Predikan av Hans Lindelöw
I första Mosebok läser vi om dagarna efter det att Noa och alla de som var med honom i arken strandade på Ararats berg:
– Noas söner, som gingo ut ur arken, voro Sem, Ham och Jafet; men Ham var Kanaans fader. Dessa tre voro Noas söner och från dessa hava alla jordens folk utgrenat sig (1Mos 9:18-19).
Det här ger också lite perspektiv på missionsbefallningen, då Jesus säger till sina apostlar som han har samlat på berget i Galliléen:
– Mig är given all makt i himmelen och på jorden. Gå fördenskull ut och gör alla folk till lärjungar.
Om Jesus var riktigt bibeltrogen – och det vet vi ju att han var – så tänkte han alltså på Sem, Ham och Jafets efterkommande. Det är intressant att lägga märke till saker och ting här. Ham var Kanaans far. Det står att Jafet fick sju söner och Ham fick fyra söner. Sem fick fem söner. Men av alla dessa, nämns bara Kanaan. Och han var den yngste av Hams söner.
När de går ut ur arken så är det just Kanaan som räknas upp från Sem, Ham och Jafet. Hans far kom att spela en väldigt negativ roll, på direkten. Det var Kanaans far som skvallrade om sin far Noa, vilket drog förbannelse över honom – och framför allt över hans yngste son. Enligt det här kapitlet där Noa välsignar och förbannar så drabbas Kanaan av en förbannelse. Då borde han väl städas undan, denne Kanaan, som på det viset har ställt till med och orsakat att farfar Noa förbannar? Nej, ingen annan kommer att lyftas fram som just han. Det är inget annat än Kanaans land som blir ett huvudmotiv i bibelns första böcker! Och sedan, rätt igenom hela bibeln, så handlar det om Kanaans land! Det var dit Guds utvalda begav sig.
Faktiskt redan Tera hade i sinnet att bege sig dit. Det står i kapitel 11, första Mosebok:
– Och Tera tog med sig sin son Abram och sin sonson Lot, Harans son, och sin sonhustru Sarai, som var hans son Abrams hustru; och de drogo tillsammans ut från det kaldeiska Ur på väg till Kanaans land (1 Mos 11:31).
Vad hade han tänkt med det? Det var Tera som tog initiativet! Men Tera kom inte så långt. Han kommer till Haran, och så dör han där. Sedan tar Gud över. Det börjar i tolfte kapitlet med att Gud kallar Abraham: ”Gå ut ur ditt land och från din släkt och från din faders hus…” Men han säger inte till Kanaans land, utan: ”… bort till det land som jag skall visa dig.”
Sedan får Abraham steg för steg se in i detta. Gud talar vidare till honom. Vi läser då Abraham kommit till landet:
– På den dagen slöt HERREN ett förbund med Abram och sade: ”Åt din säd skall jag giva detta land, från Egyptens flod ända till den stora floden, till floden Frat: kainéernas, kenaséernas, kadmonéernas, hetiternas, perisséernas, rafaéernas, amoréernas, kananéernas, girgaséernas och jebuséernas land” (1 Mos 15:18-21).
Och Gud kommer att upprepa detta löfte. När han talar till Mose och Josua, så nämns dessa folk. Det blir sammanfattningsvis sju folk. Här talas det om tio. Men de första tre; kaninéerna, knaséerna, kadmonéerna; de försvinner ur historien. Så kommer några nya.
– När HERREN, din Gud låter dig komma in i det land dit du nu går, för att taga i besittning, och när han för dig förjagar stora folk – hetiterna, girgaséerna, amoréerna, kananéerna, perisséerna, hivéerna och jebuséerna, sju folk, större och mäktigare än du (5 Mos 7:1).
