Av Yngve Stenfelt
Det finns ett himmelskt Jerusalem där jag har medborgarskap.
Jag vill läsa ett par textavsnitt ur Lukas evangelium:
-Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem som äro sända till dig! Huru ofta har jag icke velat församla dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar! Men i haven icke velat. Se, edert hus skall komma att stå övergivet. Men jag säger eder: I skolen icke se mig, förrän den tid kommen, då I sägen: ’Välsignad vare han som kommer, i Herrens namn’ (Luk 13:34-35).
-Då han nu kom närmare och fick se staden, begynte han gråta över den och sade: ”O att du i dag hade insett, också du, vad din frid tillhör! Men nu är det fördolt för dina ögon. Ty den tid skall komma över dig, då dina fiender skola omgiva dig med belägringsvall och innesluta dig och tränga dig på alla sidor. Och de skola slå ned dig till jorden, tillika med dina barn, som äro i dig, och skola icke lämna kvar i dig sten på sten, därför att du icke aktade på den tid då du var sökt.” Och han gick in i helgedomen och begynte driva ut dem som sålde därinne; och han sade till dem: ”Det är skrivet: ’Och mitt hus skall vara ett bönehus.’ Men I haven gjort det till en rövarkula” (Luk 19:41-46).
De texter jag nu har läst; gäller de bara Jerusalem, eller kan det vara så att det gäller också dig och mig?
Har vi gått i fariséernas skola, kan vi lugnt avfärda och säga att det har ingenting med oss att göra, och vi kan lugnt sova vidare. Men har vi suttit vid Jesu fötter, tagit emot den goda delen, så är läget ett helt annat. Då förstår vi att allt Guds ord, hela bibeln berör och gäller oss. Bibeln är Guds ord, och det ligger en enorm sprängkraft i den. Den kan föra den störste syndare över till Guds rike; väl att märka – med förlåtna synder. Varför kan det vara sådan kraft i Ordet? Jo, därför att det är levande! Det är levande, kraftigt och skarpare än ett tveeggat svärd, så det tränger igenom märg och ben, och skiljer själ och ande. Det blir en domare över hjärtats uppsåt och tankar. Det är skarphet, kraft och liv! Det föder på nytt. Vi har blivit födda, inte av en förgänglig säd men av en oförgänglig säd, Guds levande ord som förbliver.
Jag vill också läsa från Apostlagärningarna 26 en vers som är så klargörande. Det handlar om Paulus:
-Och jag skall rädda dig såväl från ditt eget folk som från hedningarna. Ty till dem sänder jag dig, för att du skall öppna deras ögon, så att de omvända sig från mörkret till ljuset, och från Satans makt till Gud, på det att de må, genom tron på mig, undfå syndernas förlåtelse och få sin lott bland dem som äro helgade (Apg 26:17-18).
Det är en enorm vers, detta. Därför den talar inte om bara att det blir litet ljusare i vår tillvaro, utan den talar i bestämd form om att vi kommer från mörkret till ljuset. Ifrån Satans makt och till Gud. Vad är det som åstadkommer det? Det är budskapet om Jesus! Det är så klargörande: öppna deras ögon. Det man aldrig hört och sett förr, får man se. Man får se Jesus och vem han är. ”Så att de omvända sig…” Halleluja! ”från mörkret” – i bestämd form. ”till ljuset” – i bestämd form! Ja, ”från Satans makt till Gud” – halleluja! Och genom tron på Jesus få syndernas förlåtelse. Ja, det är enda vägen! Genom tron på Jesus få syndernas förlåtelse. Det heter om Jesus när han kom ”det sanna ljuset”. Där har vi den bestämda formen igen. Det sanna ljuset som lyser över alla människor skulle nu komma i världen. Ljuset lyser i mörkret och mörkret har icke fått makt därmed. Vilken kraft det finns här förvarat i detta Ord som blivit oss givet. Det som ingenting annat kan åstadkomma i hela universum, det kan detta ord göra med en människa. Men det finns ett villkor: när det blir mottaget. Det spränger alltså loss människan från det gamla sammanhanget och för henne in i ett nytt sammanhang. Men sprängkraften är så enorm, att människan inte är densamma, utan hon är en ny skapelse i Kristus Jesus. Det är Guds kraft till frälsning – evangelium!
