Text: Emanuel Johansson
Edward Snowden sitter sedan flera veckor på Moskvas flygplats. Han är på flykt sedan han läckt uppgifter om amerikanska myndigheters internetövervakning. Historien har urartat till en fars i storpolitik. Obama talar skarpt, Putin försöker ta poäng. Kina, EU , Sydamerika – alla vill säga sitt. Världen reagerar yrvaket på konsekvenserna av den uppkopplade världsordningen.
Hur ska man förhålla sig till detta som kristen och var kan vi placera den digitala tiden i ett profetiskt perspektiv? Syftet med den här artikeln är att väcka frågorna.
Ingen har undgått den digitala revolution som på många sätt förändrat vårt sätt att leva. På ett par årtionden har internet involverats i vår vardag. Vi säljer och köper, gör bankärenden och myndighetsärenden, vi underhålls och skaffar oss information, vi umgås med vänner och skapar nya kontakter, kort sagt – våra liv är uppkopplade.
Den senaste tiden har en debatt om amerikanska myndigheters övervakning av egna och andra staters medborgare blossat upp. Bakgrunden är att Edward Snowden avslöjat att NSA (National Security Agency) får tillgång till mycket av den information Google och flera andra stora IT-företag har om stora delar av världens befolkning, och aktivt bevakat många användare.
Att företag som Google innehar mycket information om många hundratals millioner användare av deras tjänster runt om i världen är inget nytt. Tittar vi lite närmare på detta är det skrämmande hur mycket och hur detaljerad informationen om oss internetanvändare är. Google kombinerar tjänster som, sökning, e-post, vägvisning, sociala forum, videoklippsvisning, lagring mm. Google äger också operativsystemet Android för smarta telefoner genom vilket en uppsjö av applikationer sammankopplade till användarens googlekonto tillhandahålls. Genom att kombinera informationen från alla dessa tjänster får Google fram en mycket detaljerad bild av användares liv. Google har information om var vi är, vad vi läser, vad vi skriver, vad vi söker på, vårt kontaktnät osv. Allt analyseras genom algoritmer som skapar användarprofiler av oss, profiler om våra intressen, karaktär och köpkraft som sedan andra program använder sig av för att bestämma framför allt vilken marknadsföring som är speciellt lämpad för varje enskild användare men även till exempel vilka resultat som ska visas när vi söker på olika saker.
Det är ett faktum att informationen om varje enskild internetanvändare är hårdvaluta i den nya digitaliserade informationsvärld vi lever i. På marknadsplatser som Blue-Kai auktioneras information ut. Enkelt kan det beskrivas att en säljare av information vet om att du till exempel vill köpa en resa till Grekland en viss tid. En köpare betalar för informationen och kan lägga upp en annons på sidan du just är på. Detta sker inom loppet av några sekunder. Transaktioner av detta slag sker i en ständig ström och genererar stora delar av internetföretagens intäkter.
Informationen om dig finns till salu. Det innebär alltså att den som är villig att betala kan få ut detaljerad och personlig information om enskilda användare.
Google tillhör en av de största aktörerna men är inte ensam, Facebook, Twitter, Apple, Microsoft, Amazon är några av de stora. Vad många inte känner till är att det också finns flera stora företag som bara sysslar med att samla in och sälja användarinformation.
Dessa opererar oftast i bakgrunden. Om du t.ex besöker någon känd nyhetssida finns det nästan alltid flera företag som genom avtal kartlägger din aktivitet. Du blir identifierad genom cookies som läggs in på din dator som under ditt besök på olika webbsidor registrerar vilka artiklar du läser, vad du köper eller vad du klickar på. BlueKai och Acxiom är exempel.
Redan så tidigt som 2001 hade Acxiom så mycket information om människor att de blev till stor hjälp för FBI efter terrorattacken 11 september. Den amerikanska kongressen har hävdat att om myndigheterna hade haft tillgång till Acxioms information i realtid skulle FBI och andra enheter kunnat ingripa innan det var försent. Detta enligt uppgifter som Fredrik Alverén, expert inom området, presenterar i sin bok ”Såld på nätet” 2012. Alverén beskriver i sin bok hur registreringen och kartläggningen av datainformation går till. Hans bok presenteras:
– Din privata information är en miljardindustri och fundamentet som driver ekonomin på nätet. Företag följer dina rörelser och vet exakt vem du är. Du kommer inte undan. Det handlar om storbolag som Facebook, Google och Twitter, men även nyhetssajter, flygbolag och shoppingsidor vill veta allt om dig. Din information sprids vidare på marknadsplatser vars enda affärsidé är att handla med persondata.
Att det nu visat sig att amerikanska myndigheter använt sig av denna ojämförbarliga informationsbas är knappast förvånande. Företagen svarar med att de vill redovisa hur mycket information de lämnar ut till myndigheter. De verkar satsa på att deras användare är beredda att betala med sin integritet för att få använda deras tjänster.
Att informationen finns och är lättillgänglig är något som vi användare borde vara mer medvetna om.
Många webbläsare erbjuder möjligheter att begränsa vad som läggs in och samlas in från datorn. Men tekniken på området utvecklas med en otrolig hastighet. Det är svårt att skydda sig, även för den med större datakunskap.
Vidare är det så att varje gång ett avtal kopplad till en tjänst eller produkt accepteras ges tillåtelse att personlig information registreras och används på olika sätt. Det vanligaste är att användarinformationen används i kommersiella syften kopplat till marknadsföring, men det finns inget som säger att inte andra syften gör sig gällande.
