Predikan av Hans Lindelöw
Guds folk försökte komma fram till en rättfärdighet på gärningarnas väg. Gud hade åt oss utsett något bättre. Han sände sin son. Det står i Skriften att de inte utan oss skulle bli fullkomnade. Det verkar som om Hebréerbrevets författare placerar själva grundvalen i den kristna församlingen.
På ett möte jag besökte talade en person som representerar den Messianska rörelsen. Han underströk betydelsen av att finna rötterna. Man måste finna rötterna, och idealet var Guds folks enhet. Enheten ska återställas genom att man finner rötterna i det mosaiska, i Mose lag. Jag kan inte riktigt hålla med om detta, för skulle vi söka våra rötter i omskärelsens förbund och i Mose lag så är jag rädd för att det skulle åstadkomma mycket mera konflikter.
Det är intressant att se att bilden av Guds folk som ett enat folk framträder mycket klarare i Hebréerbrevets 11:e kapitel än i Apostlagärningarna 7, när man jämför dessa kapitel. Hebr 11 lyfter fram tron. Vad som betonas är inte Abrahams tro eller Josefs tro. Det betonas genom tron. Det stämmer ganska väl med aposteln Paulus undervisning i andra Korintierbrevet där han talar om att ha samma trons ande. Det verkar som om tron hjälper oss att komma undan en hel del saker. Om vi genom tron skulle finna vår enhet i en annan, ny förståelse av Mose lag än den som exempelvis Hebréerbrevets författare anger, att vi skulle aktualisera Mose lag, mönsterbilden på det viset, så är jag rädd för att vi skulle hamna i mycket större konflikter. Bilden av ett enat folk får vi verkligen inte när vi läser detta. Man talar i Messianska rörelsen exempelvis om judarna och deras gudstjänst, som om det vore något som de iakttog och vårdade sig om. Det där låter litet romantiskt, för NT:s mera framträdande vittnen, som Stefanus och Jesus säger att det var just vad de inte gjorde. På den tiden invände man med Mose lag mot dem som predikade evangelium.
Vad säger Jesus? I Johannes evangelium, kapitel 7 läser vi:
-Då förundrade sig judarna och sade: ”Varifrån har denne sin lärdom, han som icke har fått undervisning?” Jesus svarade dem och sade: ”Min lära är icke min, utan hans som har sänt mig. Om någon vill göra hans vilja, så skall han förstå om denna lära är från Gud, eller om jag talar av mig själv. Den som talar av sig själv, han söker sin egen ära; men den som söker dens ära, som har sänt honom, han är sannfärdig, och orättfärdighet finnes icke i honom. – Har icke Moses givit eder lagen? Och likväl fullgör ingen av eder lagen.” (Joh 7:15-19 )
Hör vad Jesus själv säger. Har icke Moses givit er lagen? Och likväl fullgör ingen av er lagen! Man får en känsla ibland att det skulle vara så laglydigt och fromt, hela detta judiska folk. Att de höll på dessa seder. Vad säger Stefanus i Apg 7? Vi ser hur hans budskap avslutas. Det var inte lätt för dem att höra. Stefanus säger så här:
-I hårdnackade, med oomskurna hjärtan och öron, I stån alltid emot den helige Ande, I likaväl som edra fäder. Vilken av profeterna hava icke edra fäder förföljt? De hava ju dräpt dem som förkunnade att den Rättfärdige skulle komma, han som I själva nu haven förrått och dräpt, I som fingen lagen eder given genom änglars försorg, men icke haven hållit den.
Jesus sa: Ingen av er håller lagen. Stefanus sa: Ni har fått lagen genom änglars försorg, men har inte hållit den.
Vi kan ha olika uppfattningar om förhållandet till lagen. Den som skrivit Hebr 11 har ett förhållande till lagen. Men inte samma förhållande riktigt som det Stefanus anmärker på. Den som skrivit Hebr 11 tar fasta på lagen. Han låter nämligen lagen fullgöra den uppgift lagen har. Det finns en uppgift också för lagen, när vi predikar evangelium. Det gör aposteln Paulus klart i Romarbrevets tredje kapitel där han talar om att en rättfärdighet från Gud har blivit uppenbarad. Vilken rättfärdighet från Gud har blivit uppenbarad? Jesus Kristus själv. Alltså inte tavlor av sten, utan Ordet som vart kött. Jesus Kristus själv har blivit uppenbarad:
-Men nu har, utan lag, en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad, en som lagen och profeterna vittna om.