Men det finns något annat Guds ord spränger. Det spränger ramarna. Vi har våra ramar där vi sätter in konstverket. Här innanför, och inte längre. I vår begränsade begreppsvärld har vi att så här är det och ingenting utanför. Men Guds Ord spränger ramarna, och vi får då uppenbarelse. Vi kommer ut ur vår begränsade begreppsvärld och får se Jesus som han är. Vi läser om att deras ögon blev öppnade. För att bli frälst, är det nödvändigt att se Jesus. Se Guds lamm som borttager världens synd. Men det finns också en annan sak. För att bli bevarad är det nödvändigt att se Jesus: Må vi därvid se på Jesus, trons hövding och fullkomnare, så att vi inte tröttnar i våra själar. Det är alltså nödvändigt att se Jesus för att bli frälst, det är nödvändigt att se Jesus för att bli bevarad. Det är nödvändigt att få sina ögon öppnade, att få blick för Jesus.
Nu går vi till Psalm 16, där vi har ett exempel på hur Guds Ord spränger den mänskliga, begränsade begreppsvärlden: Jag har haft HERREN för mina ögon alltid… Här kan man tala om hela livet.
-Jag har haft HERREN för mina ögon alltid… Jag har inte irrat hit och dit, nej du, jag inriktat min blick på Honom.
-… ja, han är på min högra sida, jag skall icke vackla. Fördenskull gläder sig mitt hjärta, och min ära fröjdar sig; jämväl min kropp får bo i trygghet. Ty du skall icke lämna min själ åt dödsriket, du skall icke låta din fromme få se graven. Du skall kungöra mig livets väg; inför ditt ansikte är glädje till fyllest, ljuvlighet i din högra hand evinnerligen (Ps 16:8-11).
När Israels barn läste det här, när de sjöng denna psalm så räknade de med att det handlade om David – det handlar om vår kung, som vi har här och nu! Men kan du tänka dig, Guds ord bryter ramarna! Och istället för att det handlade om den förgänglige David, så handlade det om Jesus! Hur vet du det, kanske du säger, kan du läsa det av texten? Nej, ärligt talat så kan jag inte det. Men jag har läst hela Bibeln. Och därför har jag Apostlagärningarna 2, och vet vad Petrus talade om på första pingstdagen, då han talade om vad det gäller:
-Ty David säger med tanke på honom…
Jaså? Tänkte han inte på sig själv då han skrev den här psalmen? Det var väl litet si och så med det. Men han tänkte på Jesus! ”Ty David säger med tanke på honom”
-Ty David säger med tanke på honom: ’Jag har haft Herren för mina ögon alltid, ja, han är på min högra sida, för att jag icke skall vackla. Fördenskull gläder sig mitt hjärta, och min tunga fröjdar sig, och jämväl min kropp får vila med en förhoppning: den, att du icke skall lämna min själ åt dödsriket och icke låta din Helige se förgängelse. Du har kungjort mig livets vägar; du skall uppfylla mig med glädje inför ditt ansikte’ (Apg 2:25-28).
Det är alltså ett citat ifrån psalmen vi läste. Vi tyckte att det handlade om David, men det handlade om Jesus! Därför att Guds Ord sprängde vår begreppsvärld, och så kom uppenbarelsens ljus över aposteln, och han ser det här. Han hade Herren i tankarna då han skrev. Det är viktigt när vi talar, när vi skriver och vad vi än gör, att vi har Herren i tankarna. Vidare står det:
-Mina bröder, jag kan väl fritt säga till eder om vår stamfader David att han är både död och begraven; hans grav finnes ju ibland oss ännu i dag (v 29).
Javisst, vi konstaterar att David är död. Han är också begraven, och graven finns här. Men, halleluja:
-Men eftersom han var en profet och visste att Gud med ed hade lovat honom att ’av hans livs frukt sätta en konung på hans tron’, därför förutsåg han att Messias skulle uppstå, och talade därom och sade att Messias icke skulle lämnas åt dödsriket, och att hans kropp icke skulle se förgängelse. Denne – Jesus – har nu Gud låtit uppstå; därom kunna vi alla vittna (v 30-32).