Sju folk. Går vi tillbaka till första Mosebok, ser vi att alla dessa folk härstammar från Kanaan. Kanaan är deras förfader. Allesammans stammar från Kanaan, utom möjligen periséerna. Men periséerna kan också vara ett namn på hur ett folk levde; inte ett folkslag. Det betyder nämligen bybor. Annars är det så att hetiterna kommer från Het, girgaséerna – alla kommer uttryckligen från Kanaan. Israel kommer till sju folk. Här har Gamla testamentet en väldigt annorlunda syn. Det var ju enormt att Israel kom till sju folk. Tänk att missionera bland alla dessa sju folken i Kanaans land! Men de ska inte missionera bland dem, de ska förjaga dem!
Varför ska de förjaga folken i Kanaans land? Mitt i stridens hetta, då Mose undervisar folket om hur de ska gå till väga då de drar ut i strid, läser vi:
– Men i de städer som tillhöra dessa folk, och som HERREN, din Gud, vill giva dig till arvedel, skall du icke låta något som anda har bliva vid liv, utan du skall giva dem alla till spillo: hetiterna och amoréerna, kananéerna och perisséerna, hivéerna och jebuséerna, såsom HERREN din Gud, har bjudit dig. Så skall du göra, för att de icke må lära eder att bedriva alla de styggelser som de själva hava bedrivit till sina gudars ära (5 Mos 20:16-18).
Där har vi orsaken. Det här är i Gamla testamentet. En begynnelse till det som kommer. Det handlar om en strid mot ondskan. Ondskan är så avancerad, ondskan är så förslagen, att den går inte utan vidare att ta upp kampen mot. Men här handlar det om att ta upp striden mot ondskan. Ondskan börjar ta sig uttryck genom styggelser. Styggelser som dessa folk har bedrivit till sina gudars ära. Det handlar alltså om religion, tempelkult av olika slag. Religiösa riter. Och det här är vad människor gör för att de är hundraprocentigt övertygade om att det är något gott. Ingenting kan väl stå på högre nivå än att försöka behaga de högre makterna. Men så fanns det en som var högre än alla högre makter. Vi läser i Psalm 82 av David att ”Gud står i gudaförsamlingen, mitt ibland gudarna håller han dom.” Och han säger att gudarna har fallit, gudarna har avvikit. Vilka det nu än är som är gudar. ”Huru länge skolen I döma orätt och vara partiska för de ogudaktiga?”
Gudarna själva var förvillade. En av deras förvillelser bestod i att de var partiska för de ogudaktiga. Det vill säga, partiskhet för de människor som gick in på ogudaktighetens bana. De blev av gudarna berömda. De blev av gudarna upphöjda. Men så fanns det en annan Gud. Mitt i gudaförsamlingen. Men han börjar ta upp striden här. Striden som ska föras läser vi om i femte Mosebok, kapitel 20.
Kanaans land; den förbannades land var så åtråvärt, att till och med den levande Guden; skaparen, förde in sitt egendomsfolk där för att de skulle ta itu med ondskan. Ta itu med förbannelsen.
– Så skall du göra, för att de icke må lära eder att bedriva alla de styggelser som de själva hava bedrivit till sina gudars ära, och så komma eder att synda mot HERREN, eder Gud ( 5 Mos 20:18).
Det här var vad man stod inför. Därför var det så allvarligt när Josua förde folket in efter Mose.
Det var väldigt mycket som blev ogjort. På ett stadium kunde de bara konstatera att de hade helt enkelt inte hunnit. Det läser vi om i Josuas bok kapitel 13. Då har redan stora krig förts och stora segrar vunnits i Kanaans land, både i södra och norra delen av landet. I söder, där Juda stam och andra stammar skulle bosätta sig, och i norra delen, där Efraim skulle bosätta sig, Josefs stam. Men de hade trots att de vunnit stora segrar inte intagit dessa områden. Vi läser:
– Då nu Josua var gammal och kommen till hög ålder, sade HERREN till honom: ”Du är gammal och kommen till hög ålder, men ännu återstår av landet en mycket stor del som skall intagas. Detta är nämligen vad som återstår av landet” (Jos 13:1-2).
