Ledare av Berno Vidén
Istället för att utbedja sig den Ande som formar den troende till att leva för himmelen, med tydlig distans till världen, hänger sig många kristna idag åt allahanda karismatiska experiment för själva njutningens skull.
Den ande som Gud ger däremot, är en hjälp till att se klart vad som äger rum i tiden, att hålla sig nykter andligt sett, så att de viktiga råmärken vi har i evangeliet inte flyttas.
Jesus var oerhört angelägen om att hans lärjungar skulle få sann kunskap om den helige Ande och nödvändiga andliga realiteter. Inte främst på det teoretiska planet utan fastmer som en faktisk realitet i sina liv. I sitt avskedstal nämner han gång på gång Andens funktion; att överbevisa världen om synd, rättfärdighet och dom; att leda de sina fram till hela sanningen; att förhärliga Jesus etc. Många viktiga funktioner med andra ord.
Alldeles innan sin himmelsfärd vände sig Jesus direkt till sina lärjungar med en konkret uppmaning: “Lämnen icke Jerusalem, utan förbiden där vad Fadern har utlovat, det varom I haven hört av mig.”, vilket handlade om att äga nödvändig beredskap för en helt ny tid som var inne. I samma andetag framkommer ytterligare en anledning till varför det var så viktigt att bida andedopet: “Men när den helige Ande kommer över eder, skolen I undfå kraft och bliva mina vittnen…”
En sådan andeutgjutelse har absolut ingenting att göra med det jagande efter känslomässiga egoistiska upplevelser man idag möter inom stora delar av kristenheten. Fokus hamnar ofta på att få ut så mycket av personliga upplevelser som möjligt, kanske genom att falla till golvet eller genom att drabbas av någon kryptisk skrattattack, vilket snarare är att jämföra med den berusningens ande man genom egoistiska motiv öppnat sig för. Istället för att utbedja sig den Ande som formar den troende till att leva för himmelen, med tydlig distans till världen, hänger man sig åt allahanda karismatiska experiment för själva njutningens skull.
Den ande som Gud ger däremot, är en hjälp till att se klart vad som äger rum i tiden, att hålla sig nykter andligt sett, så att de viktiga råmärken vi har i evangeliet inte flyttas.
Jesus undervisar sina lärjungar om ytterst allvarliga ting. Först förklarar han för dem att templet i Jerusalem, den stolta byggnad som krävt mer än fyra decenniers arbete att förfärdiga, kommer att förlora sin funktion. Dess tid som central punkt i frälsningshistorien var på väg att ta slut. “Här skall icke lämnas sten på sten; allt skall bliva nedbrutet.” var Jesu klara ord.
Som svar på en fråga om Jesu tillkommelse och tidens ände uppmanar Jesus sedan i sin undervisning lärjungarna att vara på sin vakt mot förvillelsen. Många rykten kommer att florera om märkvärdiga väckelser här eller där, om krig, farsoter och annat som ska drabba jorden. “Sen till att I icke förloren besinningen.”
I Lukas evangelium tillfrågas Jesus när Guds rike skulle komma varvid han svarar:
“Guds rike kommer icke på sådant sätt att det kan förnimmas med ögonen, ej heller skall man kunna säga: ‘Se, här är det’, eller: ‘Där är det.’ Ty se Guds rike är invärtes i eder.”
Vidare säger Jesus (om Människosonen): “Väl skall man då säga till eder: ‘Se där är han’, eller: ‘Se här är han’; men gån icke dit, och löpen icke därefter.”
Något av detta jagande är vad vi möter idag. Allteftersom vindkasten driver fram förväntas man anamma alla olika fenomen som dyker upp, antingen för enhetens skull eller också för att inte stå emot ’Guds smörjelse’, ett vanligt påstående som når många kristna i en förtäckt hotande form. Än ska man vallfärda till Korea för att lära sig om församlingstillväxt för att; ’där borta har de så stora församlingar’, eller också ska man resa till Toronto för att inte missa ’vad Gud gör där’. Senast i raden av nya andliga fenomen handlar det om att rikta sina blickar mot Florida. Spaltmetrar med skildringar och uppmaningar om att ta emot vad som där sker sköljer över oss genom olika kristna medier.
Då man synar sensationerna lite mer på djupet och undersöker vad det är som har sådan attraktionsförmåga på så många människor, däribland även andedöpta kristna, lyser denna hunger efter egna upplevelser och personlig tillfredsställelse igenom; jag vill ha, jag vill känna, falla osv. Hur är det möjligt att detta flackande jorden runt på jakten efter upplevelser kan vinna så stort insteg bland bibeltroende människor? Gamla förkunnare blir som förbytta och tappar fotfästet. Man verkar vara livrädd för att kanske missa andevågen; ’tänk om den är från Gud?’
En annan sida av sensationer som gärna lyfts fram är vittnesbörd av personer som besökt tillvaron utanför jordelivet; “Jag var i himlen” eller “Jag var i helvetet” är rubriker man kan läsa. Kampanjer ordnas, böcker skrivs och säljs och människor förundras. Guds ord däremot har satt upp gränser för människan. Bibeln varnar tydligt för kontakt med “andra sidan”, något som mycket lätt kan leda människor in i spiritism och ockultism. En viktig befallning till Guds folk var att andebesvärjare och spåkvinnor utan barmhärtighet skulle avlägsnas från Israel.