Det är så underbart med den profetiska skärpan! Där ögonen är fästa vid Jesus. ”Jag har Herren för mina ögon”. Vi behöver den profetiska skärpan med Herren för ögonen! Vi kan förlora oss i detaljer och spekulationer, men vi behöver Anden som fäster vår blick på Honom, och vi får se med profetisk klarsyn att det är Jesus som kommer. Jag blir så gripen när jag ser att vår begreppsvärld fullständigt faller samman inför Hans storhet. Det går inte begripa sig på Gud. Vi måste ha uppenbarelse, vi måste se Jesus!
Låt oss också läsa om Abraham:
-Och HERREN sade till Abram: ”Gå ut ur ditt land och från din släkt och från din faders hus, bort till det land som jag skall visa dig. Så skall jag göra dig till ett stort folk; jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bliva en välsignelse. Och jag skall välsigna dem som välsigna dig, och den som förbannar dig skall jag förbanna, och i dig skola alla släkter på jorden varda välsignade” (1 Mos 12:1-3).
Här finns verkligen ett löfte som Abraham fick. Det fortsätter
-Och jag skall låta din säd bliva såsom stoftet på jorden; kan någon räkna stoftet på jorden, så skall ock din säd kunna räknas (1 Mos 13:16).
-Och han förde honom ut och sade: ”Skåda upp till himmelen, och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem.” Och han sade till honom: ”Så skall din säd bliva.” Och han trodde på HERREN; och han räknade honom det till rättfärdighet (1 Mos 15:5-6).
Här framträder i uppenbarelsens ljus väldigt klart att det finns två skaror. Det här med stoftet; sanden. Om någon kan räkna sandkornen så skall också din säd kunna räknas. Vad är det? Jo, det handlar om judarna. En jordisk avkomma. Om någon kan räkna dem. Det är din säd, Abraham. Stjärnorna då? Om någon kan räkna stjärnevärlden. Det handlar om en himmelsk avkomma. Vid båda tillfällena handlar det om oräkneliga skaror. En mängd människor.
-Nu gåvos löftena åt Abraham, så ock åt hans ”säd”. Det heter icke: ”och åt dem som komma av din säd”, såsom när det talas om många; utan det heter, såsom när det talas om en enda: ”och åt din säd”, vilken är Kristus (Gal 3:16).
Här ser vi att dessa två skaror blir komprimerade i en enda person. Vi stirrar oss blinda på skarorna och tycker att det är enormt. Ja visst är det enormt. Men nu lägger Gud in alltsammans i en enda. Hela löftet vilar på hans skuldror. Det har i honom fått sitt ja, och får i honom sitt amen. Men utanför honom är det natt. Men i denne komprimerade Kristus var varenda löfte komprimerat. Den som kommer in där, kommer in i välsignelsen. Kommer in i himmelens välsignelser.
-Sedan fick jag se en stor skara, som ingen kunde räkna, en skara ur alla folkslag och stammar och folk och tungomål stå inför tronen och inför Lammet; och de voro klädda i vita, fotsida kläder och hade palmer i sina händer. Och de ropade med hög röst och sade: ”Frälsningen tillhör vår Gud, honom som sitter på tronen, och Lammet” (Upp 7:9-10).
Här har vi igen att göra med en oräknelig skara som ingen människa kan räkna. Du får vara med. Det är Gud som räknar in skaran. Han gör det i Livets bok. Han håller ordning med det hela. Det är en oräknelig skara av dem som har blivit frälsta genom Jesus. Det är den sprängkraft som blev lagd i Jesus som åstadkom allt detta. Det löste ut syndarna. De blev lösköpta; inte med silver och guld, men med Lammets blod. Det var valutan som gavs på korset från Jesus själv, som gjorde att nu är det en oräknelig skara som står inför Gud, inför Lammet, inför tronen på grund av en enda sak – Jesu blod.
