Text: Berno Vidén
Kuba och Sverige går samma väg
Två så till det yttre olika nationer som Kuba och Sverige förenas dock inom det område som berör barnens utbildning och fostran, genom att samhällets indoktrinerande ideologi sätts främst, före familjens önskan och inriktning. Detta är totalitärt och diktatoriskt, och även ett öppet motstånd och ställningstagande mot Mänskliga rättigheter och Barnkonvention. På Kuba är den styrande regimen tydlig med att tala om hur angelägen man är att fostra och bilda medborgarna i den kommunistiska revolutionens anda. I Sverige utspelas indoktrineringen mer sofistikerat och inlindat i demokratiska fraser om åsikts- och religionsfrihet och allas lika värde.
Tidsandan är Kristusfientlig och den förälder som är mån om att ge sina barn en kristen grund i livet kommer att möta motstånd; speciellt då skolplikten träder in.
Sverige har som enda demokratiska land förutom Tyskland, infört obligatorisk närvaroplikt i skolan. Oavsett omständigheter och vars och ens individuella behov så är samhällets enda väg att all utbildning ska ske inom skolans väggar. Svenska allmänna skolväsendet anser sig omutligt ha svar och lösningar på alla de frågor och problem som varje enskild elev representerar. Den frihet som tidigare fanns, att föräldrar kunde välja undervisningsform för sina barn, kriminaliserades genom införandet av Skollagen 2011. Som en direkt konsekvens har många familjer flytt från Sverige till bland annat våra närmsta grannländer där det finns större frihet. De familjer som stannar i landet och trotsar skolmyndigheten genom att bedriva hemundervisning, jagas med skyhöga vitesförelägganden och sociala utredningar. I strid med Europakonventionen och andra stadgar om mänskliga rättigheter som Sverige undertecknat och ratificerat, förbjuds med andra ord föräldrar att tillgodose barnen en rättighet; artikel 2 i Europakonventionen som lyder:
”Ingen må förvägras rätten till undervisning. Vid utövandet av den verksamhet staten kan påta sig i fråga om uppfostran och undervisning skall staten respektera föräldrars rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.”
För de familjer som går in i denna orättvisa kamp innebär det svåra konsekvenser, trots att man åberopar rätten att tillförsäkra sina barn en undervisning i enlighet med religiös och filosofisk övertygelse. Den rätten existerar inte på Kuba idag, och den existerar inte heller i Sverige.
Vi börjar på Kuba. Hösten 2017 fick vi kontakt med makarna Ramón Rigal och Adya Expósito samt deras två barn Ruth och Joel och besökte dem i deras hem i staden Guantánamo. Ramón är pastor och förestår en församling som fram till våren 2019 samlades hemma i familjens vardagsrum. Familjen hade av olika orsaker bestämt sig för att börja hemundervisa. Ruth hade tidigare mobbats i skolan för sin tro på Jesus, men genom att hemundervisas fick hon studiero i en miljö där hennes tro respekterades. Undervisningen i hemmet gick bra och gav så positiva resultat hos Ruth att föräldrarna beslutade att även låta Joel få stanna hemma från den statliga skolan.
Myndigheterna reagerade snabbt då barnen inte infann sig i skolan. Ganska snart åtalades föräldrarna och dömdes till ett års straffarbete vardera. Trots motståndet fortsatte de att hemundervisa läsåret ut. En internationellt erkänd internetbaserad skola i Guatemala, Hebrón, kom familjen till hjälp och antog barnen som distanselever med fullt stipendium. Föräldrarna vittnar om vilken positiv effekt läsåret hade på barnen, både kunskapsmässigt och emotionellt.
Parallellt med att familjen bestraffades för sitt beslut att hemundervisa utövade myndigheterna påtryckningar på övriga församlingar i samhället att utesluta Ramóns församling från det kristna rådet. På Kuba måste församlingar enligt lag tillhöra ett av samhället godkänt kristet råd för att ha rätt att bedriva verksamhet. På det sättet blev Ramóns verksamhet kriminaliserad över en natt, utan rätt att samlas till bibelstudier, bönemöten och liknande i hemmet. Då jag besökte familjen och församlingen minns jag hur Ramón sa till mig: – Du vet väl om att du nu medverkar i en illegal och förbjuden samling?
