-Ja, jag är från Jönköping. Mina föräldrar tillhörde pingstförsamlingen där. Men redan som sjuåring kom jag med i Svenska Frälsningsarméns barnverksamhet. I samma hus som vi bodde fanns ett äldre par som tillhörde SFA och genom dem blev min mamma tidningskund. Och när kapten en dag kom med tidningen inbjöd hon mej till ”myrorna” och sa att ”där får man klippa och klistra och åka på läger”! Så var det inte i pingstkyrkan på den tiden! Min far var ”pingstvän med skygglappar”, men min mor lirkade med honom och jag fick börja på ”Svenskan” och blev så småningom en riktig scout!
När jag var tolv år lämnade jag mig åt Gud och blev sedan invigd till Sveriges yngsta soldat i SFA! Någon vecka efter detta vaknade jag en natt. Jag kommer ihåg det som om det varit igår! Rummet lystes upp och längst upp såg jag något purpurfärgat och jag frågade: ”Vad ska jag bli då jag blir stor?” Och jag hörde en tydlig röst säga: ”Du skall bli missionär!” När jag några år senare berättade detta för mor och far, så talade mamma om att hon i sin ungdom hade haft en mycket påtaglig kallelse att gå till Afrika som missionär. Det blev inte så, men mina föräldrar hade i sina böner sagt till Gud att om Han skulle ge dem barn, att då någon av dem fick gå i mammas ställe.
Gång på gång under följande år påminde Gud mig i olika sammanhang om att det var missionär jag skulle bli. Att mamma haft en kallelse gav extra tyngd åt det hela.
Livet gick vidare. Jag tog realen på handelslinjen, som det hette på den tiden, och fick bra jobb på länsstyrelsen i Jönköping. Men min kallelse gnagde inom mig. Mitt i allt detta fick jag en pojkvän. När jag kommit över tjugoårsåldern skulle min tvillingbror gifta sig, och man tyckte att när jag nu hade en så trevlig pojkvän kunde vi ju ha dubbelbröllop. Men det blev en kamp, och jag måste välja. Jag tänkte att jag kunde väl vara missionär hemma och tog tjänstledigt från länsstyrelsen och arbetade först på ett barnhem i Värmland och sedan på SFA:s barnhem utanför Malmö. Dit kom en SFA-major från Dala-Järna på besök och hon vädjade till mig att komma till hennes kår. Ett år var jag i ”Dalom” och sysslade med ungdomsarbete, stortrivdes i gemenskapen och har fortfarande många vänner där från den tiden!
Men kallelsen gav mig ingen ro, så jag sökte till lärarutbildning i Jönköping. Och det var intressant!
Här ges ju inte plats till alltför många detaljer, men det var verkligen ”detaljer” redan under tentor i olika ämnen, som visade att Herren var med! Och när jag fanns med bland de 24 intagna av över 300 sökanden så kunde jag inte annat än se att detta var Guds väg för mig!
Efter bara ett års lärartjänst var jag med på LMF:s (Lärarinnornas Missions Förening) Sommarmöte i Jönköping. Jag minns timmarna där i min ensamhet inför Herrens ansikte, som slutade med att jag sa: ”Jag går dit du bjuder mig gå, o, Gud, över berg, över svallande sjö! Jag tala vill vad du lär mig Gud! För Dig vill jag leva och dö!” Sedan blev det två år på SAM:s missionsskola i Kortebo utanför Jönköping som följdes av några månader i England för språkstudier innan det bar iväg till Afrika med båt från Göteborg en kall februarikväll 1964. Resan tog tre och en halv vecka..
Det var alltså Afrika som hela tiden låg på ditt hjärta?
-Ja, så var det. Jag visste inte alls vad jag skulle göra när jag kom ut till Afrika, men alla dessa bitar – att jag jobbat på kontor och som lärare och sedan pastorsutbildningen – allt var liksom färdiglagt när jag kom dit ut så jag upplevde verkligen att jag fick vandra i helt förutberedda gärningar!
De första månaderna bodde jag hos en äldre missionär för att studera zuluspråket, som är rätt likt siswati-språket, som man talar i Swaziland. Men i skolundervisningen blev det engelska, som är det officiella språket i Swaziland.
Under min första period bodde jag i Sydafrika och hade hand om missionens skolor både där och i grannlandet Swaziland. Två-tre gånger i veckan fick jag visa upp mitt pass vid passkontollen mellan länderna. Det är ju så att Swaziland är ett självständigt kungarike, som gränsar på tre sidor till Sydafrika och mot norr till Mocambique. Och det var skillnad som natt och dag att leva i de här länderna under den här tiden! I Sydafrika rådde apartheid med olika bostadsområden för vita och svarta och med regler för umgänget raserna emellan, medan man i Swaziland kunde umgås fritt på alla sätt.