Det finns en intressant sak vi ska ta med. Vi har talat om Abraham här. Jag har konsekvent sagt Abraham. Jag har gått på det Stefanus säger, som talar om Abraham ända från det kaldeiska Ur. Han säger: ”Härlighetens Gud uppenbarade sig för vår fader Abraham.” Nytestamentlig grund, där man har löftena och ser dem som uppfyllda – innan, under och efter! Ser att löftena är fullständigt fasta. De kan inte rubbas. Även om han då fortfarande hette Abram, kunde Stefanus därför säga Abraham. För han såg slutresultatet, Stefanus. Han såg in i himlen, och kunde inte längre hålla på med några jordiska ting. Han kunde ta till det fullbordade. Han hette Abram, och det blev ett par bokstäver extra. Hur var det då? Han hette Abram ända fram till det hände en sak:
– Jag vill göra ett förbund mellan mig och dig, och jag skall föröka dig övermåttan.” Då föll Abram ned på sitt ansikte, och Gud talade så med honom: ”Se, det förbund som jag å min sida gör med dig är detta, att du skall bliva en fader till många folk. Därför skall du icke mer heta Abram, utan Abraham skall vara ditt namn, ty jag skall låta dig bliva en fader till många folk (1 Mos 17:2-5).
Abraham betyder alltså ”fader till många”. Gud introducerar fadersbegreppet med Abraham. Och han gör det på ett sätt så att vi ska förstå att vi är Abrahams barn. Alltså, på det sättet som Abraham gjorde, så ska vi göra. Abraham trodde Gud – och vi ska tro Gud. Och när vi tror Gud, är vi Abrahams barn. Abrahams arvingar. Men om jag sliter och svettas och försöker ordna sakerna själv, håller jag mig fullständigt utanför Guds frälsningslinje och uppenbarelse. Men om jag kommer in i trosförhållandet som Abraham var, då kan man inte längre hålla på de kaldeiska namnen, utan då måste det bli en förändring. Det som gällde i det kaldeiska Ur, det gäller inte mer då man kommer in i tron. Då upplever man att detta är något helt nytt. Tron på Gud. Det var faktiskt nödvändigt att byta ut avgudanamnet mot ett himmelskt namn.
Det är alltså viktigt att hålla Gud för trofast. Tron ger bara en enda garanti, men den är hållbar. Det är att Gud är trofast. Nu gällde det att säden skulle komma till. Abraham tänkte i de gamla vanorna: Måtte allena Ismael få leva inför dig! Jag har ju ordnat till det, trots allt. Än om det var svårt och krångligt och både det ena och det andra hände. Men här står i alla fall Ismael. Nej, säger Gud. Det är genom Sara det ska komma en arvinge. Och Sara fick byta namn, och heta furstinna! Det går att ta det gamla, men då man kommer in här med säden, då man kommer in på frälsningsområdet, då gäller bara det här med tron. Då gäller det att ha klart för sig att Guds begreppsvärld är så mycket större än våra tankar. Vi tänker att om vi sköter oss och gör så gott vi kan och någon god gärning så blir det bra. Nej, säger Gud. Det är genom Isak säd ska uppkallas efter dig. Genom Jesus blir man frälst. Det har ingen betydelse om du har gjort tusen millioner goda gärningar. Om du är den finaste i världen. Har du inte tagit emot Jesus, så missar du målet. För den som har sonen, han har livet. Men den som inte har Guds son, han har inte livet. Det handlar om liv.
För en tid sedan satt jag på Oljebergets sluttning och hade den fina utsikten över Jerusalem framför mig. Jag såg Jerusalems flotta sandstenar, som strålade i solen. Det första jag såg var två moskéer. Men jag måste inse att Allah är inte Jahvé. Jag måste förstå att de som tjänar sin gud och blir fyllda av ett sådant hat kan inte tjäna samma gud som vår Jahvé. Det måste vara någon avgud som gör att de blir honom lika. Man blir lik den man tjänar. Jag tittade vidare. Såg klagomuren, judarna som står där och ber. Kommer deras böner att bli hörda? Ja, Messias kommer till dem. Någon kilometer längre bort ligger kristenhetens högborg, gravkyrkan. Det finns många kyrkor i Jerusalem, olika riktingar som slåss inbördes om att exempelvis få sopa golvet här och där. Alla står där med sina krucifix och radband och skrudar. Jag måste säga att jag känner mig väldigt främmande för detta. Besvaras deras böner? Knappast. Hur kan det vara så att Jerusalem är ett sådant spänningsfält, så bara en liten förändring i läget, så kippar hela världen efter andan. Vad beror det på att ett litet landområde på några kvadratkilometer har sådan sprängkraft i tiden? Ja, det har med historien att göra, men det har sannerligen också med framtiden att göra. Att nuet är så explosivt! Tror du att Jesus ska komma och sätta sina fötter på Oljeberget? Jovisst! Jag har ju läst Sakarja. Av hela mitt hjärta tror jag på det, och det blir ju något enormt när Jesus kommer och sätter sina fötter på Oljeberget. Hela berget kommer att klyvas, en del mot syd och en mot nord och en stor dal bildas. Men det är också något annat som kommer att ske då. Jesus Kristus kommer att tillintetgöra Antikrist med sin muns anda. Han kommer bokstavligt att sätta sina fötter på Oljeberget. Sakarja har berättat det här för mig.