Och så räknar han upp. Det återstår mycket att intagas. Det är ingen förebråelse, bara information. Så här ligger det till. De har inte hunnit. Och han som var deras ledare och anförare var gammal och kommen till hög ålder. Det kunde inte läggas för mycket på honom. Men vi ser att det var väldigt mycket kvar:
– Detta är nämligen vad som återstår av landet: alla filistéernas kretsar och hela gesuréernas land. Ty allt som finnes mellan Sihor, öster om Egypten, och Ekrons område norrut räknas till Kananéernas land, nämligen vad filistéernas fem hövdingar innehava – den i Gasa, den i Asdod, den i Askelon (Jos 13:2-3).
Filistéerna var inte kanaiter, de kom inte från Kanaan. Filistéerna kom ifrån Misraim. Av Hams fyra söner var Misraim den äldste. Misraim är Egypten. Det är inte vilka som helst. Stora kulturfolk kom därifrån. Från Misraim spred de sig över Medelhavet; bodde på Kreta en tid. Filistéerna. Sedan gjorde de som Israel, fastän från andra väderstrecket. De gjorde ett uttåg från Kreta till Kanaans land. Det var enorma områden:
-…den i Gasa, den i Asdod, den i Askelon, den i Gat och den i Ekron – så ock avéernas område, hela kananéernas land söderut, vidare Meara, som tillhör sidonierna, ända till Afek, ända till amoréernas område (Jos 13:4).
Och så fortsätter han räkna upp. Om vi så går till kapitel 18 så hade det gått en tid. Det hade gjorts ansatser. Men långt ifrån det som borde göras. Och här är tonen förebrående. Vi läser från början av kapitlet:
– Och Israels barns hela menighet församlade sig i Silo och uppsatte där uppenbarelsetältet, då nu landet var dem underdånigt. Men ännu återstodo av Israels barn sju stammar som icke hade fått sin arvedel sig tillskiftad. Därför sade Josua till Israels barn: ”Huru länge viljen I försumma att gå åstad och taga i besittning det land som HERREN, edra fäders Gud, har givit eder (Jos 18:1-3)
Nu talas inte längre om att de inte hade hunnit. Nu hade de försummat. När de inte hade hunnit, var det bara att konstatera detta. Men här hade de försummat. Då måste det till åtgärder:
– Utsen åt eder tre män för var stam, så skall jag sända dem åstad, för att de må stå upp och draga omkring i landet och sätta upp en beskrivning däröver (Jos 18:4).
Ja, man måste ju också ge plats för de här sju stammarna. Man kan ju fundera litet på det mått av tro som Gud har givit. Vad har vi för ansvar? Vad är vi skyldiga? Om vi går till vårt mått av tro, om vi prövar oss inför Ordet – var befinner vi oss någonstans? Är vi där vi måste säga att vi har inte hunnit eller är det så att vi måste känna den förebrående tonen – vi har varit försumliga? Det måste finnas någon som kan peka på det konkreta. Gå in i vår situation och peka och säga: Ser du inte det här? Ser du inte området som du skulle ha; på ett helt annat sätt än du har gjort, kämpat för? Ser du? Ser jag?
Nu handlar det inte om att vi är kristna, att vi tror på Jesus Kristus. Men det är väl märkligt. Det var faktiskt också så att han uppträdde först i Kanaans land. Nu sa man Israels land. Att det var Kanaans land hade under århundradena tonat ut. Nu var det Israels land eller Palestina. Men det var samma land.
Vad Gud har i tankarna är stora, enorma saker. Vi går till första Konungaboken. Vad är det som sker? Det står om Ahab:
– Också har ingen varit såsom Ahab, han som sålde sig till att göra vad ont var i HERRENS ögon, när hans hustru Isebel uppeggade honom därtill. Mycken styggelse förövade han, i det han följde efter de eländiga avgudarna, alldeles såsom amoréerna hade gjort, vilka HERREN fördrev för Israels barn (1 Kon 21:25-26).