De rika, vita farmarna i Sydafrika gjorde inte så mycket för sina svarta arbetare. Där-emot byggde missionärerna små enkla skolor på deras farm. På det här området hade vi ett 20-tal skolor som jag besökte regelbundet. Jag hade ju oftast bilen full med olika material som behövdes i skolorna, så medan jag hade mycket ”prat” med lärarna om löner och planeringar, så hade min svarta medarbetare bibellektioner med barnen.
Det var inte enkelt att vara missionär i apartheidens Sydafrika, så jag måste nog säga att jag var ”som fisken i vattnet” i Swaziland! Efter första perioden lämnade jag över skolarbetet i Sydafrika till en annan missionär och flyttade över till Swaziland, där jag sedan var kvar resten av min missionärstid.
Jag älskade landet och folket och mina uppgifter där! I Swaziland hade vi större skolor än i Sydafrika. Det var mycket administrativt arbete med anställning av lärare, ordnande av skolkommittémöten, föräldramöten, lärarmöten och allt mellan himmel och jord! Bland annat startade jag en liten småskola på 70-talet, som sedan, med hjälp från SIDA, blev en av Swazilands största gymnasieskolor. Den har fått mitt swazinamn, ”Nokuthula”, som betyder ”med frid”.
Under flera år hade jag kristendomslektioner i en av våra högstadieskolor och det var något av det roligaste jag gjort i mitt liv! Vilken respons! Ibland ställde eleverna så knepiga frågor att jag fick lov att säga att jag måste hem och se i lexikon först och ge svar nästa dag!
– Ja, jag måste nog berätta från en av de här kristendomslektionerna! Vid ett tillfälle hade jag fått pengar till hjälp för att bygga ett lärarhus. Jag hade köpt två säckar cement som jag hade bak i bilen. Jag såg inga grabbar i närheten som kunde hjälpa mig lyfta ur dem så jag tog tag i en av säckarna och då knäckte det till i ryggen. Oh, vad det gjorde ont! Sedan hade jag lektion, och jag stod och skrev på tavlan och längtade efter att lektionen skulle ta slut. Men så helt plötsligt var det som om någon tydligt sa till mig: ”Men Evy, du har ju så många förebedjare där hemma som ber för dig!” Jag nästan skämdes, och genast kände jag en sådan ny glädje och inspiration att jag nästan glömde att jag hade ont och så fortsatte jag att undervisa lektionen ut.
Precis när jag skulle gå ut ur klassrummet, kom en flicka, jag minns så väl att hon hette Mary, och stack en liten lapp i min hand. Det brukade ligga massor av lappar med frågor på bordet så jag frågade henne om hon ville ha svar med detsamma eller nästa dag. ”Helst nu”, sa hon. Jag öppnade och läste: ”Vad kan jag göra för att bli frälst?” Tänk, hur Herren kommer i rätt tid! Mitt i detta då jag helst ville ge upp påminde Herren mig om mina förebedjare! Men inte nog med det! Jag fick leda en ung flicka till tro på Jesus! Och inte nog med det! Mary vittnade om sin tro och snart kom 16 elever och ville ha extra undervisning i Bibeln! Vi samlades varje tisdagseftermiddag och studerade Guds Ord samt en bok, som hette ”Överflödande liv!” Och den kristna gruppen växte! Helt fantastiskt! Det här var bara en sådan där händelse, som gav ”ringar på vattnet” och som tydligt visade Herrens omsorg!
-Det sägs om Moses att hans liv var indelat i tre gånger fyrtio år. Jag brukar säga att mina arbetsuppgifter på missionsfältet varit indelade i tre gånger tio år. De första tio åren var jag engagerad i skolarbete och när jag lämnade över stafettpinnen till en svart skolinspektör, blev jag kallad av den nu självständiga Allianskyrkan i Swaziland att lägga upp ett kontor. Det var intressant att få lära upp en av mina gamla elever från högstadiet till kontorist. Han hade dessutom pastorsutbildning. Varje morgon innan vi började arbetet så var han väldigt noga med att ta fram Bibeln och det blev inte bara en “tumvers” utan ofta ett helt kapitel, precis som sig bör!
Under de här åren fick jag också lägga upp ett gemensamt kontor för samtliga evangeliska kyrkor i landet, men det blev naturligtvis inte bara kontorsarbete, utan jag var också ute i församlingarna och undervisade i Guds Ord. Ämnet var ofta Jesu återkomst! Det började med att en missionsläkare och hans fru från Sydafrika kom över till Swaziland på besök. De påminde mig om det politiska skeendet i Europa, om dåvarande EG och signalerna om Jesu tillkommelse. Detta gav mig en puff att börja undervisa om Jesu återkomst och det har jag fortsatt med sedan dess! Och nu närmar det sig!