Just avtalen som de flesta internetanvändare accepterar utan att överhuvudtaget reflektera över innehållet är en sak som jag särskilt vill uppmärksamma.
För inte länge sedan skulle jag börja använda en smartphone. En väldigt användbar tjänst är Googles karta och GPS-navigering. Men för att få det att fungera skulle ett särskilt avtal som ger Google rätt att registrera och spara uppgifter om exakt vart jag är och rör mig accepteras. Google skulle alltså få veta vilka affärer jag besöker, var jag brukar motionera, vilken möteslokal jag besöker osv. Detta även under tiden som karttjänsten inte används. Detta gjorde mig mycket tveksam.
En praktisk funktion är att installera en ficklampsapp som gör att du vid behov kan använda telefonen som ficklampa. För att ladda ner en gratis ficklampa måste appens behörigheter godkännas. Där står att läsa att appen har full tillgång till telefonens internet och nätverksuppkoppling samt att programmet får rätt att när som helst ta bilder och spela in video med kameran. Jag var tvungen att läsa det en gång till och kunde inte godkänna appen. Sedan hörde jag mig för och fick veta att skaparna bakom appen som distribueras på Googles marknadsplats var tvungna att skriva så eftersom det är kameralampan som nyttjas som ficklampa. Men stopp och belägg, kunde man då inte skriva just det och för användarnas skull också skriva att programmet inte ska använda kameran för att när som helst ta bilder eller spela in video med telefonen. Fortfarande går jag utan ficklampa i den avancerade telefonen och kanske lite naivt täcker över kameraögat på datorer och telefonen.
Du kan läsa avtalet till applikation efter applikation och i stort sett alla kräver tillgång till personlig information på telefonen.
IT-säkerhetsexperten Per Hellqvist på företaget Symantec ger exempel på vad apparna på I-phones och Android-telefoner kan samla in:
– en app kan komma åt till exempel internetuppkopplingen, telefonnummer, kalender, kontakter, foton, meddelanden, surfhistorik, karta och mikrofon.
Detta beskriver tydligt och enkelt det enligt mig oacceptabelt integritetskränkande utnyttjandet av personlig information som digitala gratistjänster är förknippade med. Det som skrämmer mig mest är att vi så lätt tillåter detta. Vi skulle förmodligen aldrig rösta ja för lagar som ger utrymme för total övervakning av våra liv, rörelser, tankar och åsikter. Vi förfasar oss över historier om KGB och Stasi som på sin tid registrerade och kartlade människors liv. Och visst reagerar vi när vi hör om USA:s omfattande övervakning av människor. Men förmodligen övervakas jag som småbarnsförälder långt mer av de multinationella blöjföretagen. Är det då självklart att den kommersiella sektorn allt igenom har goda avsikter?
Det handlar alltså här om företag som förmår oss att göra våra liv offentliga i utbyte mot tjänster vi vill ha och blivit vana vid att använda.
Uppenbarelseboken kapitel tretton beskriver ett totalitärt vilddjursvälde som förmår alla att låta giva sig ett märke och tillbedja vilddjuret. Är det dit vi är på väg?
Som det globala fenomen internet är så är nationell skyddslagstiftning inte särskilt verkningsfull. Internetbaserade företag kan ha sitt säte var som helst i världen. Denna problematik skapar, likt frågorna om världsekonomin, klimatet och terrorismen, ett behov av global och överstatlig reglering och lagstiftning. Detta är i sig en indikation om vart vi är på väg.
Den ofantliga mängd information som skapas och samlas in varje minut på internet har gett världsmakterna ett nytt slagfält. Det gamla ordspråket ”kunskap är makt” gör sig gällande. Internetföretagen som samlar uppgifter om dig är också de som distribuerar information.
Företag som Google har en fruktansvärd makt att värdera, sortera och prioritera informationen som serveras användarna. Redan nu anpassas sökresultat utifrån vad Google tror är relevant för användaren. Det innebär att olika användare kan få olika träffar med samma sökord. Att företaget bakom sökmotorn kan komma att anpassa informationen utifrån andra parametrar eller intressen är ingen utopi.
Som Jesu Kristi efterföljare borde det inte vara främmande att tänka sig att den nya världsordningens maktcentra kan komma att ägna sig åt direkt förföljelse. Aposteln Paulus skriver: ”Så kommer också alla som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus att förföljas.” (2 Tim 3:12)
En annan viktig fråga är om den information som byggs upp om oss är representativ för vilka vi egentligen är och i enlighet med vilket budskap vi vill sprida. Information på internet är mycket svår att radera och om någon skulle agera med onda avsikter erbjuder cybervärlden en otrolig förmåga att stämpla och döma ut människor.
Nu finns det ändå många som på ett bra sätt nyttjar de kanaler som internetuppkopplade tjänster erbjuder. Genom internet kan vi skapa opinion, sprida information, vittna om Jesus och göra evangelium känt. Jag tror det är rätt att vi nyttjar de kanaler som finns. Men just därför måste frågorna lyftas. Vilka risker är förknippade med vår aktivitet på internet? Hur nyttjar vi de kanaler som finns på ett rätt sätt? Hur mycket skall vi acceptera?
Må vi i denna nya världsordning ta vara på Jesu ord om särskild vaksamhet och att inte låta oss bedragas. Dessa Jesu uppmaningar möter oss särskilt i talet om den yttersta tiden, och visst är väl den uppkopplade världen ett tidstecken.
Maranata – kom Herre Jesus!