“Frikyrklig samling”

Arne Imsen Ett nytt frikyrkligt väckelseinitiativ, som blivit kallat Frikyrklig samling, bar i dagarna satts i verket. Under några dagar har en konferens för frikyrklig ungdom hållits här i Örebro. Tyvärr hade jag icke tillfälle att vara med i några av dessa sammankomster, men av ,de rapporter, som jag tagit del av från pressen, har framgått att stora och fundamentala sanningar blivit behandlade av kända män från Pingströrelsen, Örebromissionen ooh Helgelseförbundet. Konferensen samlades under mottot ”För bibeltro, evangelisation och väckelse” och var tydligen avsedd som en vidräkning mot den ”akademiska liberalteologien”, som sägs utbreda sig med åtföljande skadeverkningar för nytestamentligt trosoch församlingsliv. Konferensen efterlämnar ett gemensamt uttalande, och det har enligt Dagens uppgifter antagits av fem hundra ungdomar. Om detta uttalande skall utgöra en sammanfattning av det resultat man kom fram till genom föredrag, debatter, bibelstudier och samtal, då lär nog ”Frikyrklig Samling” få en tynande tillvaro. Man bekänner sig till ”väckelsens pionjärer, som troget kämpat för de bibliska sanningarna i vårt land”, och säger ”att det idag be*hövs en förnyelse utav deras klara signaler”. ”Detta”, sägs det; ar grunden till en förnyad väckelse, vilket är det största behovet i de gamla friförsamlingarna.” Alltså är hela frikyrkorörelsen = väckelserörelserna synnerligen väckelsefattiga och måste uppleva ett radikalt uppvaknande innan det andliga livet flytt definitivt och efterlämnar en död kyrkoilnstitution, som står helt utblottad på andlig kraft och utan mölighet att komma tidens gudslängtande människomassor till undsättning. Den omvandlingsprocess, som pågått i årtionden inom svensk frikyrklighet har icke fört något gott med sig. Lärda herrar och opånyttfödda teologer har banat vägen för en liberal syn på Bibeln och därigenom tillfogat skaror av läsare obotlig skada. Idag sitter en tvivelsjuk kristenhet i försmäktande träldom under tyngande ok, som världshärskare med satanisk list lagt på henne. Sådant är tillståndet! Vad skall till för att ändra detta tillstånd? Konferensungdomen i Örebro säger: ”Vi har funnit, att det idag behövs en förnyelse utav deras (pionjärernas) klara signaler”. Detta är ju ett intressant .konsta.terande, men skrivarna är tydligen icke beredda att ta konsekvenserna av ett sådant ställningstagande. Man vill tydligen ha pionjärernas väckelsesignaler men är man verkligen inställd på att betala priset, som det innebär att vara väckelsens bärare? Det finns all anledning ställa den frågan efter ett yttrande som detta: ”Vad vi behöver är *inte fler sam” fund ooh kyrkobildningar, utan en ny väclkelse efter Bibelns mönster i de gamla friförsamlingarna”. Hur kan man med bestämdhet dra sådana slutsatser? Väckelsen ställer väl den enskildes gudsförhållande under självrannsakan och kan väl aldrig lösas kollektivt. Pionjärerna upplevde väckelsen som ett radikalt gudsingripande, som i de flesta fall ställde dem i opposition till fädernreärvj da stadgar. Det överflödande gudslivet kunde icke anpassa sig efter den döda formalismens krav ej heller visa någon respekt för högtidlig sakramentalism. Väckelsen förde det levande gudsfolket utanför den officiella religionens domäner. Detta är orSaken till att vi idag har sådana samfund som Pingströrelsen, Örebromissionen, Helgelseförbundet o.s.v. Från början var de väckelsew och splittringsrörelser och hade inga .andra anspråk. Nu har även dessa rörelser förlorat sin ursprungliga karaktär. Än en gång vill Gud komma till den enskilde, ty samfunden har slagit läger kring vissa sanningar ooh gjorda erfarenheter. Men den enskilde vill Gud väcka på nytt utan hänsyn till vilken syn på väckelsen som ledare, samfunds och missionsstyrelser har. Väokelsen bryter fram såsom svar på de mångas böner och låter sig ej dikteras av samfund och kyrkobildningar. Kommer den *icke till i de gamla friförsamlingarna så föds det nya. Nytt vin i nya läglar. Än en gång blir fältropet ”utanför lägret”. Det är icke lätt att få något grepp om vad man villha sagt och vad man önskar uträtta. Inkonsekvenserna är stora och mänga. Detta uttalande är så genomsyrat av kyrkopolitisk surdeg att det ger mer intryck av självförsvar än attack mot otron. Först en vänlig gest mot de egna samfunden, troligen för att undanröja alla misstankar om iillojalitet, och sedan en kategorisk förkastelsedom över den fria verksamhet, som icke kan inrangeras i kategorin ”de gamla friförsamlingarna”. Väckelsen man väntar och önskar skall vara partistämpland om den skall bli erkänd, ty någon väckelse utanför de människokonstruera de parti gränserna kan icke accepteras. Nu kan det vara intressant att se hur bröderna, som Står i täten för ”Frikyrklig samling” förverkligar dessa vackert formulerade ideal. I Stockholm har exempelvis ganska nyligen ”ordnats” en ny församling i samarbete med Stig Abrahamsson och Helgelseförbundet. I Strömstad ”ordnades” en pingstförsamling för icke så lång tid sedan i nära samarbete .med Stanley Sjöberg och i Trollhättan ”rekonstruerades” pingstförsamlingen av vänner, som av mer eller mindre tvivelaktiga orsaker lämnat Filadelfiaförsamlingen. Vi återkommer i något senare nummer.