Också här ser man klart och tydligt vad de skulle göra. De skulle inta landet och förjaga de här sju folken. De skulle inte låta något av det anda har bli vid liv. Det är ett mycket intressant uttryck: ”…icke låta något som anda har bliva vid liv”. Det visar sig att det är det andliga, det är religionen som på något sätt måste bekämpas. Det handlade om de eländiga avgudarna. Gud bedömde dem som styggelser som bedrevs till gudars ära. Gudar som Gud själv inte ville ära. Ritualer som Gud själv hatade. Man kan läsa vidare. Det handlar bland annat om mycket blodiga saker. Och oskyldiga drabbades. Alla möjliga ting, till och med människor offrades till gudars ära. Gud ville inte ära de gudarna. Och så står det att hans folk kom för att förjaga dem. Det hade sina andliga orsaker, därför att de religionerna, de där styggelserna skulle bort ur det här landet som Gud hade sett ut, för där skulle stora ting ske.
Men istället anpassade man sig; accepterade, och så kom Ahab och gjorde ”alldeles såsom amoréerna”. Amoréerna var ett folk som räknas upp. Som Abraham får höra om, Mose får höra om, Josua får höra om. Det gäller att bosätta sig i deras land. Och när de kom för att bosätta sig där, måste folken förjagas. När det kom till strid, så måste striden föras så att ”ingenting som anda har blev vid liv”. Det skulle utrotas, för att det skulle ske saker här. Ett område bereddes. Men i Ahabs och Isebels tid – och inte bara i den tiden, vi ser att det fanns perioder det var förfärligt. ”Mycken styggelse förövade han, i det han följde efter de eländiga avgudarna, alldeles såsom amoréerna hade gjort…” Det var amoréernas gudar och avgudar som genom konung Ahab israelerna började tjäna och hålla sig till.
I 2 Konungaboken 21 står om avfallet i Juda. Avfallet i 1 Konungaboken var avfallet i Israel, de tio stammarna. Här läser vi om avfallet i Juda. Där spetsade det till sig alldeles förfärligt med Manasse, som blev den värste av konungarna i Juda. I Juda var det annars gudfruktiga konungar. De tog itu med saker och ting. De kunde inte alltid riktigt orka igenom, men där uppstod exempelvis Ussia, Hiskia och Josia. Men så kom den här Manasse. Han dök upp som en riktig Hitler i Gamla testamentet. En fruktansvärd figur. Vi läser:
– Då talade HERREN genom sina tjänare profeterna och sade: ”Eftersom Manasse, Juda konung, har bedrivit dessa styggelser och så gjort mer ont, än allt vad amoréerna som voro före honom hava gjort, så att han med sina eländiga avgudar har kommit också Juda att synda, därför säger HERREN, Israels Gud, så: ’Se, jag skall låta en sådan olycka komma över Jerusalem och Juda, att det skall genljuda i båda öronen på var och en som får höra det. Och mot Jerusalem skall jag bruka det mätsnöre som jag brukade mot Samaria, och det sänklod som jag brukade mot Ahabs hus; och jag skall skölja Jerusalem tomt, såsom man sköljer ett fat och, sedan man har sköljt det, vänder det upp och ned (2 Kon 21:10-13).
Det blev alltså den babyloniska fångenskapen. De tio stammarna fördes bort till Assyrien, och Juda stammar, Levi och Benjamin, fördes bort till Babylon i fångenskap. Och här uppträdde profeterna. Bland andra Hesekiel. Och vad sade Hesekiel? Hans budskap är skarpt. Vi läser i kapitel 5:
– Därför säger Herren, HERREN så: Eftersom I haven rasat värre än hednafolken runt omkring eder, och icke haven vandrat efter mina stadgar och icke gjort efter mina rätter, ja, icke ens gjort efter de hednafolks rätter, som bo runt omkring eder (Hes 5:7).
Hör vad han säger! Tidigare har vi läst om hur hedningarnas avgudastyggelser hade blivit upptagna och av Juda och Israel praktiserade. Om det fanns några goda regler bland eder… så man kunde säga: Häri är hedningarna förståndiga – det kunde man faktiskt säga. Det fanns saker som de förstod sig på. Inte ens det ville de rätta sig efter. Guds folk hade icke ens gjort efter hednafolkens rätter. Det fanns rätter bland hednafolken.
– Därför säger Herren, HERREN så: Se, fördenskull skall jag också komma över dig och skipa rätt mitt ibland dig inför hednafolkens ögon (Hes 5:8).
