Lutherska världsförbundet inbjuder påven Franciskus till Sverige. För värdskapet står Svenska kyrkan och Sveriges kristna råd, där följande frikyrkor ingår:
Evangeliska frikyrkan, Frälsningsarmén, Equmeniakyrkan, Pingst-rörelsen, Svenska Alliansmissionen och Vineyard Norden.
Text: Berno Vidén
– De flesta av jordens invånare kallar sig för troende. Det borde provocera fram en dialog mellan religionerna. Med de orden inviterar den katolska kyrkans överhuvud i en Vatikanproducerad video till synkretism mellan fyra religioner: buddhism, judendom, islam och kristendom. Därefter träder företrädare för de olika religionerna fram och deklarerar att de var och en tror på sin gud: – Jag tror på Buddha. – Jag tror på Gud. – Jag tror på Jesus Kristus. – Jag tror på Gud, Allah. Påven fortsätter förklara att många söker Gud och hittar honom på olika sätt. Videon visar tydligt hur påven likt en kameleont smälter in bland de olika religionernas gemensamma bön, i kärlekens namn:– Jag tror på kärleken, deklarerar samtliga företrädare.Bibeln däremot proklamerar: – I inget annat namn finns frälsning än i namnet Jesus!
I det här numret av Midnattsropet har vi valt att lyfta fram budskap av förkunnare som på sin tid varnade för kyrkoekumenikens framfart bland frikyrkosamfunden i Norden, varningsrop som visat sig vara sanna och träffsäkra. Idag vill man exempelvis inte inom pingströrelsens egna led höra talas om Lewi Pethrus uppfordrande maning, då han år 1925, inför det faktum att frikyrkligheten gjorde närmanden till Rom, från djupet av sitt hjärta utropade: – Den dag vi stryka flagg inför dessa [katolicismens] påtryckningar har pingstväckelsen fått sin dödsdom.
Redan tidigt 70-tal agerade pingströrelsen observatör under Kristna riksmötet i Göteborg, och därefter har hastigheten i utförsbacken accelererat våldsamt. Gemensamma framträdanden med pingstföreträdare och katolske biskopen har gjorts. Under Jesusmanifestationer har katolska företrädare sida vid sida med pingstvänner och karismatiker knäböjt, för att sedan bjuda in sökare till förbön i den närliggande katolska kyrkan. Den katolske biskopen Anders Arborelius och pingstledaren Sten Gunnar Hedin har skrivit en bok tillsammans och publicerat artiklar för att synliggöra enheten mellan rörelserna. Pelle Hörnmark, som gått från att vara ledare för den svenska till den europeiska pingströrelsen, sa under ett besök i Vatikanen tillsammans med en pingstdelegation, att det var ”intressant upptäcka nya nyanser hos trossyskon”.
Vi konstaterar: Lewi Pethrus fick rätt! Och avfallet fortsätter. I vintras stod Filadelfiaförsamlingen i Stockholm värd för ett interreligiöst möte, där företrädare för fyra religioner – judendom, islam, katolicism och protestantism – presenterade en gemensam bekännelse: – Vi tror gemensamt: på en enda Gud, skapare av himmel och jord; att Gud är barmhärtig, nåderik och kärleksfull; att varje människa har samma värde och rättigheter; att Gud kallar oss att älska vår medmänniska och värna allt liv.
Jesus som enda vägen till frälsning är i enhetens namn bortrationaliserad.
Påve Franciskus agerar mycket offensivt i sina strävanden att ena religionerna. Med professionell charmoffensiv söker han samla alla under sina vingar till en ny världsreligion. Han talar i mänsklighetens namn och lyfter fram frågor som har med fred, slaveri och orättvisor att göra. Alla vill vi ha fred, men vägen till Gud går fortfarande endast genom Jesus. Situationen är komplex både ur politisk och religiös synvinkel. Pengarna och jakten på världsherravälde styr. Finns det idag överhuvudtaget någon som greppar över Vatikanens materiella tillgångar spridda över världen?
