Ledare av Berno Vidén
Apostlagärningarnas gemenskapsideal har många gånger blivit hårt kritiserat. En vanlig ingrediens i nutida pastorsutbildningar är att få lära sig hur fel den urkristna församlingen handlade då de troende sålde vad de ägde, delade ut åt var och en som behövde och på det sättet gjorde sig beroende av varandra. Man menar att de istället skulle ha placerat sina resurser för att få så god avkastning som möjligt och på det sättet skapa en trygg och säker framtid. Nu gjorde inte församlingen så. Istället utblottade man sig så totalt att man nödgades träffa varandra till och med för den dagliga måltiden. Samma tillvägagångssätt kan vi läsa om hos församlingen i Antiokia.
Vi tar gärna till oss apostlarnas undervisning, fram tills det börjar brännas i det egna jaget. Men faktum är att Guds ord gång på gång påminner om vikten av att leva rättfärdigt och vad det innebär att förneka sig själv och ta sitt kors på och följa Jesus. För lärjungarna var det en naturlig konsekvens att fortsätta på den väg Jesus undervisat om; att lämna allt och följa honom. Det lärjungaskap Jesus lärde dem handlade inte bara om en episod i deras liv, utan det var något som skulle fortsätta och fortplantas, till dess att han skulle komma tillbaka.
År 2010 har hitintills varit uppseendeväckande på många sätt, med omvälvande händelser som direkt för våra tankar till Jesu eskatologiska tal. Exempelvis då han svarade sina lärjungar på frågor de bar på om vad som skulle hända i framtiden. Jesus börjar tala om naturkatastrofer såsom jordbävningar, översvämningar och andra naturfenomen. Han talar också om hur krig och terror kommer att intensifieras utöver jorden och om hur religionerna i Jesu namn kommer att förvilla många, händelser som eskalerat mycket i våra dagar. Men vad han framförallt ingjuter hos sina lärjungar är vikten av att vaka och ständigt vara redo samt att ha en sund inställning och ett levande förhållande till honom och hans församling.
Ögonblicken innan Jesus inför lärjungarnas åsyn lyfts upp på skyn för att återvända till Fadern, frågar de honom om när Israels rike ska upprättas. Jesus svarar att det inte är deras sak att veta, samtidigt som han tillägger något mycket viktigt:
-När den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen.
Församlingens uppdrag var inte att med politisk eller militär makt befria Israel från ockupationsmakten. Däremot skulle de satsa allt på att vittna om honom i det nya förbund som Jesus själv beseglade med sitt eget blod. Tidigare hade han talat med dem om hur viktigt det var att äta hans kött och dricka hans blod. Nu var stunden snart inne för församlingen att träda fram som hans röst och liv; att vara världens ljus och jordens salt.
Jesus lämnar lärjungarna som blir stående med blickarna riktade mot skyn då budet från himlen når dem: Han ska komma igen! Med dessa erfarenheter och löften inleds en ny tidsepok i mänsklighetens historia, nämligen det som Paulus så passionerat beskriver som Kristi hemlighet – församlingens tidsålder. Församlingen var ingen byggnad eller organisation, men däremot en levande kropp för Jesus synliggjord här i tiden.
Med sin funktion på jorden och sitt medborgarskap i himlen präglas denna nya skapelse i allt av sin Herre och Frälsare. Församlingsliv blir vardagsliv i daglig efterföljelse och gemenskap, med det korta perspektivet i sikte som säger att Herren kommer! Allt vi här i tiden gör för Jesus kommer att bära bestående frukt för evigheten.
-Samlen eder inte skatter på jorden, där mott och mal förstöra,och där tjuvar bryta sig in och stjäla, utan samlen eder skatter i himmelen, där mott och mal inte förstöra, och där inga tjuvar bryta sig in och stjäla.
Jesus är tydlig i sin undervisning om församlingens ställning här i tiden. Han jämför hennes situation även med liljorna på marken och fåglarna under himmelen som vare sig sår eller skördar. Dock har Fadern omsorg om dem.
Att församlingen i Jerusalem tog steget fullt ut och sålde sina privata egendomar för att dela med sig åt den fattige, var inget misstag. Snarare ser man här ett uttryck för sann brödrakärlek, ett resultat av den helige Andes verk:
-Och i hela skaran av dem som trodde var ett hjärta och en själ. Ingen enda kallade något av det han ägde för sitt, utan de hade allting gemensamt.
