Ledare: Emanuel Johansson
Det är nu sjuttio år sedan röda armén nådde fram till koncentrationslägret Auschwitz. Världen chockades av vad som var frukterna av den tidens stora vilddjur. Uppburen av politisk makt och en ideologi utifrån en evolutionistisk och livsföraktande människosyn fick detta dödens vilddjur fritt spelrum ställande åtskilliga människor i sin tjänst. Det var många millioner som under några år på ett fruktansvärt skoningslöst sätt mördades i döds- och koncentrationsläger runt om i Naziväldet.
Det var det judiska folket som drabbades av detta fruktansvärda folkmord. Detta folk som under många hundra år levt i förskingring men ändå bevarat sin identitet, sin religion, sitt sätt att leva och inte låtit sig assimileras.
Låt det aldrig ske igen, är budskapet från minnesceremonierna som hölls på många platser den 27 januari. De överlevandes berättelser är skakande, berör och förfärar, men tystnar en efter en i takt med tidens oundvikligt växande avstånd. Vem ska nu berätta, vem ska nu varna?
Sveriges styrande synes ha tagit detta på allvar. Statsminister Stefan Löfven deltog själv i minnesceremonin på Raul Wallenbergsplatsen i Stockholm. Löfven talade om tolerans, om allas rätt att praktisera sin tro och uttryckte sin bestörtning över den antisemitism som också finns i vårt land. Han tog som exempel rapporter från Malmö om hur vanligt det är med glåpord, hot och ibland angrepp mot judar som tex bär religiösa symboler.
Samtidigt pågick förhandlingar i andra lokaler på en annan plats med ett helt annat innehåll. Förhandlingar som ställer svenska myndigheter i en helt annan dager vad gäller människors rätt att leva efter och uttrycka sin tro.
Det handlar om en judisk familj i Göteborg som på grund av sitt religiösa liv själva vill ta ansvar för sina barns utbildning. Detta bland annat genom en internationellt erkänd onlineskola med speciell inriktning på det hebreiska språket. Efter många turer i förvaltningsdomstolar hade saken samtidigt som förintelsens minnesdag, kommit till högsta förvaltningsdomstolen som skulle ta ställning till skyhöga viten i syfte att tvinga in familjen i det allmänna skolväsendet. Familjen anser det omöjligt att praktisera sitt religiösa liv och samtidigt skicka barnen till den allmänna skolan.
Svenska myndigheters agerande i detta ärende uppmärksammades av Jerusalem Post som i en artikeln från 19 januari i år skriver:
– Göteborgs stad tar inte bara radikala steg för att assimilera familjen Namdar, staden utsätter också familjens barn för risk att utsättas för antisemitisk mobbning – eller värre. Brottet familjen Namdar har begått är att försöka ge sina barn en judisk utbildning och se till att de kan förbli i sin judiska identitet i ett annars sekulärt samhälle…
– Om de förlorar sin sak kan det sluta med att de måste lämna Sverige för att kunna leva ett judiskt liv och uppfostra sina barn enligt sin tro och sina traditioner, landet skulle förlora ytterligare en jude till följd av det sekulära konsensus som råder. Sverige som land är rädd för religion och genom att förvägra rättigheterna för denna judiska familj, avvisar Göteborgs stad också religiös pluralism i samhället som helhet. (övers. fr. eng)
Det judiska folket som bevittnar detta övergrepp från svenska myndigheter lär knappast bli imponerade av styrande personers vackra tal på minnesceremonierna. Det verkar inte bättre än att Sveriges lösning på antisemitismen är påtvingad assimilering, vilket i så fall är ett allvarligt hot mot människors rätt att bevara sin identitet, att uttrycka sin tro, sitt sätt att leva.
I MR nr 6 2014 kunde du läsa om att samma fruktansvärda övergrepp som familjen Namdar utsätts för också drabbat familjer tillhörande Maranataförsamlingen i Stockholm. Maranataförsamlingen har inte likt det judiska folket tusentals år av förtryck i bagaget, men väl finns en identifikation med det folk som sedan församlingens begynnelse levt som främlingar och gäster här i världen och tid efter annan genomlevt svår förföljelse.
Tyvärr har detta folk i vårt land kraftigt decimerats just till följd av en assimilering och sekularisering där kristna församlingars utveckling gått hand i hand med samhället i övrigt.
– Men skall väl Människosonen, när han kommer, finna en sådan tro på jorden.
Handlar inte denna frågeställning av Jesus just om att bevara sin identitet, sin egenart? En allvarlig utmaning i vår tid. Maranata – kom Herre Jesus!