I vilket land då? I Kanaans land som blev Israels land! Därför att där skulle saker ske. Det förbereddes för en frälsning. Gud handlar med sitt folk. Beroende på hur folket är, så kommer Gud med sin nåd till upprättelse eller med sin dom. När tiden så är fullbordad, sänder han sin son.
– Men när tiden var fullbordad, sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, för att han skulle friköpa dem som stodo under lagen, så att vi skulle få söners rätt (Gal 4:4-5).
Det är något enastående med denne Jesus. Och det är faktiskt så att i Kanaans land, i det här löfteslandet, uppträder någon som får ett alldeles speciellt vittnesbörd av Gud. När man har läst om och sett hur lätt det är att människor avviker – och även Guds folk som fått höra Guds röst och fått se Guds gärningar och förts in i det Gud har talat om – då förstår man att det inte bara handlar om ett yttre mönster, det handlar om något annat. Det är ett problem med människan. Det har med hjärtat att göra. Det har med det andliga att göra, med människohjärtats ondska. Det kan så lätt bli ett samspel med de onda andarna. Med krafter som gör att plötsligt kan människan, som är skapad till Guds avbild, i allting fördärvas. Dras ner, förvridas, perverteras. Det är därför vi måste vara vaksamma. Det är därför vi måste acceptera ett tal som inte alltid stämmer med våra förväntningar eller med våra önskningar. Faktum är att så är Guds Ord. Det är ett tal som många gånger går emot våra egna tankar och önskningar. Det är där ondskan så lätt får fäste och knyter an för att leda oss vilse. Det står i Matteus evangelium om honom som kom från Galilén till Johannes vid Jordan för att låta döpa sig av honom:
– Men denne ville hindra honom och sade: ”Jag behövde döpas av dig, och du kommer till mig?” Då svarade Jesus och sade till honom: ”Låt det nu så ske; ty det höves oss att så uppfylla all rättfärdighet. Då tillstadde han honom det. Och när Jesus var döpt, steg han strax upp ur vattnet; och se, då öppnades himmelen (Matt 3:14-16).
I Kanaans land, vid floden Jordan, där kom han och blev döpt av Döparen. Där öppnades himmelen:
– Och han såg Guds Ande sänka sig ned såsom en duva och komma över honom. Och från himmelen kom en röst, som sade: ”Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag” (Matt 3:17).
Vilket vittnesbörd om en människoson! Att Gud har funnit behag! Det är inte längre så att Gud måste reservera sig. Det är inte så att Gud måste ta avstånd, att Gud måste anmärka på någonting. Han ser inga styggelser i denne människoson. Han ser ingenting som väcker hans avsky, ingenting som väcker hans motvilja. Vilket fallet är, tyvärr, med så många andra människor. Med det folk han tog ut. Efter Adam, efter det att världen föll i synd och svårligen och sällan tog sig ur det här, kommer nu en till Kanaans land. I den förbannades land. Dit Gud ville föra Abraham och dit han också förde honom. Dit Gud ville föra de tolv stammarna, och också förde dem. Därför att de skulle förjaga, inte bara människor, men också ett avgudaväsen. Fördriva och förgöra från detta land. Vem kunde utföra detta? Inte Josua, inte Mose, inte profeterna förmådde på det sättet göra ett område fritt ifrån ondska, som denne människoson som Gud fann behag i.
Vad är det här för något? Att finna behag i? Hur kunde Gud finna behag i en människa? Finna behag – vad betyder det? Det betyder att han bodde i honom. Vad innebär det att finna behag i en bostad? Är bostaden kall och dragig, så trivs vi inte. Är sängen för kort och täcket för knappt så att man inte kan dra det över sig då man vill sova, tycker man det är olustigt. Det kan vara ännu värre; det kan finnas en massa ohyra i bostaden så man får loppor och löss över sig som bits. Och ännu värre; det kan komma en svår sjukdom in i bostaden. Så här är det många gånger.
