Intervju: Stina Fridolfsson
Greger och Marita bor i en trevlig radhuslägenhet i Vivalla, Örebro sedan tjugoett år tillbaka. Innan dess bodde båda i storfamiljsgemenskap på olika platser. Marita växte upp i ett troende hem i Dalarna och lämnade sig åt Gud som mycket ung. Hon utbildade sig till småskollärare, men då hon arbetat något år, fick hon svåra psykiska problem och orkade inte fortsätta i tjänsten. Hon åkte till Stockholm en dag, där hon stämt träff med en kamrat som skulle komma till Gamla Bro, där Maranataförsamlingen hade en cafeteria. Kamraten dök inte upp, men Marita bekantade sig med ungdomarna i Maranataförsamlingen, och så småningom kom hon att flytta in i storfamiljsgemenskapen på Blommenhof utanför Nyköping. ”Det var räddningen för mig” konstaterar Marita tacksamt.
Greger föddes i Skåne i den adliga släkten Leijonhufvud. Hans föräldrar var ganska kyrkliga och Greger berättar om hur fadern när han var på väg att göra upp en affär, stannade bilen och bad till Gud att det skulle gå bra. Greger har alltid trott på och respekterat Gud. Han utvecklade sina konstnärliga talanger som krukmakare, och ledde även kurser i Vuxenskolan och Medborgarskolan ett antal år. Han har ända från sin barndom lidit av svår diabetes, men lärde sig hantera den så att han inte blev alltför hindrad i sin så aktiva livsstil. Han berättar: Sommaren 1976 då jag åkte upp till Stockholm på semester, kom jag att passera Hötorget, och där stod en grupp från Maranataförsamlingen och sjöng. Jag stannade och lyssnade och en av bröderna i församlingen kom fram och började samtala med mig. Jag talade om att jag trodde på Gud och även läste bibeln ibland och gick i kyrkan. ”Men är du frälst”, undrade brodern. Då blev jag lite fundersam och kunde inte svara. Jag fick en inbjudan att komma till tältmöte på Norra Latins skolgård, där Maranata just då hade rest tältet. Jag gick dit av ren nyfikenhet. Jag kände bara till Svenska Kyrkan med altare, predikstol och prästens pråliga skrud. Här var det något helt annat; en mötesledare och enkla människor som vittnade om sin frälsning, helande, hur de hade blivit lösta ifrån droger, sprit m.m. I slutet av mötet säger mötesledaren: ”Tror du på Jesus så räck upp en hand!” Nästan alla i tältet räckte upp en hand. Vilken fråga tänkte jag! Men sedan gjorde jag det också. Då kom en broder ner till mig och frågade om jag ville gå fram och böja knä. När jag låg där på knä och flera lade sina händer på mig och bad, snurrade tankarna runt i huvudet. Vad håller jag på med? Jag blev inte frälst, men väckt. Några dagar senare åkte jag hem till Skåne och fick kassetter, böcker och tidningen Midnattsropet med mig hem. Det hamnade i byrålådan, men efter ett par veckor letade jag fram materialet, läste och lyssnade en hel dag och långt in på natten. Det handlade mycket om Uppenbarelseboken, förförelse, skökan, antikrist, den yttersta tiden och uppryckelsen. Jag visste mycket om Jesu liv, liknelserna och Golgata, men det här var något som jag inte kände till. Så började jag läsa i Uppenbarelseboken från början. Jag läste kanske tio minuter eller en kvart. Sedan slutade jag och började be. Då blev jag frälst! Efter några dagar åkte jag upp till Gamla Bro och lät döpa mig. Sedan flyttade jag till storfamiljen i Blommenhof. Det var den 8 november, min 30-årsdag!
Där på Blommenhof lärde Greger känna Marita som flyttade dit något år senare.
– Men det blev ingenting mellan oss där, påpekar Marita. Det blev senare i Örebro, där båda arbetade i församlingens bageri.
– Vi förlovade oss på bageriet! berättar Greger med ett rejält fniss och Marita instämmer. Sedan gifte de sig på Gärdshyttan, en plats utanför Askersund där maranatasyskon hade en storfamilj några år. De kom att bo i storfamiljen på Humlegården utanför Örebro från 1979 till 1998 – nitton år, och fick också där sonen Efraim. Greger fortsatte att baka och Marita var hemma med sonen och hjälpte också till med hemundervisningen. På Humlegården fungerade Pilgrimsskolan många år. Så var det ju möten, tältmöten, konferenser och evangelisation. Det blev en del omflyttningar på Humlegården, och så småningom började Greger och Marita fundera på att flytta. Arne Imsens son Per-Arne, som förestått arbetet på Humlegården, hade flyttat till Göteborg, och byggt upp ett arbete där. En gång då Greger och Marita åkte dit på möte, hade Per-Arne lånat ut lokalen till en annan församling. De satt och lyssnade; ingen i den församlingen kände dem. Den som ledde mötet, ropade plötsligt fram Greger och Marita, för han hade fått ett budskap från Herren till dem. Det blev en bekräftelse på deras känsla att de skulle bryta upp från Humlegården. De fick en bra radhuslägenhet i Vivalla 1998, och där kom de ganska snart att ledas in i en evangelisk tjänst bland människor.
