Appell av Emanuel Johansson
Jag vill påminna om att det finns en framkomlig väg vilken situation du än har hamnat i, och oberoende av vilken situation du just nu befinner dig i. Vi kan lämna bakom oss det vi gått igenom, och sträcka oss mot honom som förmår göra allting nytt. Paulus skrev till Korintierna:
-Ty även om jag gjorde er bedrövade med mitt brev, så ångrar jag det inte nu. Först ångrade jag mig, eftersom jag såg att brevet gjort er bedrövade, om än bara för en tid (2 Kor 7:8).
Så kan det vara när man får möta Guds Ord. Ett förmaningens ord som en hälsning från Gud. Det kan vara smärtsamt att möta sanningens ord men det är så nödvändigt att göra de här erfarenheterna, att uppleva att ens liv blir speglat i ordet och konfronterat med Guds ord. Då kan det leda fram till det vi läser här:
-Men nu gläder jag mig, inte därför att ni blev sorgsna utan därför att er sorg ledde till att ni ångrade er. Det var ju efter Guds vilja som ni blev bedrövade, och därför har ni inte lidit någon skada genom oss. Ty en sorg efter Guds vilja för med sig en ånger som man inte ångrar och som leder till frälsning. Men världens sorg leder till död. Se, just detta att ni greps av sorg efter Guds vilja, vilken hängivenhet har inte det fört med sig bland er (2 Kor 7:9-11).
Vilken hängivenhet har inte det fört med sig bland er! Och en sorg efter Guds vilja!
Vad kan detta handla om? Jo, det kan handla om en längtan efter att det ska ske något nytt i en människas liv. En längtan efter att elden åter ska tändas, att den första kärleken som vi har sjungit om åter ska få flamma upp, och leda fram till att vi får komma i tjänst för Gud och komma in i den plan som han har för vars och ens liv.
Vet att just för dig har Herren särskilda tankar. Han har särskilda gärningar, han har särskilda uppgifter för oss var och en. Vi behöver inte vara kvar i en sorg över år och tillfällen som gått förlorade, utan låta denna sorg om den är efter Guds vilja, leda fram till en förändring, ett närmande till Jesus. Vi kan få uppleva att det blir en hängivenhet ibland oss. Tänk om det får ske efter det här enkla mötet denna kväll att vi går hem var och en, en skara som är hängivna det verk som Gud har kallat oss till. Hängivna Jesus Kristus som har kallat oss och som har en underbar plan för oss var och en. Det finns en framkomlig väg, och det finns ett hopp, men vad har vi att göra? Jo, vi får överlämna oss med allt vad vi är och har i Jesu händer. Han kan göra allting nytt, och vi får uppleva om det är hans vilja att vi får lämna saker bakom oss och sträva framåt – uppåt – hemåt! Halleluja!
Vi kan ta ett exempel i Johannes evangelium. Lärjungarna hade varit med om en omvälvande tid i sina liv när Jesus gick till korset, när han hängdes upp där och när han lades i graven. Det fanns en osäkerhet inför vad som skulle hända? De hade gjort stora underbara erfarenheter tillsammans med Jesus. De hade vandrat med honom, de hade fått en ny inriktning för sina liv; ja en ny identitet. Så skedde allt detta omvälvande. Men Jesus uppstår, halleluja! Han lever, och han visar sig för lärjungarna. Trots det ser vi ändå en osäkerhet, en ovisshet och kanske en besvikelse. Petrus säger så till dem han var tillsammans med: ”Jag ger mig ut och fiskar.” Kanske det var en besvikelse, först och främst över sig själv. Han hade svikit och inte levt upp till de förväntningar han hade på sig själv.
Jag vet inte hur det är med dig, men jag tror att många gånger blir vi människor besvikna på oss själva. Vi blir besvikna när vi kommer till korta på olika områden, och så tänker vi: Nej, det är ingen idé. Det här var ingenting för mig ändå. Det här som jag har fått uppleva, kallelsen, och den här nya inriktningen med mitt liv.
Vilket ödesdigert beslut för Petrus när han säger: Jag går och fiskar. Det var ju egentligen inte något ont i att gå tillbaka till ett fiskafänge. Ingen kan väl klandra en person som går och fiskar. Det var ju hans yrke sedan tidigare. Men här var det fel beslut, eftersom Petrus hade fått en annan uppgift, en uppgift som människofiskare. Gud hade en särskild plan för honom och jag tror att många i vår tid på samma sätt är på fel plats med sitt liv. Man har en kallelse, man har ett uppdrag att slutföra, men är på fel plats, med fel inriktning och fel prioriteringar.
Men då vi läser längre fram i kapitlet får vi veta att det är en som står på stranden, och det är Jesus. Han har gjort i ordning en eld där och frågar: Mina barn, har ni något att äta? Han säger vidare: -Kasta ut på högra sidan om båten så ska ni få, och de kastade ut.
Han benämnde dem ”mina barn”. Halleluja! Var är hans barn idag? Var är hans barn i vårt land, i vår tid? Vilken omsorg han visade, och vilka tankar han har för sina barn.
-Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: ”Det är Herren.” När Simon Petrus hörde att det var Herren, tog han på sig ytterplagget, för han var lätt klädd, och kastade sig i sjön. De andra lärjungarna kom efter i båten (Joh 21:7-8).
