Text: Morgan Lindroos
Ta ljuset ut från skäppan och sätt det där det är som mörkast
En solig fredag åker några vänner från Stockholm och Västerås för att närvara med traktater under Örebros Pridefestival. Pelle Lind och Greger Leijonhufvud, båda från Örebro, är initiativtagarna för aktionen.
– Jag kände att jag antingen måste fly staden eller göra någonting, säger Pelle.
Han har tryckt upp tusen rosa traktater med rubriken ”Hets mot individen” och en text om samhällets moraliska förfall, och uppmaningar om att omvända sig till Jesus Kristus för att bli frälst. På baksidan är det en bild på Arne Imsens beryktade skrift Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian, och information om var man kan beställa ett exemplar av en sådan.
Pelle, Greger, Tage Johansson och Martin Nilsson tar plats framför S:t Nicolai kyrka fyra timmar innan Regnbågsparaden ska börja, och delar ut traktaterna. De flesta som tar emot traktaten tittar några sekunder på framsidan, vänder på bladet och ser bilden på baksidan för att sedan snabbt riva eller knyckla ihop den och slänga den i närmaste soptunna. Andra lämnar snällt tillbaka traktaten och säger att de inte är intresserade.
-En del är förgrymmade över att vi står här, säger Pelle. En man kom precis och skällde på mig rejält över att vi står här och delar ut den här ”skiten”. Vissa stannar för att diskutera.
-Man känner verkligen att man har deras samvete på sin sida, säger Tage.
Det börjar strömma på med mer folk runt 16-tiden. Hittills har det inte varit så mycket folk på torget, men nu börjar allt fler att sätta sig eller ställa sig på trottoaren för att invänta paraden. Man kan känna hur stämningen blir mer hätsk ju längre tiden går. Fler och fler Hbtq-personer och RFSL-folk ankommer och regnbågsflaggorna börjar fylla torget.
– Det är beklämmande att se alla de små barnen med dessa flaggor, säger Tage. Hbtq-indoktrineringen börjar väldigt tidigt i Sverige.
Parollen är: ”Vi ska bryta heteronormen i samhället!”. Man kan nog lugnt säga att man är på god väg. Dagen innan Pridefestivalen i Örebro höll trans-prästen Ann-Cristhine Ruuth, eller Åke som han hette i 60 år, föreläsning om sin ”resa till sig själv” i S:t Nicolai kyrka. Kan det bli mer fel?
Några minuter innan vi bestämmer oss för att dra oss tillbaka hettar det till rejält när ett par i 20-årsåldern börjar skälla på vännerna som delar ut traktater. De svär mycket, kallar dem homofober, säger åt dem att sticka därifrån och börjar sedan att diskutera mycket högljutt. -Vad är det för fel på att älska varandra, oavsett kön? -Ska vi stena kvinnor för att de är mindre värda än män? -Sa inte Jesus att vi ska älska vår nästa som oss själva?
Polisen är snabbt på plats och kontrollera att allt är i sin ordning. De kallar på insatsledaren och plockar upp en traktat från marken för att se om det förekommer någon form av hets mot folkgrupp i den. Eftersom den inte gör det låter de oss vara.
– Vi har både polisen och Guds ord på vår sida, både yttrandefriheten och missionsbefallningen, säger Pelle.
Klockan är 18 när man börjar höra pridetåget på avstånd. Tage tycker att vi borde dra oss undan.
– Prideparaden är inget att se på, säger han. Vi instämmer allihop och börjar gå mot våra bilar. Bakom oss hör vi högljutt oväsen från paraden, och det låter inte särskilt trevligt.
Nöjda över att ha delat ut runt 800 traktater åker vi hemåt igen. Vi hoppas att Gud har fått röra vid någon människa genom oss. Det är värt allt att ta ljuset ut från skäppan och sätta det där det är som mörkast.