Vittnesbörd av Vusal och Vilma.
Vusal:
Pris ske Gud! Vi ska alltid prisa honom. Det är Gud som lett oss hit till församlingen. Jag talar inte så ofta i möten, men ibland vill man säga något. Jag vill nu säga något om kärlek. Jag tror att det största i kristendomen är kärleken. Jag har undersökt vad olika religioner handlar om och jämför alltid och strävar efter att förstå. Det är bara i kristendomen och i Kristi lära jag sett den kärlek som verkligen kommer av hjärtat. En troende människa, jag menar nu inte vem som helst man träffar på gatan som säger att han är troende, utan en som verkligen tror har något speciellt i själsdjupet. För en troende människan är templet det som byggs inom oss. Jesus sa att han skulle riva ned detta tempel och bygga upp ett nytt. Då hade han alltså i tankarna det tempel som fått plats inom oss. Det är väldigt viktigt för oss troende.
Jag skulle vilja läsa ur första Johannes’ brev. I femte kapitlet står det:
”Ty däri består kärleken till Gud, att vi hålla hans bud; och hans bud äro icke tunga.” (1 Joh 5:3)
Och i första versen står:
-Var och en som tror att Jesus är Kristus, han är född av Gud; och var och en som älskar honom som födde, han älskar ock den som är född av honom. (1 Joh 5:1)
Många ställen i bibeln uppmanar till att visa kärlek. Att älska sin nästa, att älska Gud. Det finns mycket här. Bibeln är en underbar bok. För inte så länge sedan var jag i Litauen. Det är en svår situation där. I staden där jag var såg jag att människor nu får en allt sämre situation. De är så sönderslagna – invärtes. De hade hoppats på ett liv, men tillvaron har tagit en helt annan vändning. Det har uppstått en slags köld mellan människorna. Det möter man även här i Sverige. Jag ville berätta det här, och uppmana oss alla att ha kärlek till varandra. Först och främst måste denna kärlek visa sig inte i ord, utan i gärning. Vi måste vara rädda om varandra.
Vilma:
Frid, kära bröder och systrar. Inför julen upplever jag i mitt hjärta att man stannar till inför händelsen att Jesus föds. Jag har nu varit troende i två år, det är ganska kort tid. Jag är fortfarande ett barn i tron. Jag tar hand om mina egna barn, men får också av dem lektioner om hur den rena kärleken ska uttryckas. Den kärlek som Gud har visat oss. Den äldste av mina pojkar kom i bråk med en annan pojke. Det var ju inte så bra. Men den andre pojken bad om förlåtelse, och de fortsatte leka lika glatt som förut. Man kan fundera litet över hur det är med oss vuxna. Vi kanske inte så snabbt kan be om förlåtelse. Jag frågade min son hur det här kom sig. Han är bara fyra år, men sa så här: -Mamma, varför ska man bråka? Det känns så svårt då! Jag vill också gärna få fram uppmaningen att vi ska älska varandra och förlåta varandra. Det kan förekomma obetänksamma och sårande ord mellan oss. Om vi saknar förmåga att förlåta varandra, så bör vi först och främst vända oss till bibeln som lär oss att uppriktigt älska varandra. Vi kan då också se på barnen, hur de är. Jag fick en lektion av dem!
Vusal:
I 1 Joh 4:9 läser vi:
-Därigenom har Guds kärlek blivit uppenbarad bland oss, att Gud har sänt sin enfödde Son i världen, för att vi skola leva genom honom.