Stig Andreasson rapporterar
Frankrikes nordligaste region består av två län, som näst efter Paris-regionen är landets folkrikaste område med drygt 4 miljoner invånare. En av regionens folkvalda politiker, parlamentsledamoten Christian Vanneste, blev för ett par år sedan föremål för särskilt stor uppmärksamhet. I parlamentet gjorde han nämligen ett negativt uttalande om homosexualiteten, som uppfattades som stridande mot gällande antidiskrimineringslagar i landet. Frankrike har nämligen sakta men säkert utvecklat sig i samma riktning som Sverige då det gäller att slå vakt omkring det man kallar ”de homosexuellas rättigheter.”
Sedan vänsterregeringens tid fanns det en lag i landet som förbjöd arbetsgivare att avskeda folk på grund av deras ”moraliska beteende.” Den lagen fräschades senare upp så att det blev olagligt att diskriminera arbetstagare på grund av sexuell läggning. Vidare förbjöd samma lag diskriminering av homosexuella vid uthyrning av lägenheter. Nästa steg blev en lag som antogs helt i slutet av 2004 och som förbjuder alla offentliga uttalanden som kan uppfattas som motvilja eller avsky för de homosexuella. Ett sådant beteende kallas ”homofobi”, vilket uppfattas som en fientlig hållning till de homosexuella och som därför fördömes på samma sätt som ”xenofobi” (främlingshat) samt alla former av rasistiska uttalanden. Denna lag kommer mycket nära den svenska lagen, som fort katalogiserar alla negativa uttalanden om homosexualitet som ”hets mot folkgrupp”.
Både i Sverige och i Frankrike uppstår givetvis problemet hur en sådan lag skall tolkas i förhållande till tros – och yttrandefriheten. Det fick den omtalade parlamentsledamoten Christian Vanneste uppleva inpå bara kroppen efter att han i parlamentet hade sagt, att homosexualiteten utgjorde en fara både för samhället och för mänskligheten i övrigt. Han blev anmäld av flera homofila organisationer och dömdes i flera instanser att betala höga böter och skadestånd till dessa organisationer. Varje gång överklagade han domstolsbesluten till dess saken hamnade i den s.k. ”Cour de cassation”, landets högsta juridiska instans, som ensam kan förändra andra domstolsbeslut. Denna högsta domstol frikände honom den 12 november och fastslog att han inte hade brutit mot lagen om yttrandefrihet. Han hade inte angripit några enskilda personer utan bara uttalat sin mening om den kontroversiella företeelsen ”homosexualitet”.
Högsta domstolens förnuftiga beslut utlöste stor glädje bland Vannestes vänner och meningsfränder. Det hela kan faktiskt jämföras med pastor Åke Grens upplevelse i Sverige. Christian Vanneste är inte ansluten till någon evangelisk eller protestantisk kyrka men nämnde med stor tacksamhet att den ende, som stod upp till hans försvar i den andra domstolsakten, faktiskt var en protestantisk pastor! Efter frikännandet blev Vanneste omedelbart ansatt av frågor från fräna journalister både i radio och på TV. Han klarade sig galant. Han är en stilig och vältalig 61-åring med ett vänligt ansikte, som faktiskt inte utstrålar aggressivitet mot någon människa.
”Du har sagt att de homosexuella är sekteriska”, utropade journalisten ”Nej, det har jag aldrig sagt”, svarade Vanneste.
-Vad jag har sagt är att de organisationer, som påstår sig representera de homosexuella, är sekteriska. För så fort någon uttrycker en annorlunda uppfattning än deras egen så polisanmäler de honom. Det är väl att vara sekterisk i högsta grad.
Journalisten hämtade nya krafter och utbröt: Ja, men du har sagt att heterosexualitet är högre och bättre än homosexualitet!” ”Det är ett matematiskt påstående”, svarade Vanneste leende.
-Vem som helst förstår ju att om alla blir homo så är det snart ute med oss. Hade Adam varit ”homo”, så hade vi inte suttit här idag och diskuterat de här frågorna. Personligen hade jag aldrig tänkt mig att man här i Voltaires hemland skulle kunna hamna framför en domstol på grund av de åsikter man har i en eller annan fråga. Voltaire präglade ju det berömda uttrycket: ´Jag är djupt oenig i dina åsikter, men jag är villig att kämpa till döds för att du skall få rätt till att framföra dem.´” Att anklaga någon för ”homofobi” så länge man inte ens har gjort en ordentlig analys och gett en definition av ordets betydelse är också orimligt.
Ja, så slutade alltså Frankrikes första domstolssak med en s.k.”homofob” på de anklagades bänk. Högsta domstolen tog sitt förnuft tillfånga och värnade om yttrandefriheten. Just nu ser det inte ut som om landet vill gå vidare med ytterligare ”homovänliga” lagar. Belgien, Holland, Spanien och Norge har infört könsneutral äktenskapslag. Sverige står i beredskap att göra detsamma. Men franska myndigheter är ytterst tveksamma till en sådan utveckling. I januari 2005 tillsatte parlamentets ordförande en kommission, bestående av 30 politiker och sakkunniga, som skulle belysa frågan i hela dess bredd. Resultatet blev en rapport på 400 sidor. Den konkluderade med att Frankrike inte borde införa någon könsneutral äktenskapslag. Homofila borde heller inte få adoptionsrätt. Man kom fram till dessa konklusioner genom att sätta fokus på barnens rättigheter och vad som är bäst för dem.