! Men hade vi inte gått till sängs förut, och då hade vi inte sett några resultat i skolhuset!
Fotogenen kostade 5 cents pr. gallon, så vi släckte lampan för att spara bränsle. Vi var i alla fall inte i stort behov av lyse. Det kom ett muntert ljus från sprickorna i eldslådan i den gamla vedspisen! När vi kröp ner på våra knän den kvällen, kom vi överens om, att om någon av oss skulle somna så skulle vi väcka varandra.
Det var inte lätt. Det var ett offer. Varje gång den ene ,av oss somnade, blev den genast knuffad av den andre. Hur mycket lättare skulle det inte ha varit att krypa ner i sängen och ta det lätt.
Har Ni någonsin gjort det, predikanter?
Jo? Jag tänkte så!
Intet under att våra altaren, under de gångna åren har varit praktiskt taget tomma! Det gamla köttet ropade efter sängens bekvämlighet och värme. Trötta kroppar längtade efter bekvämligheten av mjuka varma filtar. Men vi sade: ”Kött, detta är ett tillfälle då du är död. Sluta upp med att klaga och gå tillbaka till ditt arbete! Du har lagts på altaret, ett levande offer, så du kan lika väl vara tyst och börja bedja igen!”
Vid soluppgången kom Guds härlighet ner i detta lilla fodermagasin – jag menar bostaden jag menar bönerummet! Seger flödade i våra själar. Vi hade bedit oss igenom. Vi visste det. Vi hade hållit vårt högtidliga löfte, och kampen var vunnen. Vi stod båda upp och började prisa Gud, för vad Han skulle göra i mötet den kvällen. Sedan kröp vi till sängs med lyckliga hjärtan, för en mycket behövlig vila. Men strax innan lämnade vi den sista pannan av bönor kokande på den lilla vedspisen, tillräckligt för dagen, men intet kvar för morgondagen! Känner du dig uppmuntrad? Vill du ännu bli en predikant? Vänta lite nu! ”Om aftonen gästar gråt, men om morgonen kommer jubel!”
När vi kom till kyrkan den kvällen var det en helt annan ande i det gamla skolhuset. Istället för liknöjdhet och motstånd, erfor jag ett varmt intresse medan jag predikade. O, hur Gud hjäpte och smorde mig! Det syntes mig som om varje ord kom friskt från Guds hjärta.
Behöver jag omtala det övriga? Har ni inte redan gissat det?
När jag gav inbjudan till altaret kom en läroverksflicka fram. När hon hade bedits igenom reste hon sig upp med tårdränkta kinder och gick till sin broder. På ett ögonblick föll han ned på sina knän. Sedan gick de tillsammans bort till sin fader och förde honom till Gud. Sedan vände de sig tllrl sina vänner. Den ene efter den andre överlämnade sig åt Jesus. Det syntes vara ett familjesamhålle, och när en medlem av familjen blev frälst, följde de andra strax efter.
Vilken kväll vi hade! Den lyckligaste kväll vi någonsin upplevt. Gud hade lönat vårt offer. Redan hade vi blivit belönade för att vi förnekade oss själva natten förut, och tänk, vad skall då den eviga lönen bli?
Den kvällen gick vi hem överlyckliga. Hur ljuvlig var inte vår Vila!
Och härligheten syntes vara med oss även när vi vaknade vid att den klara vintersolen strömmade in genom vårt sängkammarfönster.
Det var ingen brådska med att stå upp för frukost. Där fanns inte en bit av någonting i huset! Den sista biten hade ätits kvällen förut.
Plötsligt knackar någon på dörren. Jag stod upp fort och gick till dörren. Där stod en av samhällets farmare som bodde några mil nedåt vägen. Han sade: ”Jag tänkte att ni kanske kunde behöva några matvaror”. Han bör jade plocka fram ur sin vagn. Där 1 gallon färsk mjölk, en låda stora vita ägg, en form av landssmör, en halv rökt skinka, en lev färskt bakat bröd, flera glas av fruktgele. Vilken frukost vi hade!
Och vilken välsignelse att veta detta, att vi inte endast hade bedit igenom ett genombrott i mötena, utan att Gud hade belönat oss genom att möta våra lekamu liga behov likaså!
Denna korta Tros Byggande Predikan är ett kondenserat ka
pitel ur ”MITT KORS”. A. A. Allens latest book…