Av Arne Imsen, ur Midnattsropet nr 19-20 1975
Under 60-talet utsattes Maranata på grund av sina verksamhetsformer för häftiga attacker från kristet håll. Det märkliga har skett, att de som mest attackerade verksamhetsformerna undan för undan tagit upp dem i sin egen verksamhet. Emellertid måste konstateras, att Maranatas uppgift ingalunda kan vara att utrusta kristenheten med enbart nya verksamhetsformer. Det finns naturligtvis en mycket djupare och allvarligare målsättning bakom.
För att förstå situationen måste även de läromässiga synpunkterna tas med. Hit hör vad jag vill kalla den fullständiga uppgörelsen med det etablerade, vilket tagit sig uttryck i parollen ”utanför lägret”. Att gå utanför lägret har dock inte en så snäv betydelse, att det enbart skulle innebära att lämna pingströrelsen eller statskyrkan. Det gäller även att göra upp med den förslavade materialismen och ta itu med andra konkreta frågor såsom skolsituationen, kriminalvården, sjukvården och socialvården.
Vad beror det på, att vi exempelvis inte har reagerat mot skolsituationen? Vi skickar ju fortfarande våra barn till skolorna utan att tänka på vad det innebär. Vi överlämnar i praktiken föräldraansvaret och överför det på samhället. Fastän vi vet, att i den undervisning, som idag bedrivs i skolorna, gradvis fördärvar och bryter ned de ungas sinnen, tillåter vi samhället att fostra våra barn. När de kommer upp i 20-årsåldern är de ofta så nerbrända och förbrukade i både intellektuellt och moraliskt avseende, att de knappast går att nå med evangelium. Skall vi tillåta detta utan att reagera?
Skall jag idag vara ärlig och uppriktig som predikant, måste jag i sanningens namn anmoda människor att dagligen begå lagbrott. Om vi lojalt följer de regler som samhället snärjt oss med, då klarar vi visserligen karriären, lönen och anställningen. Men jag förstår inte, hur vi klarar vårt samvete.
Jag kan inte finna annat än att jag måste säga åt den kristne läraren att hans uppgift är i första hand att vara vittne och i andra hand vara pedagog. Men då har jag uppmanat vederbörande att begå lagbrott. Man får nämligen inte tala till eleverna så, att man använder katedern till predikstol. Det finns ingen möjlighet att idag vara kristen lärare utan att bryta mot gällande reglemente och lagstiftning. Jag tror personligen, att den lärare som tar sin sak på allvar kvalificerar sig för suspension, omhändertagande, förtidspensionering eller mentalsjukhus.
Om vi ser på situationen inom socialvården, finner vi att samma sak gäller där. Den socionom och kurator, som ser den eviga identiteten hos människan/klienten, upptäcker att hon inte bara är en biologisk varelse och ett nervknippe med socialt betende betingat av omständigheter och miljö. Klienten är en människa med mycket djupare problem än de sociala institutionerna förmår att pejla. Det räcker inte med lite socialbidrag, psykoterapi eller medicinsk behandling. Det måste till ett frälsningsunder, därför att människans problem handlar om skuld på grund av synd.
Lojal – mot vem?
Sjukvårdsbiträdet, sjuksköterskan och läkaren har andra människors liv i sin hand. Vi har lärt oss att använda sprutor, och vi vet hur vi skall åstadkomma smärtlindring. Människor sövs ner vid ingången och övergången till det okända för att det skall bli mjukt och behagligt. Vi är rädda för ångestreaktionerna inför döden. Så ställer vi den medicinska tekniken i sekulariserade människors händer. Det sista en människa fick här i tiden var en morfinspruta, som gjorde det omöjligt för henne att åkalla namnet Jesus.
Du kristne kurator, läkare eller sjuksköterska – du sitter inne med lösningen för enskilda individer, men du har lärt dig att i lojalitetens namn tiga. Du säger ingenting om Jesus, bara skriver ut dina rekommendationer, och människorna passerar förbi dig. Men kom ihåg – du skall möta dem ännu en gång vid evighetens domstol.
Låt oss ta upp en annan sak! Tiotusentals icke önskvärda människoliv expedieras idag från rätten att leva redan i fosterstadiet. Hela den medicinska tekniken är ställd i dödandets tjänst. Det kan väl inte vara en tillfällighet? Det har med vår totala syn på själva livet att göra. Vi har förlorat evighetsperspektivet, varigenom människan degraderats till att bli betraktad enbart som en animalisk driftsvarelse. – – –
Hur har vi kunnat tiga?
Nu är frågan den: Hur skall den kristna församlingen reagera och fungera i en allt trängre situation?
Jesus har kallat oss att gå ut i hela världen och göra alla folk till lärjungar. Har man fått den kallelsen, spekulerar man inte i effekter, om det är populärt eller ej. Då har man en sak att göra, nämligen handla. Hur sedan samtiden dömer våra metoder är av underordnad betydelse. Vad som kommer att ha betydelse är möjligen historiens vittnesbörd genom dem som tagit ställning till budskapen och inte till metoden.
Ingen i helvetet kommer att tacka mig för att jag nöjde mig med att arbeta inom de ramar, som samhället gav oss. Ingen i helvetet kommer heller att tacka mig för att jag teg, när namnet Jesus hånades eller när hans budskap förvanskades.
Hur har vi kunnat tiga i så många år? Varför vrider vi oss inte i vånda, då vi ser hur Jesu budskap behandlas t.ex. genom alla massmedia? Man stympar evangeliet ocvh gör det till en inomvärldslig reformlära. Man gör det till ett socialt budskap utan himmel och utan helvete och man får ett evangelium utan skuld och nåd. Man får ett evangelium med en falsk kärlek, en falsk barmhärtighet och en falsk kristusbild.
Jag tror inte, att våra aktioner kommer att stoppa utvecklingen, den kommer att gå vidare. Vad jag däremot hoppas är att vi genom våra aktioner skall kunna vinna en och annan för himmeleln. Ingen i helvetet kommer att tacka mig, därför att jag teg. Ingen i himlen kommer heller att klandra mig, för att jag vann dem på illegala vägar.
Det är min skyldighet att se till att människorna får ett oförfalskat evangelium. Jag ställer därför icke frågan, om det sker på legala eller illegala vägar. För mig gäller frågan: Är det nödvändigt att människor nås med evangelium? Därpå svarar jag ett obetingat ja. – – –
Det är på Herrens befallning vi handlar utan att spekulera i effekter. Vi önskar vare sig förföljelse eller fängelse. Skulle det ändå bli resultatet, tar vi hellre det än att dväljas i evighet i mörkrets boningar, därför att vi inte var lydiga, när Herren talade till oss.