Av Berno Vidén
”Denna hälsning skriver jag Paulus med egen hand: Om någon inte älskar Herren ska han vara under förbannelse. Marana tha (1 Kor 16:21-22).
Paulus fångar i sin sluthälsning hela brevets innehåll i den här versen och sätter budskapet på sin spets; att älska Jesus framför allt. Han skriver om att älska Herren och använder hårda ord: den som inte älskar Herren ska vara under förbannelse – ett kraftigt uttryck, som på olika sätt återkommer i bibeln. Det handlar om den första kärleken; att älska Herren av allt sitt hjärta och av allt sitt förstånd.
Kan den som har mött Jesus låta bli att älska honom? Ett möte med Jesus förvandlar allt och är en grund i det kristna livet. Vi har en Frälsare som genom att ge sitt liv har frälst oss från mörkrets välde och från en evig död. Vår bön är att kärleken ska förökas i våra liv, den som ropar från djupet av våra hjärtan: Kom, Herre Jesus – Maranata!
Redan i hälsningen i första kapitlet anges tonen Maranata – Herren kommer. Betoningen ligger på vilka vi är i Kristus:
Jag tackar alltid min Gud för er, för den Guds nåd som ni har fått i Kristus Jesus. I honom har ni blivit rika på allt, på allt tal och all insikt, eftersom vittnesbördet om Kristus har fått stadigt fäste hos er. Därför saknar ni inte någon nådegåva medan ni väntar på att vår Herre Jesus Kristus ska uppenbaras (1 Kor 1:4-7).
Paulus påminner om den nåd de har fått, om vilken rikedom de har i Jesus, om vittnesbördet om Kristus och att det finns nådegåvor. Allt detta … medan ni väntar på att vår Herre Jesus Kristus ska uppenbaras.
Budskapet andas: Kom, Herre Jesus, en dimension vi behöver ha i allt vad vi företar oss. I brevets fortsättning tar Paulus upp många svåra saker. Men det finns också något som är större och väger mera. Håll fast vid detta, håll fast vid det som bär dig, det som kan hjälpa dig att se framåt. När jag läser vissa verser så tänker jag: vad är det här för människor som Paulus har att göra med? Men ändå skriver han i inledningen: ”Till Guds församling i Korint, de kallade och heliga som helgats i Kristus Jesus.” Där fanns det inget tvivel, det är Guds församling det handlar om, heliga systrar och bröder.
I andra kapitlet återkommer Paulus till tillkommelsen och att älska Jesus framför allt. Han skriver om vishet, kunskap och vältalighet och att inget av det betyder något. Det är inte det viktiga. Paulus själv var svag, orolig, rädd och det är knappast egenskaper som krävs av en ledare. Han betonar att korintiernas tro inte ska bygga på människors visdom utan på Guds kraft. Vi kan sätta upp fina ord och ha en klar och tydlig teologi men det finns något som är så mycket viktigare – Guds hemliga visdom, Guds kraft – allt annat kommer att blekna.
Ur det andra kapitlet: ”Vi förkunnar Guds hemliga och fördolda vishet som Gud för evighet har bestämt ska bli till härlighet för oss. Den visheten har ingen av den här världens härskare känt. Hade de känt den hade de inte korsfäst härlighetens Herre. Men som skriften säger. Vad ögat inte sett och örat inte hört och människans hjärta inte anat, det har Gud berett åt dem som älskar honom.”
Här talas det om himmelska realiteter, vad Gud har berett. Inte åt den som anser sig vara teologiskt rätt, utan det finns en djupare dimension varpå allting vilar – ”dem som älskar honom”. Vidare i brevet, i kapitlen 12 till 14, ser man vilken omsorg Paulus har om var och en i församlingen. Han skriver om nådegåvorna och uppmuntrar syskonen att söka det Gud har att ge. Detta trots att det fanns så mycket svåra saker att lösa i församlingen. Budskapet om den framkomliga vägen riktas till var och en i församlingen. Det är en både inspirerande och uppfordrande läsning.
Jag tänker på alla de här svåra sakerna som handlar om otuktssynder, egoism, jagandet efter rikedom, förtrycket mot de fattiga, olikheterna i församlingen. När man kom till Herrens bord kunde ingen Herrens måltid hållas, för en del hade överflöd och andra led nöd. Det handlar om Guds rättfärdighet. Alla de här tingen var djupa problem i församlingen.
