Vittnesbörd av Mika
Han räddade mig från mörkret. Han helade min kropp. Han förbarmade sig över mig.
Trots att jag inte ens trodde att han fanns, så räddade han mig från det djupaste mörker som finns – döden själv.
Mitt vittnesbörd handlar inte om mig, utan det handlar om förlåtelse, upprättelse, helande, försoning genom blodet, syndernas förlåtelse.
Jag har levt i kriminalitet och missbruk i hela mitt liv, ända sedan barndomen. Jag har aldrig arbetat, jag har varit yrkeskriminell med mycket på mitt samvete. Bankrån var vardag. Jag har skadat folk. Jag vådasköt min far till döds i Köpenhamn 1998. Men inget kunde beröra mitt hjärta. Inget kunde få mig att stanna upp och tänka till. Det blev långa fängelsestraff, men jag visste inte vad jag sökte efter. Jag var så fast i mina egna lustar, mitt beroende. Jag har alltid haft beroende av olika slag i mitt liv. Alkohol, hasch – ja, man tog det man kunde. Men det som var drivkraften i mig var inte att skaffa pengar till droger, utan det var mitt ego. Jag gjorde vad jag ville när jag ville. Det fanns inget som kunde stoppa mig. Ingen. Inte ens när min pappa dog. Istället blev jag ännu mera hänsynslös. Någonting dog i mig. Jag kommer än idag ihåg hur tomhylsan klingade på golvet efter skottet. Då dog någonting i mig. Något som var ännu mer dött: Mitt hjärta. Och jag blev ännu mera hänsynslös. Rånade ännu fler banker. Skadade ännu mer folk. Det är syndens konsekvenser. Ända sedan barndomen blev mitt hjärta ännu mera stängt. Synden levde sitt eget liv. Allt som fanns i mig var bara mitt ego, mitt begär, min vilja. Det fanns ingen som kunde nå fram till mig.
År 2002 blev jag utsatt för ett mordförsök i Danmark. Jag bodde där i femton år. Jag blev huggen med en sax nitton gånger. Lungan punkterad, magen, nacken. Även ett hål i hjärtat. Men jag lyckades ta mig ut på en trappavsats, och föll två våningar. Så kom ambulans och tog hand om mig. Jag kom till sjukhus, och hade hjärtstillestånd i tio minuter. Jag borde egentligen inte vara här. Jag vaknade upp, förlamad från halsen och ner. Jag skrek bara ”hallå, hallå” hela dagarna. Kateter och blöja. Visste ingenting om någonting. Jag minns när jag dog. Det står om dödsriket i bibeln. Mörkret. Det beskrivs i både Nya och Gamla testamentet. Jag visste inte var jag var. Det kom en röst till mig som sa att kärlek är det viktigaste i livet. Jag minns mörkret. Det var som att vara i rymden utan stjärnor. Jag kunde se oändligt långt. Jag har aldrig känt mig så ensam och övergiven och vid mina sinnens fulla bruk som jag var då. Med den minnesbilden vaknade jag upp i sjukhuset och ropade ”hallå, hallå”. Läkarna gav inget hopp. De sa att jag skulle förbli en ”grönsak” resten av livet.
Men jag vet vem som kom till mig i mörkret. Jag vet vem som helade min kropp. Det står i Guds ord: ”Han drog upp mig ur fördärvets grop, ur den djupa dyn. Han gjorde mina steg fasta. Och han lade i min mun en ny sång, en lovsång till min Gud.”
Så kom jag till Second Chance. Jag fick höra Guds ord. Jag visste att det var kristet. Second Chance – andra chansen – är en verkstad för Herren. Jag talade om för dem att ”ni kan predika er till döds, för jag kommer inte att ta emot något”. Jag ville inte. Men de hade morgonandakter där varje morgon, innan arbete. Många gånger mådde jag riktigt dåligt. Ett illamående jag aldrig haft innan och inte efter det heller. Jag mådde pyton. Hade ont i magen. Så här i efterhand visste jag ju att det var synden i mig, mitt samvete skavde. Men det fattade jag inte då.
Jag kände inte Gud då. Men jag fick höra Guds Ord på Second Chance, och det står att Guds Ord är skarpare än något tveeggat svärd. Det tränger igenom alla fasader, allt mitt eget. Det som ingen ser, ingen vet. Dit kommer Han med sin nåd, sin barmhärtighet. Det står i Guds ord att ”Herrens nåd är det att det inte är ute med oss. Det är inte slut med hans barmhärtighet. Den är var morgon ny. Guds Ord är det enda vi har att förtrösta på. Det är levande och verksamt. Trots att jag inte hade kommit till tro, räddade han mig från mörkret. Han helade min kropp. Han förbarmade sig över mig. Trots mina fel och brister, trots att jag förnekade honom. Trots att jag inte ens trodde att han fanns, så räddade han mig från det djupaste mörker som finns – döden själv.
Han förbarmar sig över vem Han vill, och han visar barmhärtighet mot vem han vill. Vi ska vara glada för den nåd han visat var och en av oss. Vi ska älska varandra med ett öppet hjärta. Stödja varandra. För om våra synder är blodröda, så kan han göra dem vita som snö. När jag fick höra Guds Ord på Second Chance, så beslutade jag mig för att döpas. Jag visste inte vad dop var och vad det innebar. Men jag ville bara lämna allt det gamla bakom mig. Jag ville börja något nytt. Jag visste att jag hade funnit det jag hade sökt efter i hela mitt liv. På min väg, mina beroenden, i mina lustar, i mina begär och i min egen köttsliga vilja. Jag sökte efter någon spänning, men jag visste inte att jag sökte Herren. Han saknades i mitt liv. Det står i Guds Ord att han gör allting nytt. Det finns ingen upprättelse eller syndernas förlåtelse i något annat namn än Jesus. Han är full av nåd. Han kom med nåd och sanning. Inte sanning och nåd, utan nåd och sanning! Och åter nåd! I den oförtjänta favör som ordet nåd betyder, ger han oss sitt goda, utan att vi förtjänar det. För hans kärlek är mycket större. Det står i Guds Ord att kärleken består inte i att vi har älskat honom, utan att han sände sin son till försoning för våra synder. Av nåd är vi frälsta genom tro. Guds gåva är det. Inte på grund av gärningar, för att ingen ska berömma sig.