Han hörde tonen och han fick veta att det var Herren som var där! Då rörde sig något i hans hjärta och han kastade sig överbord! Han funderade inte över hur det skulle gå med det och det, utan han kastade sig i rätt riktning. Han kastade sig i frälsarens armar, halleluja! Det kan du och jag också få göra. Du behöver inte fundera så mycket på hur det ska gå med det eller det. Har du fått en signal, har du hört tonen, ta då kallelsen på allvar. Vilken omvändelse detta var i Petrus liv. Han fick verkligen uppleva hur elden tändes på nytt. Han fick det förnyade uppdraget och fick veta något om sin kallelse, om den plan som Gud hade för hans liv.
Vi får inte veta allt, men vi får ta ett steg. Vi får kasta oss i rätt riktning, i Frälsarens armar. Många behöver nås av denna kallelse; många som har denna längtan, denna sorg. Måtte det leda fram till att vi kastar oss i frälsarens armar och ger våra liv på nytt till honom.
Jag har även tänkt på en man i Gamla testamentet, en kung som hade levt ett förfelat liv. Inte bara på fel plats, utan han hade också gjort det som var ont i Herrens ögon.
Det står om Manasse i andra Krönikeboken.
-Manasse var tolv år när han blev kung, och han regerade femtiofem år i Jerusalem. Han gjorde det som var ont i HERRENS ögon, efter den avskyvärda seden hos de folk som HERREN hade fördrivit för Israels barn (2 Krön 33:1-2).
Vi får läsa om avgudadyrkan och fruktansvärda saker, om sådant som förledde Israels folk. Det hela slutar i tragedi och hela hans liv slås sönder. Det står:
-Då lät HERREN den assyriske kungens arméer komma över dem. De slog Manasse i bojor och fängslade honom med kopparbojor och förde honom till Babel (2 Krön 33:11).
Jag har funderat över den här färden till Babel. Manasse var fjättrad i kopparbojor. Han fick gå bakom en häst eller åka fångkärra. Det var en lång väg i alla fall, och han hade mycket att fundera på. Hur han hade levt sitt liv, hur han hade hamnat helt fel i sitt liv. Men det är underbart att läsa att det fanns en framkomlig väg även för denne man, Manasse.
-Men när han nu var i nöd, bönföll han inför HERREN, sin Gud, och ödmjukade sig djupt för sina fäders Gud. Och när han på detta sätt bad till honom, bönhörde HERREN honom och lyssnade till hans bön och lät honom komma tillbaka till Jerusalem som kung. Då insåg Manasse att det är HERREN som är Gud (2 Krön 33:12-13).
Det är Herren som är Gud! Halleluja! Tänk, vilken seger, att även för honom som så förfelat sitt liv, så var omvändelsen det som var nödvändigt, omvändelsen var den framkomliga vägen. Han fick vända sig till Herren, och han fick erkänna att det är Herren som är Gud.
Om vi läser något av bakgrunden, vet vi att Manasse var Hiskias son. I kapitlen innan står det berättat om en underbar väckelse i Israels land. Vi läser om hur man firade påskhögtiden i Jerusalem, och hur man aldrig, sedan Salomos dagar, firat Herrens högtid på detta sätt. Hur man skickade ilbud till de norra stammarna och samlade folket i Jerusalem. Vi läser också om hur Herren räddade folket när den assyriske kungens arméer omringade och belägrade Jerusalem. Men Hiskia och Jesaja bad till Herren och Herren svarade, Herren beskyddade.
Det var underbara saker som hade skett. Mitt i detta skeende föds denne Manasse. Vi kan fundera över: Varför valde han den väg han gjorde, varför blev hans liv så förfelat när han kommer ur ett sammanhang med väckelse, ett sammanhang där man fruktar Herren. Kanske svaret är att de sista tio åren i Hiskias liv blev annorlunda. Det blev stagnation, läser vi om. Det var under denna tid som Manasse växte upp. Många av oss minns tider då det har varit väckelse, när det har varit väckelse i våra egna liv, men kanske har det stagnerat. Kanske det finns saker som inte riktigt är som det har varit.
Vi ser här vilka konsekvenser det kan innebära när vårt kristna liv stagnerar och inte är som det borde vara. Men det finns en framkomlig väg, det finns en väg att söka Herren på nytt. Vi läser om lärjungarna att de åter blev uppfyllda av Anden.
Det finns många som likt Manasse har en bakgrund med en slags anknytning till väckelsesammanhang. De har hört om de under som Gud har gjort, och om hur Gud har förvandlat människors liv, men de lever själva idag långt ifrån Herren. Men här står det om Manasse att när han nu var i nöd, då bönföll han inför Herren. Kanske det är så för många individer och kanske det är så för vårt land att Herren måste föra människor in i nöd för att man ska söka Herren.
Någonstans där tror jag att utmaningen för Guds folk nu ligger.
Syskon och vänner, vi har ett oerhört uppdrag. Vi har ett evangelium som är anförtrott oss, och vi har ett uppdrag att vara Guds sändebud. Gud vill förmana genom oss: Låt försona er med Gud! Det kommer an på dig och mig, ty uppdraget har Gud lagt i våra händer. Vad gör vi med de sista tillfällena? Tiden är kort och vi kanske inte har så många år, så många tillfällen kvar. Hur ska vi använda dem? Jo, ge dem till Herren! Och om det behövs omvändelse i ditt liv, så omvänd dig till Herren, och du ska få uppleva att det är en framkomlig väg. Gud kan fylla dig på nytt med sin Ande. Han kan på nytt föra dig in i tjänst, in i den kallelse han har särskilt beredd för dig. Låt oss kasta oss i Frälsarens armar.