Mitt i en så svår situation, hur ska syskonen klara av att gå vidare, när de mitt i gemenskapen möter alla dessa olika problem. Förtroendet måste ha varit förverkat. Frimodigheten att själv fortsätta framåt. Man ser hur illa en del har handlat och man trycker ner varandra och tyngs av missmod. En tung börda vilar över syskonen, och det finns en som är väldigt glad då allt det här händer – det är själafienden.
När vi en dag står inför Guds tron, vilka ursäkter ställer vi då fram för vårt liv? Det var si och så i församlingen, det var splittring, det var det ena och det var det andra. Vad ska jag göra? Jag kan inte ha frimodighet. Det är väldigt allvarliga frågor för det handlar om ditt liv och om din tjänst för Gud, om ditt ansvar för det uppdrag som Herren Jesus Kristus har gett dig. Han sa: Gå ut i hela världen och gör alla folk till lärjungar. Den befallningen står fast till dess att han kommer.
Om du ser mig som ett hinder, att jag står i vägen för dig att kunna gå vidare och verka för Jesus, gå då förbi mig. Du behöver inte ta hänsyn till mig och min person eller vem det vara må, ty det finns något som är övergripande, en prioritering i det som är så mycket viktigare: försumma inte uppdraget! Det kan vara tungt att bära belastningar och rykten som går och allt det här är djävulen så medveten om och han spär på och ser till att vi verkligen fylls av tvivlets tankar. Men Guds vilja är uppenbar. Det viktigaste är att ge näring åt hans väg och den vision som är nedlagd i församlingen och i våra liv: Gå ut! Sprid evangelium! Förkunna Kristus! Vinn människor för Gud!
Är det du har fått värt att sprida vidare? Tacka Jesus för det han har lagt ner i ditt liv, ty det övervinner allt skvaller och allt förtal, allt det tunga som vill fylla dig av bitterhet och hindra dig att komma närmre Jesus. I din omgivning finns människor som på olika sätt lider under synden och dess plågor, som är tyngda av bördor. Börja bedja för dem – bed för din granne, din vän, din kollega. Herren behöver vittnen som frimodigt förkunnar evangelium. Se på Jesus och du ska vara säker på att då du tar de här stegen så börjar kärlekens eld att brinna på nytt och leda dina steg och dina tankar till det som kan bära frukt för evigheten.
I kapitel 12 uppmanar Paulus var och en i församlingen att söka de andliga gåvorna. Sedan följer det mäktiga Kärlekens lov i kapitel 13, och kapitel 14 inleds: ”Sträva efter kärleken men var också ivriga att få de andliga gåvorna. Framförallt profetians gåva.” Oavsett vad du får möta: Sträva efter kärleken. Vad är det då för kärlek det talas om? Innan pingstdagen i Jerusalem fick lärjungarna undervisning av Jesus. De hade sina frågor om riket och de levde under förtryck, och bävade nu när Jesus skulle lämna dem. Deras frågor kretsade kring när Jesus skulle komma tillbaka och upprätta riket. Då säger Jesus att det inte är det viktigaste. Då det gäller Jesu tillkommelse finns det så många olika teorier och det är tröttsamt att fastna i den snåriga diskussionsdjungel som ofta följer. Bibeln är tydlig med budskapet: Lev i tillkommelsen! Låt maranataropet få vara din ledstjärna: Kom, Herre Jesus. Då faller problemen med olika synsätt. Då lever du i tillkommelsen och snart en dag så är du hemma.
Men, sa Jesus: ”När den helige Ande kommer över er.” Det här är förenat med den kärlek vi talar om. Han lämnar inte de sina övergivna utan ser till att vi blir utrustade, fyllda av den helige Ande. ”När den helige Ande kommer över er ska ni få kraft att bli mina vittnen.” Lämna inte Jerusalem, ge er inte ut på egna försök och egna gärningar. Nej, bli fyllda av helig Ande. Sträva efter kärleken och var ivrig att få de andliga gåvorna. Framförallt profetians gåva. Jesus accentuerade det här med att stanna upp. Tänk vad mycket lärjungarna hade att tala om, vad mycket undervisning de hade fått och vilka mirakel de hade varit med om, men det räcker inte. Guds kraft behöver ta sin boning i oss, Guds eld behöver brinna i våra hjärtan. I Psalm 42 står det:
Som hjorten längtar efter vattenbäckar, så längtar min själ efter dig, o Gud min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden. När får jag komma och träda fram inför Guds ansikte?
Då Gud verkar på djupet i ditt hjärta väcks denna längtan: När får jag träda fram inför ditt ansikte? När ska jag få se dig sådan som du är? När kommer du Herre? Vi lever med ropet: ”Kom, Herre Jesus”, utan att spekulera i tider och stunder.