Nu fick Gud en bostad. Förstå bilden här! En bostad där Gud kunde bo, där Gud kunde trivas. Det här är Guds frälsning som han har berett den. Därför att denna människa, denne människoson hade accepterat det här. Att ta upp kampen, eller hålla fritt från all ondska. Det är honom som profeten Jesaja talar om i kapitel 11. Vad var det som gjorde att Gud hade funnit behag i honom? Som ett uttryck för att Gud fann behag i honom ser vi att Guds Ande kommer över honom:
– Men ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam, och en telning från dess rötter skall bära frukt. Och på honom skall HERRENS Ande vila, vishets och förstånds Ande, råds och starkhets Ande, HERRENS kunskaps och fruktans Ande (Jes 11:1-2).
Nu räknar jag inga sju folk. Nu ser jag inga avgudastyggelser. Nu ser jag Människosonen över vilken Herrens Ande kom. Den sjufaldige. Här finns vishet och förstånd. Råd och starkhet. Där finns kunskap och fruktan, ja där finns Herren själv, därför att det är Herrens ande. Den ande som kom över honom, som syntes över honom. Det är Herrens Ande, det är Guds Ande, det är den sjufaldige Anden. Och genom den anden vet vi kommer han som tar upp striden som den skulle tas upp för att frälsa. Pris ske Gud.
Var det lätt för Jesus? Kom han från himlen och allt var färdigt? Det står inte så om honom. Det här var något han fick kämpa sig till. Det han var måste han bli. Han var Guds son utan inskränkningar, men han måste också bli. Han var fullkomlig, men han måste också bli fullkomlig, eftersom han blev människa. Det här är kanske inte så lätt att greppa, men jag tycker att Hebreerbrevets författare får fram det. Det är inte lätt för det – men det är härligt, och det kan vara värt att göra sig litet möda med de här uttrycken!
I Hebreerbrevet sägs han vara en präst till evig tid efter Melkisedeks sätt. Det är inte Hebreerbrevets författare som får fram det om Jesus, den Smorde. Det är redan David i en av Psalmerna. Men här står det:
– Och med starkt rop och tårar frambar han, under sitt kötts dagar, böner och åkallan till den som kunde frälsa honom från döden; och han blev bönhörd och tagen ur sin ångest. Så lärde han, fastän han var ”Son”, lydnad genom sitt lidande (Hebr 5:7-8).
Han var alltså son, men kom i ringa människogestalt och lärde lydnad genom sitt lidande. Han som var Guds son, han som var fullkomlig, han som var lydig måste också bli lydig. Måste bli fullkomlig. Få det tröga, mänskliga materialet. Vem kan fatta den biten? Det gör ingen utom han själv. Men det Skriften säger om honom är att:
– när han hade blivit fullkomnad, blev han, för alla dem som äro honom lydiga, upphovet till evig frälsning och hälsades av Gud såsom överstepräst ”efter Melkisedeks sätt” (Hebr 5:9-10).
Därför finns det förutsättningar även i denna tid, så länge tiden varar, så länge nådens tid varar att ta upp striden. Det finns ett fält, det finns ett område fritt från ondska. Namnet Jesus! Och det är här det måste börja. Här finns de sjufaldiga förutsättningarna att ta itu med en sjufaldig ondska.
Vi går exempelvis till Ordspråksboken. Ondskan kamouflerar sig. Ondskan har en förmåga. Det här är något vi måste vara speciellt uppmärksamma på i ändens tid; i yttersta tiden.
– En fiende förställer sig i sitt tal, men i sitt hjärta bär han på svek. Om han gör sin röst ljuvlig, så tro honom dock icke, ty sjufaldig styggelse är i hans hjärta (Ords 26:24).