Att lagen och profeterna vittnar, det är något som Hebréerbrevets författare förstår sig på. Att lagen och profeterna vittnar om en rättfärdighet från Gud, som i sig själv inte ser ut alls som lagen och profeterna gjorde, därför att nu handlar det om Jesus. Lagen och profeterna vittnar om en rättfärdighet från Gud. Men det står inte att lagen och profeterna åstadkommer en rättfärdighet från Gud. Lagen och profeterna kan inte åstadkomma någon rättfärdighet, men de kan vittna om den. Lagen har också andra uppgifter. Men ifråga om vår frälsning och försoning kan lagen inte åstadkomma någonting, för då behövs den här mannen som själv är en försonare, som själv är en medlare mellan Gud och människor. Därför heter det om denna frälsning och försoning också i Romarbrevet 3:
-Men nu har, utan lag, en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad.
Varför ska vi då behöva ha lagen? Kan vi inte totalt avvisa lagen då? Nej, för om vi bara avvisar lagen, säger Romarbrevet, kommer vi inte att klara oss. Utan lag, blir vi dömda. Hur ska vi kunna bli dömda om det inte finns någon lag? Jo, det står så här:
-Ty hos Gud finnes intet anseende till personen; alla de som utan lag hava syndat skola ock utan lag förgås, och alla de som med lag hava syndat skola genom lag bliva dömda. (Rom 2:11-12)
Alltså, de som hade lagen och trots allt syndade, skulle genom lagen bli dömda. Men de som ingen lag har och syndar, kommer också att bli dömda, genom att de förgås utan lag. Med eller utan lag så blir utfallet negativt om man syndar. Däremot, om man öppnar sitt hjärta för Jesus Kristus – det har kommit en frälsning utan lag, en försoning utan lag, en rättfärdighet utan lag. Det helt avgörande i vår frälsning sker utan lag, därför att lagen vittnar, lagen överbevisar, men lagen kan inte åstadkomma någon rättfärdighet. Där står vi helt utan chans. Det är bara en, det är Jesus Kristus själv. Det är han som är rättfärdigheten från Gud, och verkligen effektiv på det sättet. Han inte bara kräver av oss rättfärdighet, han gör oss rättfärdiga.
Judarna hade lagen, och både Jesus och Stefanus sa att de hade inte hållit den. De kristna har Jesus själv. Kan man inte förebrå de kristna något? Ni har Jesus själv, och ändå tror ni inte på honom. Det kan man förebrå rätt många för. Det heter om församlingen i Sardes att den har namnet om sig att den lever, men den är död.
Det är en väldigt intressant fråga, detta om rötterna. Vart ska vi söka rötterna? Det var nog helt riktigt det jag hörde av mannen från Messianska rörelsen. Det finns någon slags brist på orientering hos Guds folk. Troende människor vet inte var de har sina rötter. Om vi ska söka de rötter som förenar oss, ska vi söka på det enda sätt som kommer ifråga. Då får vi snarare befria oss från den föreställningen att det en gång fanns ett judiskt folk som var så flitiga att hålla lagen, att det borde vara något ideal för oss. För det har aldrig funnits något sådant judiskt folk. Det är en illusion. När det kommer till kritan, så var detta judiska folk stora motståndare, och när Gud sände profeterna, så blev det avslöjat. Blev det inte avslöjat tidigare, så blev det verkligen avslöjat när han sände Jesus.
Tänk att Stefanus sade så:
-Vilken av profeterna hava icke edra fäder förföljt? De hava ju dräpt dem som förkunnade att den Rättfärdige skulle komma, han som I själva nu haven förrått och dräpt, I som fingen lagen eder given genom änglars försorg, men icke haven hållit den.
Att hålla lagen var att förstå vad lagen vittnade om. Vem lagen vittnar om. Visst är det en oerhörd vers, som på något sätt tycks motsägelsefull, men den är väldigt innehållsrik:
-Men nu har, utan lag, en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad, en som lagen och profeterna vittna om.
