En hälsning från skolungdomsveckan i Tallåsstugan
Text: Emanuel Johansson
I slutet av februari i år samlades ett antal familjer i Tallåsstugan i Drevdagen där Maranataförsamlingen i år anordnade en skolungdomsvecka. Det blev några välsignade dagar där uteaktiviteter i den fantastiska miljön varvades med bibellektioner och genuina väckelsemöten.
Det var inte första gången. Under många år har församlingen i Stockholm turats om med Pilgrimsfolket i Norge om att ordna skolungdomsveckor för barn i skolålder och då särskilt med tanke på de hemundervisande familjerna under samlingsnamnet Pilgrimsskolan.
Jag själv tillhör dem som minns sportlovsveckorna då jag var barn, och jag vet att det kan bli minnen för livet. Det att vara ute i skidspåren, att träffa nya och gamla kompisar och framför allt de andliga upplevelserna som blir frukten av att Jesus får vara i centrum kan få betydelse för hela livet.
Årets skolungdomsvecka kändes extra viktig, där samlades familjerna som kämpar för rätten att själva ansvara för sina barns undervisning. Förföljda och kriminaliserade på grund av sin övertygelse. Jagade med vitesförelägganden och misstänkliggjorda på grund av att de vill ge tid, kraft och resurser för sina egna barns väl. Veckan blev ett andningshål, en stunds vila och vederkvickelse i kampen.
Situationen låter dramatisk, och visst är den också det. Men ur barnens perspektiv övervägde glädjen i gemenskapen. Deras rop i pulkabacken, deras iver och entusiasm under mötena och aktiviteterna bidrog till en positiv och stimulerande atmosfär.
Naturens stillhet och mötenas innerliga bön och lovsång resulterade i att det var förnyade och inspirerade grupper som vände hemåt efter veckan.