Text: Zebastian Vidén
Den 24 februari small det till. Oväntat och överraskande, men samtidigt inte. Under lång tid hade de militära styrkorna byggts upp vid gränsen till Ukraina, men ändå, det kändes så osannolikt att något verkligen skulle hända.
Det blev ett abrupt uppvaknande för många. Världen har kanske inte blivit så mycket bättre trots allt. Ingen kunde väl tro att vi skulle få uppleva ett krig i Europa som många jämfört med situationen under andra världskriget? Det hörde väl till en gången tid? Vi har ju haft fred så länge nu. Vi har ju haft trygghet.
Men plötsligt kom fördärvet.
Ja, jag behöver väl egentligen inte berätta för någon om vad som hänt. Om kriget och världspolitiken och allt runt omkring. Det sköter nyhetsmedia om väldigt effektivt.
Men jag ska berätta lite om de kontakter vi som församling har haft i Ukraina under längre tid.
Irpen är en av de förorter till Kiev som det skrivits mycket om i nyhetsmedia. Jag personligen besökte staden för några år sedan tillsammans med några syskon från församlingen. Vi blev då mycket väl mottagna av de syskon vi lärt känna på platsen. Bland annat pastor Vasily Muravitsky, hans hustru Oksana och deras åtta barn.
Vid flertalet tillfällen har vi även tagit emot besök från Irpen i Sverige, vilket alltid varit glädjande. På håll har vi under åren kunnat följa hur församlingen i Irpen har arbetat med föräldralösa barn, äldre människor och mycket annat. Vi har även kunnat vara till ekonomisk hjälp vid ett antal tillfällen.
Några dagar innan kriget kom till Irpen så var det planerat att Vasily tillsammans med sin hustru skulle besöka oss i Sverige. Men ju närmare dagen kom för deras resa, desto osäkrare blev det. Några få dagar innan planerad avfärd nåddes vi av beskedet att de på grund av rådande läge inte har möjlighet att komma just nu, men gärna besöker oss längre fram.
Sen kom kriget.
Genom internet nåddes vi löpande av skrämmande rapporter om vad syskonen fick vara med om. De första dygnen efter att flyglarmet börjat gå och bomberna börjat falla så befann sig de flesta i sina källare i stort sett hela tiden.
”Jag har inte sovit sen det började”, skrev en syster ganska många dagar in i kriget.
Någon vecka in i kriget nåddes vi av beskedet att Vasily kört sin familj och några andra till en stad ca 20 mil söderut i landet, där det var betydligt lugnare. Inte långt efter det nåddes vi även av budet att den bro som står för majoriteten av all trafik in och ut ur Irpen hade sprängts.
Väl på en något lugnare plats i landet kunde Vasily börja koordinera hjälp och evakuering av ytterligare människor från Irpen och andra platser.
Inköp av mat och andra förnödenheter har gjorts och görs även det löpande, för utdelning till behövande. Även där har församlingen i Sverige kunnat vara med och bidragit ekonomiskt. Till stor del tack vare de offer och gåvor som kommit in från olika syskon runt om i landet.
Vill du vara med och bidra så förmedlar Maranataförsamlingen din gåva direkt till syskonen på plats, utan några mellanhänder.
I storfamiljen i Långshyttan kunde vi i början av mars ta emot ett par systrar från Ukraina som hade varit ute på en resa då kriget startade, och nu inte hade någonstans att återvända. Efter att broder Vasily då hört av sig till oss med frågan om vi kunde hjälpa på något vis, tog vi emot dem hos oss. De har idag återvänt till Ukraina för att försöka få med sig sin mor ut ur landet, men var till stor glädje för oss när de var här.
Krig för med sig död, och det har församlingen i Irpen fått erfara. Vi har nåtts av flera sorgebesked sedan kriget startade. Bland annat blev en broder i församlingen skjuten utanför sitt hem. Senare nåddes vi även av besked att två bröder i församlingen, familjefäder, hittats skjutna på gatan i Bucha som ligger alldeles intill Irpen. Där hade de då troligen legat några veckor från det att de försvann i början på mars.
Var med och bed för syskonen vi har i Ukraina. Bed att Gud ska ge dem beskydd, men även mod att stå upp för evangelium mitt i allt det hat som växer fram som ett resultat av kriget.
Vasily berättade om en en broder som heter Sergej, som för övrigt även han besökt oss i Sverige. Den ryska militären hade börjat gräva skyttegravar på granntomten. Då hade han gått dit för att predika för dem. De hade då avvisat honom och bett honom gå hem och gömma sig.
Men vem vet ifall de få ord han fick yttra kanske faller i god jord i någon av soldaternas hjärtan.
Innan jag avslutar den här korta och något fragmentariska rapporten så vill jag även helt kort få med lite av livets ljusa sidor. Vasily berättar nämligen att en av hans döttrar förlovat sig och nu även gift sig under kriget. Våra varmaste lyckönskningar till Karina och Benjamin!