Aposteln Paulus ca år 65: Avrättas med svärd på befallning av kejsar Nero efter att ha förts som fånge till Rom. Från fängelsehålan i Rom skriver han: I evangeliets tjänst är det jag lider och till och med bär bojor som en förbrytare. Men Guds ord bär inte bojor. (2 Tim 2:9)
Ignatius av Antiokia dömdes år 108 att dö i Roms Kolosseum, till att ätas upp av lejon.
Kejsar Konstantin proklamerade år 313 rätt för kristna att fritt utöva sin religion. Kristendomen upphöjs till statsreligion och går från att vara en förföljd minoritet till att få politisk makt. Förföljelsen riktades nu istället mot dem som inte böjde sig under den snabbt framväxande påvestolen i Rom.
Inkvisitionen har från 1200-talet sitt huvudkvarter i Rom, dit många så kallade kättare fördes för att under svår tortyr förhöras. Många kristna led martyrdöden under den påvligt tillsatta domstolen, vilken fortfarande existerar.
Martin Luther sändes till Rom år 1510 där han chockades av prästernas världslighet, avlatshandel och förtryck av folket. På illustrationen nedan syns Martin Luther bränna påvens bannlysning av honom utanför Wittenburgs stadsport.
Pastor Lewi Pethrus besökte Rom 1925: Nästa dag gick jag genom Vatikanen. Det var tillfälle för mig att få se och hälsa på påven, ty han hade mottagning, då jag besökte hans makalösa palats, men på förfrågan meddelades det mig, att man då var skyldig att kyssa hans hand, vilket ju innebär ett erkännande och en viss dyrkan av honom, varför jag utan tvekan avstod från att möta denna antikrists förebild. (Ur boken I bibliska farvatten)
Pastor C G Hjelm reste till Rom 1953: Prästen som jag klockan sex på morgonen mötte med den stora kollektsäcken, går fortfarande omkring och tar upp kollekt. Äntligen har han fått säcken full. Jag har aldrig sett kollekt upptagas säckvis förrän i denna kyrka. (Ur boken Mot märkliga mål)
Peter Halldorf på 90-talet: Mötet med påven på Petersplatsen klyver känslorna. På den plats där blodet från de första kristna skvätte när kejsaren bjöd på folknöje, står de mäktiga kolonnaderna i givakt och välkomnar pilgrimer från hela världen. Skrattar bäst som skrattar sist, skulle man kunna säga. Över Petrus påvegrav reser sig ett av världens arkitektoriska underverk; Peterskyrkan. Så var det alltså kyrkan, den kristna tron, som tog hem spelet. (MR 5/97)
MR kommenterar: Det finns väl ingen kejsare i historien som har utrotat, likviderat, plågat så många människor på grund av deras tro, på grund av deras liv, på grund av deras protester mot förtryck och förnedring, som påven. Det finns ingen kejsare i världen som har utplånat så många oskyldiga människor som påvestolens innehavare i Rom. (Arne Imsen i MR 5/97)
Pingströrelsens ledare Sten-Gunnar Hedin om förestående resa till Rom 2011: Sedan januari 2003 har en officiell dialog pågått mellan Pingst och Romersk-katolska kyrkans stift i Sverige. Sedan starten är jag en av flera pingstvänner som av Pingsts styrelse valts att finnas med i dialogen. Som ett led i denna dialog planeras en gemensam resa till Rom – – – I dialogen mellan Pingst och Katolska kyrkan i Sverige har vi kunnat glädjas åt den vilja att förstå varandra som bägge parter uppvisat. Samtalet har omgetts av bön och omfattats av besök i varandras miljöer. Det har lett till en större förståelse för våra respektive traditioner. – – – Påven Benedikts böcker om Jesus har tagits emot med glädje av kristna i alla kyrkor. Alla som läser dem möter här en enkel, självklar och varm tro på evangeliets kraft. (Dagen)
Olof Djurfeldt var också med på resan till Rom: -Målet med dialogen har hela tiden varit att samtala i teologiska frågor och lära känna varandra – inte att bilda union eller gå samman. (Dagen)
MR kommenterar: Den romerska katolska skökan nöjer sig dock inte med dialog, vilket är väl känt. Hon lockar, förblindar och förslavar. Steget till att fullt ut erkänna påvetolens höghet framför andra är inte långt.
Pingströrelsens nuvarande ledare Pelle Hörnmark om resan till Rom 2011: -Jag har fått en hel del mejl från personer som är kritiska. Jag kan förstå att de undrar vad som händer. En del säger: “Är det inte en annan Ande?” Men när jag är tillsammans med Fredrik, biskop Anders och andra från Katolska kyrkan ser jag inte något annat än att de tror på samma Jesus som vi i pingströrelsen. – – – Vi är väldigt präglade av Lewi Pethrus ord. Han sa för länge sedan att pingströrelsen aldrig fick bli ett nytt kyrkosamfund utan en levande väckelserörelse. Det synsättet präglar oss fortfarande. Det är nog bäst om vi blir vid vår läst… (Dagen)
Vad sa då Lewi Pethrus om närmandet till katolicismen: För min personliga del känner jag mig djupt tacksam till Gud, att jag får tillhöra en andlig inriktning, som konsekvent hållit sig utanför detta ödesdigra alliansväsen. – – – Den dag vi stryka flagg inför dessa påtryckningar, har pingstväckelsen fått sin dödsdom. Den kan icke leva sitt liv tillsammans med katolska villfarelser och bibelkritik. – – – Vi veta av Guds ord, att avfallet skall bliva stort i den yttersta tiden, men att det på så kort tid skulle få en sådan makt över en så mäktig andlig rörelse som frikyrkorörelsen i Sverige, det har troligen ingen kunnat tänka sig. Må Gud bevara sitt fria folk från att följa med i utförsbacken! (Evangelii Härold Nr 50 1927)