Det här är profetiskt. Det står om en sjufaldig styggelse. När mänskligheten fått alla tillfällen men inte tagit vara på dem, så ska det här, sägs det profetiskt i Skriften, ta gestalt. ”En fiende förställer sig i sitt tal.” På vilket sätt då? ”Gör sin röst ljuvlig.” Var det inte så Jesus och profeterna gjorde? Vad tycker ni, när de inledde sin verksamhet och talade, var det ljuvligt att höra? – ”Gör bättring”, ropades. Avslöjande, profetiskt tal in i maktens korridorer över gator och torg. Man förställde sig inte. Det var inget förställande, det var inget ljuvligt. Men aposteln Paulus varnar också för fagra ord i Romarbrevets sista kapitel:
– Men jag förmanar eder, mina bröder, att hava akt på dem som vålla tvedräkt och kunna bliva eder till fall, i strid med den lära som I haven inhämtat; dragen eder ifrån dem. Ty sådana tjäna icke vår Herre Kristus, utan sin egen buk; och genom sina milda ord och sitt fagra tal bedraga de oskyldiga människors hjärtan (Rom 16:17-18).
Det är ju därför verkligen klart att man måste kunna genomskåda. Att man utvecklar sina sinnen och sina andliga hörselorgan så att man hör vad det är som ligger bakom ett tal som är aldrig så tilltalande. Så attraktivt. Det finns ingenting som ger oss liv utom sanningens ord.
– Efter sitt eget beslut födde han oss till liv genom sanningens ord (Jak 1:18).
Han som stod mitt ibland gudarna; Gud står mitt ibland gudarna. Mitt ibland gudarna håller han dom. Han förebrår. Han ser vad det handlar om. Han ser att det handlar om orättfärdighet. Han ser att det handlar om partiskhet. Partiskhet för de ogudaktiga. Och det här är vad som formar och bildar opinion. Hur många gånger är inte media partiska för det ogudaktiga. Så fort någon är riktigt fräck till tusen, och lömsk och förslagen. Ja, ska inte den då upphöjas och lyftas fram genom mediala effekter? Vad är det som gör att folk vinner popularitet genom något lömskt hos människan? I Efesierbrevet talar aposteln om människors bedrägliga spel när de illfundigt söka främja villfarelsens listiga anslag. Och det här tror jag är särskilt farligt i en tid som är så medial som vår tid. Det sociala media kommer också med. Med hashtaggar är det något som lyfts fram. Må Gud hjälpa oss ta vår tillflykt till området som är befriat och är fritt i herren Jesus Kristus och hans nåd.
Med honom vet vi att församlingen börjar. Ekklesia. De utkallade. Den skara som genom evangelium kallas ut. Det här är oerhörda saker. Jag kan till slut säga några ord om det här.
Församlingens kallelse är att följa Kristus och släppa fram honom. Församlingens huvud, den i vilken Gud, Skaparen har funnit behag. Jesus Kristus är församlingens huvud och hälsa. Vi ska inte stå i vägen för honom. Måtte vi förstå vår kallelse och uppgift.
Jesus visste vem han var. Han visste varifrån han hade kommit, och vart han skulle gå. Därför ropar han ut detta härliga: Kom till mig, ni alla som arbetar och är betungade! Då ska jag ge er ro. Ta på er mitt ok och lär av mig! Ty jag är saktmodig och ödmjuk i hjärtat. Det ligger ganska nära en av gamla förbundets förgrundsgestalter som också fick det vittnesbördet. Han fick ett gott vittnesbörd av Skriften. Det står om Mose att han var saktmodig. På hela jorden fanns det ingen människa som var så saktmodig som han. Och ändå är herren Jesus Kristus större än Mose, såsom uppbyggaren av ett hus är större än själva huset. Men det står att de var lika ifråga om trohet, men de är inte lika ifråga om härlighet. Så mycket större härlighet som uppbyggaren av ett hus har än själva huset, så är Kristus större än Mose. Mycket mera värd att lyssna till. Kom till mig, ni alla som arbetar och är betungade. Det säger inte att vi ska sluta arbeta, men vi ska sluta vara betungade. Vi ska arbeta, men vi ska arbeta och kämpa för honom, utifrån de förutsättningarna att det finns ett befriat område som från begynnelsen har varit krönt med den sjufaldiga Anden. Vishet, förstånd. För att också vi ska kunna få ta emot Guds Ande. Råd och starkhet. Herrens kunskaps och fruktans Ande. För att vi ska kunna bli döpta i helig Ande och eld för att Andens gåvor ska kunna få rum ibland oss. Så att Gud ska kunna bo ibland oss genom sin son. Och vem vet, kanske trivas lite bland oss också! Det är inte så lätt för Gud att trivas bland syndare. Men genom sin son Jesus har han gjort det möjligt. Det har blivit möjligt för Gud att bo ibland människorna och finna behag där. En plats där han finner behag. Det är inte för kallt och dragigt. Det är inte för mycket ohyra. Det är inte präglat av förbannelse utan av välsignelse.