Utan lag har en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad. Det står alltså inte att en rättfärdighet från Gud omvittnats utan lag. Det står att en rättfärdighet från Gud uppenbarats. Det är inte samma sak som omvittnats. Att han har uppenbarats, vad betyder det?
-Han som blev uppenbarad i köttet, rättfärdigad i anden, sedd av änglar, predikad bland hedningarna, trodd i världen, upptagen i härligheten. (1 Tim 3:16)
En rättfärdighet från Gud uppenbarad, men som lagen och profeterna vittnar om.
Vad är skillnaden? Här är ibland hårfina skillnader, men väldigt avgörande. Saker och ting ligger väldigt nära ibland, men det är inte identiskt. Lagen kan komma väldigt nära ibland. Vittnar om – men uppenbarar inte. Det uppenbaras inte någon rättfärdighet genom lagen. Vi måste söka på något annat sätt. Ett intressant sökande, som Hebréerbrevets författare skildrar för oss och vittnar om, när han går förbi vissa saker. Märkligt att han går förbi omskärelsen. Vad kan det bero på? Han går förbi träldomen, han går förbi ökenvandringen. Han ställer hela tiden in siktet på något större och högre, i Hebréerbrevets 11:e kap.
Vi får i Apg 7 en berättelse som sammanfattar hela bibeln. En berättelse som ger oss en kort sammanfattning och mynnar ut i en förebråelse.
Berättelsen i Hebr 11 utmynnar så här i slutet, när författaren gått igenom alla de som tro:
-Och fastän alla dessa genom tron hava fått sitt vittnesbörd, undfingo de ändå icke vad utlovat var; ty Gud hade åt oss utsett något bättre, på det att de icke oss förutan skulle bliva fullkomnade. (Hebr 11:39-40)
Här är något helt annat. Gud hade åt oss utsett något bättre. Inte som fallet blev, då de försökte komma fram till en rättfärdighet på gärningarnas väg. Gud hade åt oss utsett något bättre. Han sände sin son. Det står också att de inte utan oss skulle bli fullkomnade. Det verkar som om Hebréerbrevets författare placerar själva grundvalen i den kristna församlingen. Det judiska folkets historia handlar snarare om det som byggs på grunden. Hur kan det komma sig? Hur kan grunden komma efter själva byggnaden? Det beror på vilken byggnad man rör sig med. Det beror på vilket förhållande man har till själva byggnaden. Går vi vidare i Uppenbarelseboken, läser vi om stadsmuren som har sina portar, men det finns också en grund. Och grunden är de tolv apostlarna.
Fastän alla dessa genom tron ha fått sitt vittnesbörd, så undfick de ändå icke vad utlovat var, ty Gud hade åt oss utsett något bättre, på det att de icke oss förutan skulle bliva fullkomnade. När man säger att rötterna finns i det judiska folket, så ligger naturligtvis en hel del i det. Men faktum är att Jesus själv är mest avgörande. Så pass avgörande är hans plats i detta byggnadsverket, så att det står att han tillsammans med apostlarna och profeterna kommer att utgöra en grundval där hörnstenen är Kristus Jesus själv. Vad gjorde byggningsmännen med den hörnstenen? Den sten som byggningsmännen förkastade har blivit en hörnsten. Den var inte det, men den har blivit det. Det börjar med hörnstenen. Den sten byggningsmännen förkastade har blivit en hörnsten. Av Herren har den blivit detta, och underbart är det…
Det fanns ett hus. Och det var uppbyggt på en grund. När Jesus kommer, så flyttas hela huset upp på en ny grund. Hebréerbrevet 3 och 4 talar om detta.
-Och fastän alla dessa genom tron hava fått sitt vittnesbörd, undfingo de ändå icke vad utlovat var; ty Gud hade åt oss utsett något bättre, på det att de icke oss förutan skulle bliva fullkomnade. (Hebr 11:39-40)
Kan vi generellt säga att de kristna har fått något bättre? Och ska vi då söka bland de kristna om vi ska söka rötterna? Men kristenheten är många gånger så desorienterad, så i upplösningstillstånd, så man känner behov att söka rötterna någon annanstans. Det var så även tidigare perioder i historien. Det var nödvändigt att återupptäcka skriften, återvända till vad Bibeln säger. Hebréerbrevet ger ett väldigt intressant perspektiv.