Då Jesus berättar om Lasarus vid den rike mannens port, beskriver han hur den rike mannen efter sitt jordeliv hamnar i dödsriket. Under svåra plågor vädjar mannen om att Lasarus, som också han avlidit men som nu befann sig i Abrahams sköte, skulle sändas tillbaka för att varna hans bröder, så att inte också de skulle komma till detta pinorum. Svaret han fick hänvisar till Moses och profeterna:
“Han svarade: Nej, fader Abraham; men om någon kommer till dem från de döda, så skola de göra bättring.’ Då sade han till honom: ‘Lyssna de icke till Moses och profeterna, så skola de icke heller låta övertyga sig, om någon uppstår från de döda.’” Ockultism är att beblanda sig med den demoniska världen och kan aldrig bli ett medel för människors frälsning.
Vi behöver inte jaga sensationer eller mirakler. Vi behöver inte rikta blickarna till vare sig öst eller väst i sökandet efter Gud. Alla dessa fenomen vi möter i tiden har föga med Bibelns förkunnelse om församlingen att göra. I Guds ord lyfts den lokala församlingens suveränitet fram på ett oerhört mäktigt sätt. Jesus säger: “Ty var två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.” En sådan konstellation ser inte ut att vara något men inför Gud är det dyrbart då de troende församlas i Jesu namn.
Två eller tre ser inte heller ut att vara något att lyfta fram men det är precis vad Jesus gör. Om han åtminstone kunde ha sagt att ju fler ni blir, desto starkare kommer ni att vara. Men nej, Guds rike tävlar aldrig på världens villkor, där det är mängden som avgör. Det som ingenting var utvalde Gud för att låta det som menar sig vara något komma på skam. Gud lönar troheten i det lilla. Om Gud bekänner sig till de två eller tre som ståndaktigt håller ut i bön och sätter sitt hopp till Honom, är det också där församlingen bör ha sitt fokus.
Två lärjungar frågade Jesus: ”Var bor du?” De fick ett mycket naturligt och jordnära svar: ”Kommen och sen.” Sedan tillbringade de den dagen tillsammans med Jesus i hans hem. Jesus gjorde vad vi alla kan göra. Han inbjöd till en naturlig mötesplats, en plats till församlande, befriad från religiös symbolik och andra onaturliga element. Jesus började inte tala om sig själv som någon som kom långt bortifrån med ett märkvärdigt budskap som skulle slå världen med häpnad. Nej, han inbjöd lärjungarna att komma hem till sig.
Den nytestamentliga församlingen, som måste ses som den mest ursprungliga, hade också den hemmet som naturlig mötesplats för de troende. Exempelvis når oss en hälsning i Filemons andra vers: ”…och Arkippus, vår medkämpe, och den församling som kommer tillhopa i ditt hus.”
Hemma i husen delades gemenskapen med gemensamma måltider, bön och undervisning. Det fanns ingen hierarki med biskopar, präster, pastorer eller andra som skaffat sig positioner eller speciella taburetter. Allesammans var de ett hjärta och en själ.
Låt dig inte psykas av alla begabbare som i sin uppblåsta överandlighet påstår att du stänger dörrarna till vad Gud vill göra om du markerar avstånd från de karismatiska vindar som blåser och gör allt de kan för att få din respons och uppmärksamhet. Varför anamma något som händer långt därborta och som kretsar kring en upphöjd människas spektakulära showliknande föreställningar då Gud i sitt ord säger att han uppenbarar sig i det lilla, där två eller tre är församlade i hans namn. Det ligger en oerhörd hemlighet i det församlandet, som inte kan ersättas av något annat.
Du behöver inte resa vare sig till Florida eller Kanada för att leva i Guds smörjelse. Gud är allestädes närvarande och uppenbarar sig i den lokala församlingen, till vilken han också genom sina löften knutit sitt namn. Han är församlingens suveräne byggmästare. Hebreerbrevets författare skriver att vi är Hans hus “såframt vi intill änden hålla fast vår frimodighet och vår berömmelse i hoppet.”
Den helige Ande är alltjämt utgjuten vilket är en stor oumbärlig hjälp för oss som lever i den yttersta tiden. Vi behöver andlig klarsyn för att genomskåda alla dessa falsarier som söker fånga vår uppmärksamhet. Anden hjälper oss att skåda framåt mot det eviga målet. Tiden går mot sitt slut och Jesus kommer snart för att hemförlova sin församling.
I berättelsen om Noa finns en bild som på ett talande sätt beskriver församlingens position i tiden. Han lät en duva flyga ut ur arken för att få se om vattnet efter syndafloden hade sjunkit undan;
“Men duvan fann ingen plats där hon kunde vila sin fot, utan kom tillbaka till honom i arken, ty vatten betäckte hela jorden. Då räckte han ut sin hand och tog henne in till sig i arken.”
Duvan fann ingen plats att slå sig till ro. Jesus hade under sin tid på jorden ingen plats där han kunde vila sitt huvud. På samma sätt är det för församlingen. Hon finner ingen plats i tiden att slå sig till ro. Församlingen befinner sig fortfarande här i tiden av en enda anledning; att fullborda det uppdrag Herren Jesus anbefallt henne. Då det uppdraget är slutfört kommer en Guds basun att ljuda och det blir dags för hemfärd.
“Ty Herren skall själv stiga ned från himmelen, och ett maktbud skall ljuda, en överängels röst och en Guds basun. Och först skola de i Kristus döda uppstå; sedan skola vi som då ännu leva och hava lämnats kvar bliva jämte dem bortryckta på skyar upp i luften, Herren till mötes; och så skola vi alltid få vara hos Herren. “