Men nu är frågan den: Ska jag börja orientera mig mot Jerusalem? Skaffa en bostad där och vara nära då han kommer? Ska jag till och med skaffa mig en gravplats där? Berget är fyllt av gravar. Judiska gravar med dem som vill vara nära när Messias kommer. Jag satt där på berget, och fröjdade mig i min ande. Över att det finns inte bara ett jordiskt Jerusalem, det finns ett himmelskt Jerusalem där jag har medborgarskap. Vad innebär det för mig? Jag behöver inte söka lägenhet och gravplats i Jerusalem. Jag behöver inte ens resa dit. Men en sak behöver jag. Jag behöver möta Jesus som han är. Då upplever jag en händelse som kommer att äga rum innan han sätter sina fötter på Oljeberget. Det vill jag läsa om i första Tessalonikerbrevet:
-Vi vilja icke lämna eder, käre bröder, i okunnighet om huru det förhåller sig med dem som avsomna, för att I icke skolen sörja såsom de andra, de som icke hava något hopp. Ty lika visst som Jesus, såsom vi tro, har dött och har uppstått, lika visst skall ock Gud genom Jesus föra dem som äro avsomnade fram jämte honom. Såsom ett ord från Herren säga vi eder nämligen detta, att vi som leva och lämnas kvar till Herrens tillkommelse ingalunda skola komma före dem som äro avsomnade. Ty Herren skall själv stiga ned från himmelen, och ett maktbud skall ljuda, en överängels röst och en Guds basun. Och först skola de i Kristus döda uppstå; sedan skola vi som då ännu leva och hava lämnats kvar bliva jämte dem bortryckta på skyar upp i luften, Herren till mötes; och så skola vi alltid få vara hos Herren (1 Tess 4:13-17).
Är det något som ska hända? Absolut! Det finns dem som ”slirar på kopplingen” så att det hela stannar upp för dem i deras hopp. De slirar så mycket på kopplingen att de bara ser Oljeberget. De tänker så begränsat. Men som jag nämnt förut, Guds Ord spränger ramarna. Vår mänskliga begreppsvärld. Det gör den här. Vi upplever att Herren bestämt att så här ska det gå till. Han ska hemförlova en brud!
Jag vill läsa ur Sakarja om mannen med mätsnöret:
-Sedan lyfte jag upp mina ögon och fick då se en man som hade ett mätsnöre i sin hand. Då frågade jag: ”Vart går du?” Han svarade mig: ”Till att mäta Jerusalem, för att se huru brett och huru långt det skall bliva.” Då fick jag se ängeln som talade ned mig komma fram, och en annan ängel kom emot honom. Och han sade till denne: ”Skynda åstad och tala till den unge mannen där och säg: ’Jerusalem skall ligga såsom en obefäst plats; så stor myckenhet av människor och djur skall finnas därinne. Men jag själv, säger HERREN, skall vara en eldsmur däromkring, och jag skall bevisa mig härlig därinne’” (Sak 2:1-5).
Hur brett och hur långt det ska bli. Vi går till Uppenbarelseboken, kapitel 21. Där har vi åter en mätning:
-Och staden utgjorde en fyrkant, och dess längd var lika stor som dess bredd. Och med stången mätte han staden: dess mått var tolv tusen stadier, dess längd och bredd och höjd voro lika (Upp 21:16).