Trots motståndet från den kommunistiska regimen spred sig hemundervisningen till flera familjer. Inför läsåret 2018/2019 hade inte mindre än nio familjer i det kubanska samhället tagit sina barn ut ur den statliga skolan. Myndigheterna svarade med att under våren 2019 gripa och fängsla Ramón och Adya i hemmet framför barnens ögon, och i en husrannsakan beslagtogs familjens datorer och alla läromedel de fått från distansskolan Hebrón. Makarna dömdes i en summarisk rättegång till långa straff, 2 respektive 1,5 års fängelse, och hela familjen splittrades.
I fängelset nekas de att ha kontakt med varandra och barnen får besöka sin pappa högst en gång per månad. Även barnen har splittrats och måste bo åtskilda. Hela familjen lever i skrivande stund helt åtskilda från varandra. Övriga hemundervisande familjer hotades också med fängelsestraff och omhändertagande av sina barn och tvingades på det sättet att återbörda barnen till samhällets kommunistiska skola.
I Sverige går man tillväga på ett mer sofistikerat sätt. Målet är dock detsamma; att barnen ska in under det allmänna skolväsendets ideologi. Familjer som trots förbudet i skollagen fortsätter att hemundervisa anmäls först till sociala myndigheter, genom en så kallad orosanmälan, som ska se till att barnen inte far illa i hemmet med sin familj. Parallellt utför Utbildningsförvaltningen sitt uppdrag att påföra familjen höga vitesbelopp som en påtryckningsmetod.
Alltsedan 1977 har många familjer i Maranataförsamlingen hemundervisat, ofta med motstånd från myndigheterna, men med stöd i skollagen. Sedan nya skollagen trädde i kraft stängdes dock den möjligheten genom att synnerliga skäl infördes som krav för att få tillstånd, med följden att samtliga familjer som ansökt om fortsatt hemundervisning fått avslag.
Senaste läsåret (2018/19) har myndigheterna skärpt kontrollen än mer på barn som hemundervisas. Tidigare har sociala myndigheter efter en obligatorisk orosanmälan från skolan oftast nöjt sig med att konstatera att barnen mår bra och sedan lagt ner ärendet. Nu ifrågasätts föräldrars motiv och lämplighet alltmer, och en fyra månaders lång social utredning inleds allt oftare som praxis.
Familjer flyttar från landet och de som av olika orsaker stannar i Sverige, försöker hitta lösningar, varav den ena är att fortsätta hemundervisa och möta myndigheternas diktatoriska ageranden … den andra att skriva in sina barn i skolan. Skollagen ser inte till barnens bästa utan snarare till att alla ska in under samma påverkan och kontroll, oavsett om det är bra för barnen eller ej, och oavsett vad Europakonventionen säger om att respektera föräldrars rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.
Kärnan i svensk rättsuppfattning vilar på kristendomen, något som även finns inskrivet i våra grundlagar. Detta till trots motarbetas dess inflytande frenetiskt i dagens samhälle. Värderingar som står i direkt strid med kristendomen lyfts istället fram som normgivande och styrande.
Styrkan av en daglig gemenskap
Hur ska då en på Jesus Kristus troende familj kunna bevaras i sin gudstro i ett samhälle där normen blir allt mer antibiblisk och familjeupplösande? Här har den kristna församlingen en viktig plats att fylla. En tät gemenskap kring bibelordet och bönen är av stor betydelse som motvikt till den omgivande tillvarons inflytande. I Apostlagärningarna beskrivs hur den första kristna församlingen kom tillsammans varje dag. De höll sig tillsammans och delade med sig till varandra utifrån vad var och en behövde.
För församlingen i Jerusalem handlade gemenskapen inte enbart om att dela med sig av materiella ting. Kampen att bevaras i tro och övertygelse var stor och även här betydde den dagliga gemenskapen mycket. Då Petrus och Johannes släpptes fria från fängelset efter att i Jesu namn ha botat en sjuk man, gick de till sina egna, till församlingen. Apostlagärningarna beskriver händelsen:
När de blivit frisläppta gick de till sina egna och berättade allt vad översteprästerna och de äldste hade sagt till dem. När de hörde det, ropade de tillsammans till Gud och bad:
– ”Och nu, Herre, se hur de hotar oss! Hjälp dina tjänare att frimodigt förkunna ditt ord, genom att du räcker ut din hand och låter helande, tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn.”