Ja, så var det då min tredje ”tioårsperiod”! Helt fantastisk! Den skulle jag kunna skriva en hel bok om! (1986 skrev Evy boken, ”Annorlunda land – Swazifolket i fruktan och frihet”)
Svenska Alliansmissionens ungdom hade samlat in pengar till ett ungdomshem i Swaziland och jag blev ombedd att ta hand om skutan. Från början erbjöd vi flera olika aktiviteter, men intresset blev störst för bokföring, maskinskrivning och sömnad. För att hjälpa ungdomarna till att få arbete, så utvecklades det hela till en yrkesskola. Det var mycket jobb ”bakom jalusierna” med uppläggning av kurser och schema, kontakt med SAM och SIDA i Sverige för ekonomiskt bidrag och mycket, mycket annat. Ibland tyckte jag att jag drunknade i all administration! Men det var värt allt jobb då många ungdomar blev frälsta och födda på nytt till ett levande hopp! Jag införde obligatoriska morgonsamlingar och en hel timmas ”predikan” en gång i veckan! De troende lärarna blev så engagerade att de hade frivilliga lunchmöten varje dag! Många av eleverna var namnkristna och kanske tillhörde någon kyrka, men att se hur de mer och mer upplevde glädjen i sin nyvunna tro, var värt mer än guld! Min efterträdare som rektor för skolan håller fortfarande denna linje att skolans målsättning främst är att vinna människor för Gud. Jag tog emot 110 elever men nu är det 187, trots knappa utrymmen. Det är verkligen roligt att följa denna expanderande skola och då inte minst för att Guds Ord får så stor plats bland blivande sekreterare och sömmerskor!
Då jag hade lämnat över mina arbetsuppgifter till ansvarskännande swazier kunde jag resa hem med stor tacksamhet till Gud i mitt hjärta för ett rikt liv under 30 år bland mina kära afrikanska vänner!
Du flyttade sedan hem till Sverige. Hur upplevde du det? Vad blev de nya arbetsuppgifterna för dig?
– Ja, först måste jag säga att jag i början aldrig “på riktigt” kunde känna mej hemma i Sverige. Här levde man i sitt överflöd och i Afrika hade jag mött människor, som var tacksamma för det allra minsta de fick.
Jag kom hem 1994, och hade sex år kvar till pension. Jag var först på arbetsförmedlingen, och blev där rådd att ta kontakt med en rektor på en skola som gärna ville ha folk som varit i utlandstjänst och så kunde jag resonera mej fram till en bra lön och då få upp mina dåliga ATP-poäng. Men precis i den vevan fick jag en kallelse till en församling att undervisa om tidens tecken och Jesu återkomst. Och ”sin kallelse kan Gud inte ångra”! Jag upplevde med detsamma att det var detta jag skulle göra! Strax därefter blev jag tillfrågad av SAM (Svenska Alliansmissionen) om jag ville ta en vakanspastorstjänst i tre församlingar utanför Jönköping. Det blev på halvtid och så reste jag på kallelser på andra halvtiden. Svenska Frälsningsarmén, som varit mina underhållare, hade nu blivit 13:e distriktet i Svenska Missionsförbundet. SFA hade inget yttre fält och eftersom jag hade arbetat på SAM:s fält i södra Afrika och var medlem i deras pastorsförbund, så kunde jag inte ha ”två fötter i tre fat” och därför flyttade jag över som medlem till SAM, men jag har förstås mina vänner kvar i ”Svenskan”!
-Samtidigt upptäckte jag när jag kom hem till Sverige, att intellektuella människor här sysslade med andetillbedjan, kontakt med de döda, tron på naturens inneboende kraft, kraft i stenar, med mera – precis det afrikanerna sysslat med i tusentals år. Då kände jag att här måste ju göras något! Jag började titta i tidningar och läste annonser om allt möjligt sånt där och så hörde jag att man anordnade New Age-mässor i Huskvarna en gång om året. Där blev det många besök och jag hämtade mycket information. En väldig kommers! Det var två våningar på Folkets park i Huskvarna som var fyllda av sökande människor! Här sålde man allt från kristaller till ansiktskräm! Det gäller att använda bästa preparat för det har man fördel av i nästa liv menar man! Varje halvtimma i två dagar bjöds på föredrag i olika ämnen. Det kunde handla om bland annat kristallernas hemlighet, om självhealing-bot på andlig väg, om qigong, seanser, med mera.
När jag frågade henne om hon verkligen trodde på att vi ska återfödas och återfödas och ha kontakt med våra föregående liv, så sa hon: ”-Javisst! Jag hör ju på snacket att du är från Jönköping. Nästa gång du föds, kan du få komma till Japan eller Afrika och få leva ett spännande liv!” Jag sa inte till henne att jag varit i Afrika i trettio år, utan sa: ”Vet du, jag tror på Jesus, och han har berett ett evigt hem. Tycker du inte det vore mera underbart att ta emot vad han har gjort och få ett evigt liv med honom än att återfödas gång på gång?” Men hon gav mej det klassiska svaret: ”Ja, du har funnit en av sanningarna och jag en!”