-Därför, I helige bröder, I som haven blivit delaktiga av en himmelsk kallelse, skolen I akta på vår bekännelses apostel och överstepräst, Jesus, huru han var trogen mot den som hade insatt honom, likasom Moses var ”trogen i hela hans hus”. Ty han har blivit aktad värdig så mycket större härlighet än Moses, som uppbyggaren av ett hus åtnjuter större ära än själva huset.
-Vart och ett hus bygges ju av någon, men Gud är den som har byggt allt. Och väl var Moses ”trogen i hela hans hus”, såsom ”tjänare”, till ett vittnesbörd om vad som framdeles skulle förkunnas; men Kristus var trogen såsom ”son”, en son satt över hans hus.
-Och hans hus äro vi, såframt vi intill änden hålla fast vår frimodighet och vår berömmelse i hoppet. (Hebr 3:1-6)
Nu säger de messianska förkunnarna: Jesus och Mose var lika ifråga om trohet. Bättre kan det knappast vara. Men det står också att de var olika. Lika ifråga om trohet och olika ifråga om härlighet. Och den som har större härlighet förklarar Nya testamentets författare med all önskvärd tydlighet. En härlighet som väger översvinnligen tungt och varar i evighet. En större tyngd finns alltså hos Jesus. En större tyngd, som hjälper oss att få en bättre förankring. Väl var Moses trogen i hela hans hus som en tjänare till ett vittnesbörd om vad som framdeles skulle förkunnas; men Kristus var trogen såsom ”son”, en son satt över hans hus. Och hans hus det är vi.
Här skriver aposteln till dem han kallar heliga bröder. Känner vi att vi är heliga bröder? Ibland känner man sig inte alls särskilt helig. Frågan om att vara broder är en allvarlig fråga. Det talas om bröder i hela bibeln. Mose kom till dem i Egypten som trätte och sa: mina bröder. Men de ville inte alls vara hans bröder. De tyckte inte alls hans uppträdande var särskilt broderligt .
När Jesus Kristus hade dött på korset, när han uppstått från de döda och han hade församlat sina lärjungar, när den helige Ande har kommit över församlingen, och då apostlarna börjar predika, då möter de denna stora utmaning att de ska börja tala till människor. Inte bara till dem som var bekanta med de heliga Skrifterna; inte bara till judarna, men också till dem som inte alls hade någon sådan tradition. De ska börja tala till dem som kallas hedningar, till människor från ett helt annat folk. Och vi ser att det här blir en kris i fråga om broderskapet; att tilltala varandra som bröder. Ibland, i vissa brev, överflödar det av brodershälsningar. Bröder, bröder, bröder… Aposteln Paulus talade hela tiden om bröder. Men det var verkligen inte vad som helst att kalla galaterna och korinterna för bröder. De var ju inte judar!
När Jesus dött och uppstått, när aposteln Petrus skulle predika på pingstdagen för dem som trodde de varit med och bevittnat att en ogärningsman blivit korsfäst, då blev det litet kritiskt att tala om bröder. Han börjar inte heller att säga ”mina bröder”, han säger: ”Ni judiska män och Jerusalems invånare”. Så börjar han sin predikan på pingstdagen. Sen talar han sig varm när han predikar om Jesus. Han döljer inte att denne Jesus som de har korsfäst, honom har Gud gjort till både Herre och Messias.
I slutet av sin predikan kommer han fram till ”mina bröder”. Han kanske såg att de blev riktigt bedrövade, och ville trösta dem. Så sa han: ”Nu vet ju jag, mina bröder, att ni gjort detta för att ni inte bättre visste”. Jag är rädd för att Petrus var litet för angelägen att förbrödra sig, trots allt. Hur skulle han kunna kalla dem bröder som hade korsfäst Kristus? Visserligen var de judar och han var jude. Men de som hade kommit till tro på Jesus fick uppleva ett nytt broderskap i denna tro. Det var verkligen inte utan vidare man var bröder. Jesus hade dött och hade uppstått – det var anledningen. Anledningen var inte att man tillhörde det folk som Gud hade fört ut ur Egypten. Anledningen var inte att man tillhörde det folk som Gud hade talat till från Sinai berg. Anledningen till att man var bröder var det att Gud hade sänt Jesus. Jesus hade dött och hade uppstått.