När de hade bett skakades platsen där de var samlade, och de uppfylldes alla av den helige Ande och förkunnade Guds ord med frimodighet (Apg 4:23-24, 29-30).
Sedan fortsätter beskrivningen om hur svårigheterna gjorde att man drogs närmre till varandra i en allt djupare gemenskap:
– Hela skaran av dem som kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen kallade något av det han ägde för sitt utan de hade allt gemensamt. Med stor kraft bar apostlarna fram vittnesbördet om Herren Jesu uppståndelse, och stor nåd var över dem alla (Apg 4:32-33).
På liknande sätt får vi i församlingen ta hand om och visa omsorg om varandra. Speciellt barn och ungdomar är hårt utsatta i dagens samhälle. Hemundervisande familjer som av olika anledningar inte kan bosätta sig utomlands drabbas hårdast och utsätts för starka påtryckningar att skicka sina barn till skolan. Här måste församlingen och den dagliga gemenskapen se sitt uppdrag att utgöra ett skydd och en motpol.
För våra vänner på Kuba har församlingsgemenskapen visat sig vara oerhört betydelsefull under de förföljelser de utsätts för. Familjerna våndas över hur deras barn påverkas genom skolans indoktrinering. Då möjlighet ges samlas de i hemmen för att bedja och stötta varandra genom att påminna om de löften Gud ger sina barn:
– Jag vet att Herren ska ta sig an den förtrycktes sak och skipa rätt åt den fattige. De rättfärdiga ska prisa ditt namn, de ärliga ska bo inför ditt ansikte (ur Ps 140).
På liknande sätt har den dagliga gemenskapen hos Maranataförsamlingen under många år kommit många familjer till hjälp. Under 1970-talet undervisade Arne Imsen grundläggande om urkristen församlingsgemenskap vilket bidrog till att flera storfamiljer bildades på olika platser. I stora församlingar är det lätt hänt att bara ett litet fåtal personer har daglig kontakt med varandra. Man möts vanligtvis på söndagar, men bibeln ger oss andra ideal. År 1976 skrev Arne Imsen följande:
– ”En kristen människa som ska utvecklas normalt, behöver daglig kontakt med troende syskon. Och det av två skäl. För det första behöver hon fostras. För det andra, är det hennes uppgift vara med och fostra andra. Ingen kan fungera ensam och allena. Alla behöver kontakt och bönegemenskap. Inte ens det enskilda andaktslivet kan på något vis ersätta den. Alla behöver gemenskap som är förenad med ett offer om man ska utvecklas normalt. Att ta kontakt med en broder eller syster innebär att avstå någonting utav egen komfort. Det är ett offer. I och för sig kanske man inte skulle behöva det. Tron skulle kanske inte ta skada utan den här kontakten. Men offerlivet skulle göra det. Vi behöver ta den kontakten för att lära oss offra någonting för gemenskapen. Vi behöver det inte bara för att uppbyggas, utan för att uppbygga. Här börjar det kristna livet. Vi behöver daglig kontakt med någon som beder och bryter brödet” (ur MR nr 11 1976).
Det ligger en utgivande, osjälvisk kärlek som grund till varje bibliskt grundad gemenskap, som alltid ser till sin nästa. Som en direkt följd av de många besluten om uppbrott från vanligt Svenssonliv som gjordes under 70-talet mejslades det inom Maranataförsamlingen fram en principdeklaration som bland annat uttrycker följande:
– ”Vi eftersträvar att vara levande och fungerande storfamiljer till kärnfamiljernas beskydd.”
Idag är det olagligt att hemundervisa i Sverige och familjer blir hårt ansatta. Måtte då ett levande och kontinuerligt församlingsliv med en daglig gemenskap få komma dessa familjer till hjälp. Förhållanden och levnadsvillkor har alltid förändrats men de urkristna idealen övervinner både kubansk kommunism och svensk antikristlig ideologi.
Barnen äger en speciell plats i Guds hjärta förenat med rättigheter som vi inte får ta ifrån dem. Låt barnen komma till mig, sa Jesus, och hindra dem inte. Tack gode Gud för den dagliga gemenskapen!