Paulus skriver vid ett annat tillfälle till församlingen i Galatien, där han mött ett svårt motstånd framförallt från den judiska församlingen som ville återinföra laggärningar enligt den judiska traditionen. Han inleder brevet med att uttrycka förvåning: ”Jag är förvånad att ni så fort överger honom som har kallat er genom Kristi nåd och vänder er till ett annat evangelium.” I vers 15 skriver han:
Men han som utvalde mig redan i moderlivet och som kallade mig genom sin nåd, beslöt att uppenbara sin son i mig, för att jag skulle förkunna evangeliet om honom bland hedningarna. Då rådfrågade jag inte genast människor av kött och blod. Jag gick inte upp till Jerusalem till dem som var apostlar före mig.
Jag fastnade för den här frasen att Paulus inte frågade någon till råds, ty det var ett uppdrag han hade fått av Gud, någonting som var så självklart och grundläggande att det gav honom frimodighet. Det Gud lagt ner är vårt ansvar att sprida vidare, att vara ett kärl för Herren Jesus Kristus.
Vi återvänder till 1 Korintierbrevet och läser kapitel 15:3: ”Jag förde vidare till er det allra viktigaste, det jag själv har tagit emot …” Det finns alltså något som är viktigt och så finns det sådant som är det viktigaste, och det får vi inte missa: ”… att Kristus dog för våra synder enligt skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt skrifterna, och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv …” osv.
Paulus ger en grundläggande undervisning och vidare i kapitlet tar han sedan upp det som har med Jesus och hans uppståndelse att göra. Det fanns de som menade att uppståndelsen inte var verklig, men om Jesus inte har uppstått från de döda så är vi lögnare och de mest bedrövliga på den här jorden. Vi har då satt vårt hopp till något som inte är sant. Paulus proklamerar dock med övertygelse att Jesus är uppstånden. Det är A och O i förkunnelsen. Vi har en uppstånden Jesus. Och inte bara det. Vi är uppståndna med honom och vi lever inte längre som tidigare utan vi lever ett uppståndelseliv med Kristus. Vi var döda i synden och under den här världens begär, men så fick vi möta Jesus och fick ett nytt liv. Vi fick gå i dopets grav och begrava den gamla människan och så blev vi uppståndna tillsammans med honom. Det är att vara förenad med Jesus i en och samma kropp.
Vi är också syskon, lemmar varandra till tjänst. Inte genom gamla släktband men genom en ny födelse. Det här är oerhört stort. Paulus fortsätter att tala om döden och livet, om uppståndelsekroppen, om det som ska förgås och förmultna, det som har ett slut. Kapitlet avslutas sedan med ett crescendo, ett utrop: ”Se, jag säger er en hemlighet. Vi ska inte alla insomna men vi ska alla förvandlas.” När? I ett nu. Hur? I ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Basunen ska ljuda och de döda ska uppstå odödliga och vi ska förvandlas.
Sedan går vi mot slutet av boken, där Paulus skriver med egen hand. Han fattar pennan och sätter sitt sigill och sin apostoliska auktoritet över det viktigaste: ”Om någon inte älskar Herren ska han vara under förbannelse. Marana tha. Herren Jesu nåd vare med er. Min kärlek är med er alla i Kristus Jesus.”
Inledningen av brevet och avslutningen, bärs upp av detta maranatarop. Det är en lärdom för oss som kan vara så insnärjda i så mycket här i tiden att vi förlorar blicken för det eviga och visionen för det tillkommande, det Guds Ord lyfter fram som en hemlighet. Det som är hoppet för varje människa på den här jorden.
Vad är det att vara ett maranatavittne? Är du ett maranatavittne? Maranata är förenat med främlingskap här i tiden, att avsäga sig något för evangeliets skull. Det talar om att vi tillhör ett annat rike än den här världen. Vi lever i världen men vi är inte av den här världen. Hur tar det sig uttryck i våra liv? Maranataväckelsens historia i Sverige har under senare tid lyfts fram och det mesta man hör är om väckelsen som drog fram under 60-talet. Den kom väldigt många till hjälp då den drog in över landet och rörde om. Människor fick uppleva befrielse; enkelheten i mötena, lovsången. Det var något som människor uttryckt stor tacksamhet över och det hör vi också idag då man talar om det som hände under 60-talet. Det hade en enorm betydelse för så många människor.