Påven borde först och främst röja upp inom Vatikanens murar. Vad hände exempelvis med Albino Luciani (Johannes Paulus I) som ville städa upp i Vatikanens smutsiga ekonomi, och som mystiskt dog efter endast trettiotre dagar på påvestolen, en död som fortfarande, inför en undrande värld, mörkas av Vatikanen. I boken I Guds namn som gavs ut 1984, presenterade David A. Yallop en gedigen bevisföring och motiv till varför påven behövde röjas ur vägen. Boken förbjöds i flera katolska länder.
 |
| Företrädare för fyra olika religioner i bön, var och en till sin gud. Jesus som enda vägen till Gud är i enhetens namn bortrationaliserad. |
Religionens mörker är förödande och trälbinder hela mänskligheten. I Guds och gudars namn bedras en hel värld. Den makten kan aldrig bekämpas med politiska eller religiösa vapen utan det behövs himmelsk uppenbarelse därtill. Det finns ingen tid som vår där behovet av ett sant, bibliskt ljus är större – Guds genomträngande ord, som avslöjar och uppenbarar. Trots all global upplysning och teknik som gör att vi kan nå information från hela världen med några knapptryck, lever många idag i ett totalt andligt mörker. Inte minst i vårt eget land, som på bara några decennier gått från att vara kristet till att bli ett av världens mest sekulära och kristendomsfientliga länder.
Det finns ett himmelskt ljus som genomlyser och avslöjar mörkrets gärningar, och samtidigt visar på en ny väg. Det ljuset och den vägen är Jesus Kristus. Då vi drabbas av det ljuset avslöjas all falsk religiositet, allt det som ser så bländande och vackert ut, men det som är rent och äkta består. Vad ingen religion eller filosofi lyckats åstadkomma, det gjorde Jesus, en gång för alla, genom att bli en dårskap för världen. Jesus hade möjlighet att med enkla medel frånta djävulen hans domäner. Djävulen visade sig vid ett tillfälle villig att fredsförhandla med Jesus om hela världen, men vägen Jesus skulle gå var inte förhandlingsbar. Då han led svårt i Getsemane bad han till sin Far, att om det är möjligt, låt mig slippa genomgå dessa kval. Men kärleken till människan var den segrande kraften: – ske inte min vilja, utan din… Guds vilja var – och är – att frälsa mänskligheten! Därför gick han hela vägen och dog för var och en utav oss. – Han bar våra synder i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten (1 Pet 2:24).
Den bibliska församlingens väg går i diametralt motsatt riktning än Vatikanens. Guds församling i tiden har heller inga gemensamma nämnare med organisationer som Kyrkornas Världsråd och liknande globala maktblock, som utifrån ekonomisk makt, kvantiteter och majoritetstänkande räknar in sina framgångar. Bibelns väg för församlingen är tydlig: – Det som står högt i människors ögon är avskyvärt inför Gud (Luk 16:15).
Paulus skriver på ett liknande sätt till församlingen i Korint: – Det som för världen var dåraktigt utvalde Gud för att förödmjuka de visa, och det som för världen var svagt utvalde Gud för att förödmjuka det starka (1 Kor 1:27).
Jesus gav aldrig uppdraget åt sina lärjungar att bygga kyrkor eller starka, religiösa koncilier eller samfund. Sådana maktvälden smälter in i Babylon, men passar inte in i Guds rike. Andens enhet är något annat än kyrkoekumenik baserad på religiös tradition med prästerskap, kyrkobyggnader, sakramenten o.s.v. Riv kyrkorna och avkraga prästerskapet. Vänd åter till Ordet och den urkristna församlingens ideal, där den naturliga mötesplatsen var hemmet, både för Ordets och bordets gemenskap. Där finns förutsättningar för en sann, biblisk gemenskap: – Hela skaran av dem som kommit till tro var ett hjärta och en själ (Apg 4:32).
Den katolska kyrkan och hennes döttrar har ett mål – församlingen har ett annat. Det ena kallar bibeln för Babylon – det andra heter Det nya Jerusalem. Babylons öde beseglas i Uppenbarelseboken 18:
– Fallet, fallet är det stora Babylon! Det har blivit en boning för onda andar, ett tillhåll för orena andar – – – Gå ut från henne, mitt folk, så att ni inte deltar i hennes synder och drabbas av hennes plågor (v. 2, 4).
Det nya Jerusalem har en helt annan utgångspunkt: – Och jag såg den nya staden, det nya Jerusalem, komma ner från himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man (Upp 21:2).
Babylon hör till den här världen, församlingen hör himmelen och Guds rike till.
Är reformationen över? Uppenbarligen för Lutherska kyrkan och alla medlemssamfund inom Sveriges Kristna råd, men inte för den som valt att stå utanför lägret med Jesus. n