Sakarja utelämnar en dimension. Han tar med längd och bredd. Men höjden finns inte med i Sakarjas profetia. Det beror på att han talar om det nuvarande Jerusalem; det jag såg då jag var där. Jag var så glad när jag såg längre fram i Sakarja:
-Så säger HERREN Sebaot: Ännu en gång skola gamla män och gamla kvinnor vara att finna på gatorna i Jerusalem, var och en med sin stav i handen, för hög ålders skull. Och stadens gator skola vara fulla av gossar och flickor, som leka där på gatorna (Sak 8:4-5).
Det kan vi ta med. Det här skrevs för ungefär två och ett halvt tusen år sedan. Och så står jag här med min kamera och kan ta bilder av gossarna och flickorna, gamla män med sina stavar. Det är en profetia jag tar bild på. Guds Ord har gått i fullständig uppfyllelse. Längden och bredden finns där. Men höjden då? Lyssna: Höjden, det är vi! Hur kan det vara så? Jo, dess längd och bredd och höjd var lika. Du förstår att saken är den här: Hanok profeterade, säger Judas i sitt brev: ”Herren kommer med sina mångtusen heliga för att hålla dom på jorden”. Mångtusen heliga. Det kan väl inte vara änglar eller andra himmelska väsen? Nej, det är vi! Herren kommer med sina mångtusen heliga för att hålla dom på jorden!
Vi läser i Sakarja 14:
-Och han skall den dagen stå med sina fötter på Oljeberget, gent emot Jerusalem, österut; och Oljeberget skall rämna mitt itu, mot öster och väster, till en mycket stor dal, i det att ena hälften av berget viker undan mot norr, och andra hälften därav mot söder. Och I skolen fly ned i dalen mellan mina berg, ty dalen mellan bergen skall räcka ända till Asel; I skolen fly, såsom I flydden för jordbävningen i Ussias, Juda konungs, tid. Då skall HERREN, min Gud, komma, ja, du själv och alla heliga med dig (Sak 14:4-5).
Har vi nu också fått med höjden? Ja, nu har vi fått med höjden på staden! En skara som ingen kan räkna, en brud! Man kan kanske se på en stockholmare att han är stockholmare, man kan kanske se på en från Köpenhamn att han är köpenhamnare. Men här är det sådan likhet, att det går inte skilja på staden och bruden. De har blivit så ett, att de är fullständigt lika.
-Låtom oss glädjas och fröjda oss och giva honom äran; ty tiden är inne för Lammets bröllop, och dess brud har gjort sig redo. Och åt henne har blivit givet att kläda sig i fint linne, skinande och rent.” Det fina linnet är de heligas rättfärdighet. Och han sade till mig: ”Skriv: Saliga äro de som äro bjudna till Lammets bröllopsmåltid.” Ytterligare sade han till mig: ”Dessa ord äro sanna Guds ord.” (Upp 19:7-9)
-Och jag såg en ny himmel och en ny jord; ty den förra himmelen och den förra jorden voro förgångna, och havet fanns icke mer. Och jag såg den heliga staden, ett nytt Jerusalem, komma ned från himmelen, från Gud, färdigsmyckad såsom en brud som är prydd för sin brudgum. Och jag hörde en stark röst från tronen säga: ”Se, nu står Guds tabernakel bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skola vara hans folk; ja, Gud själv skall vara hos dem och skall avtorka alla tårar från deras ögon. Och döden skall icke mer vara till, och ingen sorg eller klagan eller plåga skall vara mer; ty det som förr var är nu förgånget.” (Upp 21:1-4)
Vi ser att vid båda dessa tillfällen talas om en brud. Du kan ju försöka skilja bruden från staden. Det är en fullständig omöjlighet. Det kommer att synas på oss att vi hör det himmelska Jerusalem till! Och det i en sådan grad att det går inte säga annat än: Den där är frälst! Varför det? Jo, vi ska likbildas med Jesus. Dess ljus är Lammet. Vilken strålglans! Därför är det så väsentligt att vi inte lägger in vår egen uppfattning i händelseförloppet, för då hamnar vi i Antikrists grepp. Han har planer för att distrahera oss, få oss ur fattningen och leda oss till fördärvet. Också med under och tecken. Men har vi syn för Jesus; alltså uppenbarelse i våra liv, så ser vi vad tiden lider. Vad hjälper det att sortera och sovra i tillvaron vi lever här och nu. Om vi kan se väderförändringarna. Att idag är det en fin dag, imorgon blir det kanske sämre. Vad hjälper det om vi inte har blicken på Jesus. Jag kan bli expert på tidens skeende – det hjälper ingenting. Jag måste se på Jesus. Därför heter det:
-Men när detta begynner ske, då mån I resa eder upp och upplyfta edra huvuden, ty då nalkas eder förlossning (Luk 21:28).