Det är svårt för mig att vittna om den tiden, då jag inte har någon erfarenhet av maranata under 60-talet, annat än att jag som barn minns en del. Däremot kan jag tala om 70-talet då jag själv blev en del av församlingen. Som barn minns jag maranatavittnen som kom och besökte min hembygd. Men då jag sedan under 70-talet besökte Maranataförsamlingen i Stockholm, undrade jag var dessa vittnen tagit vägen. De var inte längre kvar. Då man frågade efter dem förstod man att de var i verksamhet men maranatanamnet var man noga med att ta bort. Det var som att man skämdes för Maranata och hade tagit avstånd. Något som påverkade och som också har bekräftats under senare tid var budskapet som hade med den dagliga gemenskapen att göra.
Det vi läser om den urkristna församlingen i Apostlagärningarna fick en stor betydelse för Maranataförsamlingen i början av 70-talet. Johannelund, som blev platsen för den första storfamiljen i församlingen, med budskapet om att ha allt gemensamt med gemensam ekonomi i en daglig gemenskap, blev en av orsakerna till att många valde en annan väg.
Det som för andra blev en väg att lämna Maranata var för mig en räddning. Jag kom som ung och fick genast en plats i församlingen och blev välkomnad i storfamiljen, vilket blev en oerhörd hjälp för mig och det tackar jag verkligen Gud för. Så fick man sedan se hur församlingen genom storfamiljen hade en bas för evangelisationen, för möten och till och med för försörjningen. Den gemensamma ekonomin möjliggjorde väldigt mycket av det församlingen ville göra och det församlingen var kallad till. Men det kostade på och det har inte varit så enkelt alla gånger.
Jag tänker på tiden på Bällsta. Det är en relativt lång period i församlingens historia. Flera decennier. Platsen byggdes upp med mycken hängivenhet och uppoffringar. Det saknades resurser till de stora projekt som skulle genomföras, ja det fanns inga pengar till det, men det fanns syskon som kom tillsammans och som flyttade in i de gamla slitna skolsalarna och satsade. Och vi ser i backspegeln hur Bällsta fick bli till stor välsignelse för väldigt många människor.
Jag tänker på alla unga vänner, ja alla syskon som med iver satsat och gett allt både tidigt och sent. In i krävande hotellarbete, ut på evangelisation, aktiva i mötena, iväg på tältmöten etc. Vad skapar en sådan drivkraft? Jo, då har man fått möta Jesus och vill ta sig an uppdraget och vårda gemenskapen; bära upp varandra i den dagliga gemenskapen. Storfamiljen – en plats dit människor kunde komma.
Dessa insatser möjliggjorde tältmöten, konferenser och evangelisation på olika platser. Hur skulle missionen i Dominikanska republiken ha burits utan alla dessa uppoffringar? Jag frågar mig ibland om de som på olika sätt har satsat så oerhört mycket har fått en rätt uppskattning. Men en sak vet jag och det är det viktigaste. Hundra procent är uppskrivet hos Gud. Vad du har gjort för en av dessa mina minsta, är vad det handlar om: en osjälvisk tjänst för Guds rike.
Det finns en Gud som har kallat dig till tjänst. Låt inte elden slockna. Medel som vi har utefter vägen, förutsättningar att arbeta förändras med åren. Det har vi sett. Vi kan inte arbeta idag på det sätt vi gjorde tidigare. Kampen ser olika ut beroende på vilken tid vi lever i. Vad det är som omgärdar oss, hur samhället ser ut, varierar; hur lagar stiftas, ekonomiska förutsättningar osv. Men det finns något som aldrig förändras. Det finns ett mål som är och förblir detsamma; där du ska ha dina ögon, där du ska fästa din blick. Maranata – Herren kommer. Vi har inte här någon varaktig stad. Vi söker den tillkommande.
Det är märkligt att läsa sändebreven i Uppenbarelseboken. Det första brevet är skrivet till en församling som var ivrigt engagerad i bra saker. De var uthålliga och uthärdade mycket för Jesu namns skull och de hade prövat falska lärare. Efesus var en församling med gärningar, arbete och uthållighet. De kunde inte tåla onda människor, men det finns något viktigare; den första kärleken: Om någon inte har Herren kär så vare han förbannad. Låt aldrig denna kärlek och eld gå förlorad. Är vi på fel väg och håller på att förlora dynamiken och djupet, då beder vi att Herren ruskar om oss. Låt Guds kärlek få vara överflödande, den kärlek som inte söker sitt eget utan människors frälsning.
Det jag skrivit är en bön från djupet: Herre, bevara församlingen i detta maranatarop: Du, vår Herre kom!