Efter några trevare att finna gemenskap i de kyrkor som hade verksamhet i området, slutade de att gå dit på möten. Det saknades salt i förkunnelsen, var mycket lite tal om Jesu tillkommelse och andlig förförelse pågick överallt. Greger började allt oftare skriva väckande traktater där han lyfte fram vad Bibeln säger om den falska ekumeniken, barndop, Mariadyrkan osv. Det är skrifter han delar ut till kyrkoledare och på religiösa konferenser. Han har också alltid med sig ett lager av frälsningstraktater, med enkel vägledning till frälsning i Jesus Kristus då han åker runt i Örebroområdet med sin moped och sprider Midnattsropet och andra skrifter.
Så småningom började Marita och Greger inbjuda människor de fick kontakt med till bönemöten i sitt eget hem. De berättar om de syskon som växt samman med dem i en bönegrupp som samlas varje måndag. De är inte många, men flera av dem har speciella behov av förbön. Ofta ringer Greger och Marita till Maranataförsamlingen och andra syskon och vädjar om förbön för sina skyddslingar. Det finns både psykiska problem och alkoholproblem bland dem. Någon som är på behandlingshem brukar ringa, och har också kommit och fått sova över hos dem några gånger. Marita berättar också om en kvinna som hon fått ge traktater och vittnat för. Hon fick kontakt för ett par år sedan, och då deklarerade hon att hon var ateist. Men de fortsatte att ha kontakt, och så började hon försiktigt fråga lite om vad de olika kyrkorna tror på. Så fick Marita berätta mer och mer, och så en dag sa hon plötsligt: ”Jag tror jag väljer kristendomen!” Så fick Marita be en frälsningsbön med henne, och nästa gång de träffades, var kvinnan helt förvandlad, och talade om vilket ljus hon fått in i sitt liv!
Då och då tar de med sig trossyskon som längtar efter gemenskap och undervisning, till Maranataförsamlingen. Medan jag satt hemma i Greger och Maritas hemtrevliga lägenhet, hann de få flera telefonsamtal från vänner som undrade när de ska samlas till bön nästa gång eller kanske bara vill höra lite hur de mår. När jag skulle gå kom ett telefonsamtal igen till Marita. Jag frågade nyfiket vad det gällde. Då berättade hon att det var en man, som nu flyttat in på ett äldreboende.
– Tidigare hade vi möte hemma hos honom, men nu har jag börjat hälsa på honom varannan vecka på äldreboendet. Jag har sagt åt honom att han kan ringa när han vill prata lite, och nu gjorde han det, säger Marita med ett leende.
Greger berättar att han delar ut en del traktater där han skarpt går emot avgudaväsendet och ”Den ondes ekumenik”. Han lägger ner stort arbete för att göra dem läsvänliga och av sådan kvalitet att de inte bara skrynklas och slängs bort. Greger har en apparat där han laminerar en del traktater och en tång som gör runda hörn, och längst ner har han skrivit sin e-postadress. Nu hade han fått svar från en pastor som ville veta mer.
Greger berättar också om att han upplever hur viktigt det är att han ber till Gud innan han går ut och evangeliserar med sina traktater:
– Jag vill att Gud ska leda mig och att jag gör det av kärlek. Om jag inte gör det av kärlek, så blir det ett rutinarbete utan kraft. Har man bett innan, så får man ofta på ett särskilt sätt kontakt med nya människor. Då får man uppleva att man är ledd av Gud. I Sakarja 4:6 står det: ”Icke genom någon människas styrka eller kraft ska det ske, utan genom min ande” säger Herren Sebaot. Greger talar med stort allvar och eftertryck.
Just den dag då jag kom hem till Greger och Marita för att göra denna intervju, så passade den lilla Maranatagruppen i Örebro med Runepär Lind i spetsen på att ha konstituerande möte för att börja sända i närradion. Naturligtvis ska Greger och Marita vara med i styrelsen för denna viktiga evangelisationskanal! Det gäller att så vid alla vatten.
Greger och Marita har inte någon tanke på att trappa ner sina engagemang. De är verkligen föredömen i vardagskristendom. Greger har sin diabetes som han kämpat med större delen av sitt liv, men han har inte låtit denna svaghet hindra honom att aktivt vara ett Herrens vittne. De tjänar Gud i utgivande liv för de människor de kommer i kontakt med. Både trossyskon och svaga medvandrare som kommer i deras väg kan få en bädd att övernatta och mat på vägen. Och Greger ser till att han har traktater på olika språk, för att kunna bistå invandrare han möter med evangelium och vägledning till frälsning.
Om alla som lämnat sitt liv till Jesus vore lika ivriga som Greger och Marita att använda sin tid till själavård och själavinnande, skulle snart skaran i himlen vara fulltalig. Låt oss helhjärtat satsa tid, kraft och medel för att påskynda Herrens tillkommelse!
Under intervjuns gång har några rader ur en sång börjat tona inom mig, och jag hoppas att läsaren med mig inspirerats och känner behov av att bedja och sjunga med i sången:
Låt oss offra vad vi hava: Tid och kraft för Herrens skull
Och ej mer i jorden gräva Efter ett förgängligt gull.
Tusental av dyra själar sakna ännu livets bröd
Där de gå som syndens trälar hän mot mörker, natt och död
Gå att rädda, offra strida, innan natten faller på
Gå att bedja vaka, lida tills du själv skall hädan gå.