Sedan blev det många besök i en bokhandel, där man hade bokhyllerad efter bokhyllerad med New Age-litteratur. Det finns verkligen en uppsjö! Och böckerna handlar inte bara om tekniker, som t.ex. yoga, qigong eller feng-shui, utan också om kontakten med mörkrets makter. En bok som jag köpte hette till och med ”Försvar för djävulen!”. Man menar nämligen att Lucifer är ”ljusets vackraste ängel”! En annan bok hette ”Lär dig kanalisera”, vilket betyder att ta emot information från ”andligt mer utvecklade varelser”. Och så använder man sej av Bibelns ord, på ett felaktigt sätt! En troende god vän till mig köpte en bok som hette ”Inre Rikedom” och hon trodde den handlade om ”strömmar av levande vatten”, men det gällde kontakt med en inre guide, en demon helt enkelt! Det är mycket förvillande! Se till att du inte blir bedragen!
Eftersom jag tycker att det är väldigt viktigt att varna människor för detta som tycks se så nyttigt och intressant ut, så är jag dels ute och besöker församlingar och dels har jag utarbetat ett kompendium, ”Vår tids andlighet”, där jag förklarar vad du hittar i dagens andlighet, varifrån detta kommer – bland annat har New Age påverkats mycket av Frimureriet – hur man förfalskar kristna begrepp, hur det finns en väl förberedd ”plan” för mänskligheten med utgångspunkt i New Age och hur detta smyger sig in i kristenheten.
Hela samhället är genomsyrat av denna ”andlighet”! Evigheten är nerlagd i människornas hjärtan och hur man än söker och söker får man ingen frid förrän man får ro i Gud. ”Sin kallelse kan Gud inte ångra” och nu gäller min uppgift här hemma att ”stå på muren” och upplysa människor om all den förvirring som Bibeln talar om ska ske i den sista tiden. Det är lätt att bli bedragen!
Det är så mycket som kommer in i kristna församlingar i dag, som avviker från Ordet, t.ex. Kristen djupmeditation med österländskt mantra, Kristen mystik med ikoner och rökelse, Frälsarkransen utan en Jesuspärla, med mera. Det som är smärtsamt och skrämmande i dag är att förkunnare och författare, som haft stort förtroende i svensk kristenhet, i dag har Bibeln i ena handen och ”smussel” i andra! Det står i Apg. 20:30 att ”ur er egen krets ska män träda fram och förvränga sanningen” och det handlar då om, som Ordet säger, att ”Sanningens ande smädas”!
Särskilt vill jag varna för pastorer och församlingsledare, som gör allt för att öka medlemsantalet i sina församlingar i egen kraft! Nu gäller det att erbjuda social och intellektuell gemenskap och göra det så mysigt som möjligt och inte skrämma människor med prat om synd. Men hur kan en människa bli född på nytt till ett levande hopp utan syndernas förlåtelse? Nu ska man bli ”Kristen på nytt sätt”, sägs det! Korset har verkligen blivit en dårskap och till och med kristna glömmer att det verkligen står att ”korset är en dårskap för den som går förlorad”! Allt detta falska, från New Ages ockultism till underhållningstendenser i många av dagens församlingar, är verkligen ett stort tidstecken på ljumma församlingar i ändens tid!
Se till att du inte blir bedragen!
-Ja, ibland fattar jag inte. Det är bara Herren som ska ha äran. Jag håller på med väldigt mycket. Jag har mycket kontakt med syskon i Afrika och många vänner härhemma. Dessutom blir jag ofta kontaktad från olika håll – det är så många frågor och mycket osäkerhet råder kring allt detta ”falska” som gör sig gällande i dag. Det var verkligen skönt att få komma till er i påsk och sitta ner och ta in Ordet och få vara med i gemenskapen utan krav. Ett varmt och innerligt tack!
En avslutande appell – vad är det absolut viktigaste varje gång du talar med en människa om du får fem minuter på dig?
-Det absolut viktigaste jag vill, är ju att tala om en personlig relation till Jesus genom syndernas förlåtelse. Men det är inte alltid så enkelt att gå rakt på sak! Gäller samtalet en kristen, så vill jag helst säga: ”Akta dej för falska profeter! Se till att du inte blir bedragen! Fokusera på Jesus och inte på människor! Hämta styrka från Herren och Hans väldiga kraft! Ät Ordet! Gör dej beredd på att möta Jesus, som jag tror kommer mycket, mycket snart!”
Åter till Ordet! var temat för Maranataförsamlingens påskkonferens. Det var det bästa tema ni kunde ha!