Jag hoppas att jag nu fått förskjuta det mänskliga tänkandet något i riktning mot uppenbarelsens ljus. Det var mitt budskap idag. Och har jag också lyckats få dig att se på Jesus, då har jag verkligen lyckats. Det är där hjälpen, kraften, frälsningen finns, ära vare Gud! Amen.
Vi väntar och vet att då han kommer ska han förvandla vår förnedringskropp så att den blir lik hans härlighetskropp, med den kraft varmed han kan underlägga sig allt. Alla hinder är borta, döden släpper sitt grepp, och vi uppstår och möter honom som vi älskat, möter honom vi har levt för här i tiden och följt.
Vid midnattstid ljuder anskriet: Se, brudgummen kommer! Gå ut att möta honom! Ja, det är detta det handlar om, min vän! Det är inte tid nu att slingra hit och dit på avvägar, det är inte tid att ha fladdrande blick. Nej, nu måste vi se på Jesus, rikta vår blick på Jesus. Nu måste våra hjärtan vara hela, han måste få hela vår kärlek och uppmärksamhet. De är så nära, dessa begivenheter och händelser jag talat om. Bara några få korta sekvenser, och så sker det. Då är frågan den: ska du vara med i upplyftandet – eller ska du vara kvarlämnad? Det enda avgörande är din ställning till denne Jesus. Därför är det med gripenhet, vädjan och nitälskan jag talar här: Se om ditt hus! Sök Herren medan han låter sig finnas, åkalla honom medan han är nära. Om du nalkas honom, ska han nalkas dig. Om du närmar dig honom, så närmar han sig dig. Han står inte avvisande i aftonskymningens tid. Nej, hans famn är öppen för syndare. Han har mottagning ända till sista momentet innan basunen ljuder. Det går an att bli frälst, det går an att få sina synder förlåtna, det går an att bli en kristen av hjärtat, ära vare Gud! Och då får man på köpet den här sången ”Jag har hört om en stad ovan molnen…”
Jag var så glad när jag var i Jerusalem att jag inte behövde gå till något bostadskontor och söka min adress. Men jag visste, att jag har mitt namn skrivet i himlen, och där har jag medborgarskap. Där har jag rätt att gå in i staden, genom dess portar. Varför det? Jo, därför att jag är tvagen i Lammets blod, mina kläder har blivit skinande vita. Det som förr var fläckat och eländigt, har blivit vitt genom Jesu ingripande i mitt liv. Här är tårar, här är nöd, men snart ska Gud själv avtorka tårarna från våra kinder, och vi ska få se denna strålande härlighet. Och det bästa av allt är Jesus. Det är honom vi vill se!
Jesus, jag vill tacka dig för att vi får vara pilgrimer och gäster. Att vi får vara i uppbrottsstämning och lyfta våra huvuden i denna tid och se vad tiden lider, att vår förlossning nalkas. Att vi får en klar inriktning, Jesus, på dig, att vi ser dig i uppenbarelsens ljus, att vi ser dig i profetiorna, att vi ser dig i evangeliet, att vi ser dig som du är i din underbara härlighet. Tack och lov att vi inte behöver spekulera hit och dit, men att vi får vara fasta i vår tro, Herre. Vi får vänta dig på skyarna, Jesus. Tack att vi ska få vara med om ett uppryckande och hemförlovande, Jesus. Vi ska för alltid få vara tillsammans med dig, och vi prisar ditt namn!