Men så lätt vi förfuskar och förfalskar så att Gud inte kan trivas längre. Den helige Ande måste dra sig undan. Det här är vad som hotar i den yttersta tiden. I ändens tid. Kampen blir inte mindre. Vi får kämpa för tron, för hoppet. När jag ägnar mig åt det här, känner jag ibland förtvivlan. Hur ska man få tag i det här, göra det mera tillgängligt? När Jesus kom första gången så var det ju en rättfärdighetsväckelse i Israel. En verklig rättfärdighetsväckelse. Det gällde att vara rättfärdig, ostrafflig enligt Mose lag. Den här väckelsen gick under namnet fariseism. Men den passade väldigt illa när Jesus kom. Trots att den var väldigt angelägen om rättfärdigheten, så levde man i kritiska tider och stod inför stora förändringar. Kanske skulle Messias komma? Ja, han kom. Men det fanns inga möjligheter att man kunde acceptera honom. Just deras föreställningar om rättfärdighet och ostrafflighet stod i vägen. Just deras tolkning av Mose lag stod i vägen så att de inte såg honom och hans härlighet. De som såg var fiskarna. Det var dessa som han kallade vid stranden av galileiska sjön.
Aposteln skriver: ”Vi såg hans härlighet liksom en enfödd sons härlighet från sin Fader.” Men nu står det att vårt hopp är att Han som en gång kom – erkänt stor är han. Stor är gudaktighetens hemlighet (1 Tim 3). Erkänd Gud, uppenbarad i köttet, rättfärdigad i anden, sedd av änglar, predikad bland nationerna – Sem, Ham och Jafets efterkommande – trodd i världen, upptagen i härligheten. Det står i de kyrkliga bekännelseskrifterna: ”Därifrån igenkommande… Ja, det står i Skriften att han ska komma. Det står i Hebreerbrevets inledning att Gud ska åter låta den förstfödde komma. Det här måste vi förbereda oss på. Då kan vi läsa liknelsen om de tio jungfrurna exempelvis, vi kan läsa andra liknelser. Det gäller att vara vakande. Det gäller att ha sina länder omgjordade, att ha sina lampor brinnande. Krävs det rättfärdighet? Ja, det måste man säga att det gör. Krävs det ostrafflighet? Ja, det gör det på sätt och vis. Men det kan inte vara meningen att det ska bli en ny, fariseisk rörelse strax innan Jesu andra tillkommelse. Det står väl inte att Herren kommer med sina mångtusen skriftlärde och fariséer? Det står att han kommer med sina mångtusen heliga. Men han kommer inte med evangelium. Han kommer med dom.
Evangelium gäller nu. Det gäller fram till sista sekunden fram till hans sista tillkommelse. Men evangeliets mål är inte evangelium. Evangeliet är ett medel för att vi ska nå fullkomning. Evangeliets mål är fullkomning när han kommer. Då kommer det som är fullkomligt. Då är det inget evangelium längre. Men nu är det så! Och nästa sekund – och nästa!
Hur ska du göra då? Ska du ytterligare reservera dig och dra dig undan, eller ska du släppa dig till för honom? Ta emot honom i ditt hjärta, låta honom bli Herre på ditt hjärtas tron? Bli frälst, bli en lärjunge! Bli hans tjänare eller hans tjänarinna. Ta vara på tillfället, för nu är nådens tid! Vi ska ta vara på den för att vi ska upptäcka att det finns en underbar tillflykt. En Frälsare som säger: Kom till mig ni alla som arbetar och är betungade. Låt oss tacka honom!