Efter det att jag döpt mig i pingstkyrkan, åkte jag med församlingen till Löttorp där vi hade LP-konferens. Jag ville döpa mig innan, för jag ville lämna allt det gamla bakom mig, och börja något nytt. Efter det vi kom hem från Löttorp hörde jag talas om tisdagsbön. Jag tyckte det var väldigt konstigt, för jag trodde att kyrkan var öppen bara på söndagar. Jag gick dit för att kolla vad det var. Det var tio dagar efter det jag döpt mig. Där var en äldre broder som lade sin hand på mitt huvud, och bad att jag skulle få den helige Ande. Jag började skaka, och en tår började rinna ner för min kind. Så kom en tår till, och till slut forsade tårarna ned. Och jag skakade och skakade som ett asplöv. Så sa de: Välkommen in i familjen! Jag hade gått och väntat, för jag ville känna hur det kändes att bli frälst. Än i dag har jag en väldigt barnslig, enkel tro. Det handlar om synd, omvändelse, upprättelse, försoning. Och det är varje människas lott att leva här och sedan dömas. Vi kommer alla att stå inför hans domstol. Men Jesus är min rättfärdighet. För jag har inget själv som jag kan lägga fram inför honom. Han är min rättfärdighet. Yahweh Tsidkenu – Herren vår rättfärdighet.
Men när jag kom hem och jag lade mig på soffan och lyssnade på Carina Nyman, så sa jag: Okej Jesus, nu har jag gett mitt hjärta till dig. Jag tror på dig eller jag vill tro på dig. DU är sann. När jag sa ordet sann, då forsade en flod av härlighet genom min kropp. Det kändes som tio tusen doser knark fast mycket häftigare, för jag har inget annat att jämföra med, och jag sträckte upp mina händer mot taket och sa: Ta emot mig då! Då var det som hundratals små nålar ömt stack mig på handflatorna. Sedan knäppte jag mina händer och sa: Tack Jesus, tack Jesus! Det kändes som om ett stort hjärta pulserade mellan mina handflator. Då visste jag det: Han är ju sann, han finns på riktigt!
Jag började jobba inom LP. Där kan man komma som man är, med sina fel och brister. Man behöver inte ha slips och kavaj.
Man kan komma, som man är till Jesus. Det spelar ingen roll vad du har sagt, gjort eller hur du levt ditt liv. Du är alltid välkommen. Som den förlorade sonen. Han kom till insikt; han vände om. Det handlar om omvändelse. Ingen omvändelse – ingen frälsning. Men det gäller att inte bara vända om och bli fri från droger, missbruk och begär och bli medlem i en församling. För mig i alla fall, handlar omvändelsen om att man lägger bort allt sitt eget och sätter sin förtröstan och sitt hopp till en som är mycket förmer än du själv. Den rättfärdige ska leva av tro. Vi ska försaka oss själva. Vi ska lägga ner all vår egen förmåga. Det kan vi inte. Men vi har en hjälpare – den helige Ande. Han ger oss kraft, om vi verkligen av hela vårt hjärta söker honom.
Om vi verkligen vill tjäna, ära och upphöja Jesus. Göra som Maria – bara sitta vid hans fötter och lyssna. Då får han lov att leda oss efter sin vilja. Men vi måste försaka oss själva och leva i sann överlåtelse. Vi får lägga ner vår stolthet, vår rädsla, och förtrösta på Honom. För åt honom är given all makt och han är vårt enda hopp.
Det finns inget annat namn bland människor givet i vilket vi kan bli frälsta. Bara genom Jesus. Endast i Jesu blod finns förlåtelse. Bara i hans namn finns upprättelse. Helande till ande, kropp och själ. Tänk att han väntade på mig. Han såg mig – hela mitt liv. Jag är nyss fyllda femtio. Han såg mig hela livet. Han följde mig och när Guds tid var inne, då sträckte han mig sin hand som jag fick ta emot. Det spelar ingen roll vad vi har gjort. Det finns förlåtelse, upprättelse, helande. Det står i andra Timoteusbrevet att det kommer en tid då människor inte ska stå ut med den sunda läran, utan skaffa sig lärare efter lärare för att få höra sådant som kliar dem i öronen. Många av våra församlingar tål inte synden i våra liv, att vi alla har syndat och gått miste om härligheten. Den som säger sig vara utan synd är en lögnare, och sanningen finns inte i honom. Vi är frälsta av nåd – Guds oändliga nåd.
Tack Jesus, att vi har fått upphöja och ära dig. Var oss nådig, och tukta oss enligt din rättfärdighet. Tukta och tillrättavisa oss enligt din vilja genom din helige Ande. Lär oss att överlåta till dig oss av hela vårt hjärta, att lägga ner allt vårt eget och söka dig. Det största budet är att vi ska söka Herren av hela vårt hjärta, av hela vårt förstånd och all vår kraft. Och sedan hans rättfärdighet. Du är vår rättfärdighet, Jesus. Tack Jesus.