– Det vore roligt om man kunde hjälpa ungdomarna här att komma igång med något arbete av något slag, så att de gör andra saker än att förstöra sina liv.
Missionsreportage med Elaine Vidén av Stina Fridolfsson
Elaine kämpar med att skrapa och måla om frukostmatsalens ytterväggar där färgen flagnat och dessutom missfärgats av regnet. Varje morgon kommer omkring 160 barn som ska ha frukost, och missionens frukostmatsal ska vara trevlig och inbjudande!
Så Elaine tog sig an verket. Och hon är noga när hon målar. Kollar och putsar:
– Det är ett litet hörn som stör mig. Det borde också målas, men då måste jag väl måla hela den väggen också.
Det visar sig att hon får god hjälp. Flera av barnen som Elaine lärt känna kommer och vill hjälpa till. Sjuårige lille Jeremia försöker riva bort den avflagnade färgen, och snart kommer flera och vill hjälpa till. Elaine förser dem med små redskap att hjälpa till, och arbetet går undan! En grannpojke som varit ganska deprimerad och håglös, kom en dag och stod snart överst på stegen och målade. Hela dagen! Elaine har många vänner bland ungdomarna och barnen. Många gånger hör man någon utanför balkongen ropa: Elaine! De vill veta om Elaine är hemma och vill prata med henne om något.
Under frukostserveringen, står Elaine mest hela tiden med händerna i diskbaljan och diskar muggar, bestick och tallrikar, så att det finns tillräckligt för alla som kommer i en jämn ström så att Soila, en syster i församlingen som är anställd för att göra frukost varje morgon, ska kunna lägga upp. Flingor, mjölk, smörgås med ägg eller salami, serveras. Men fastän tempot är intensivt för att hinna servera alla barnen under den timme som står till buds, hinner Elaine prata med många av barnen. Stämningen är varm och munter. Barn som kommer traskande moloket till frukosten, får en ljusare, gladare uppsyn, både för att de fått mat och för att de blivit uppmuntrade av några vänliga ord.
 |
| Esther och Elaine besöker handikappade Niurka med tårta på hennes 16-årsdag. |
Fredag eftermiddagar samlar Elaine ungdomar från närområdet för att ha litet aktiviteter. Ibland ritar de, de kan också gå ut och spela volleyboll. Den här kvällen är det tävling med bibelfrågor. Det går livligt och glatt till och en fin gemenskap växer fram.
På måndagar storhandlar Elaine varor för veckans frukostar. Hon kör bra och åker utan problem själv iväg. Häromdagen var jag här hemma och lagade mat. Esther, vår trogna syster i församlingen, följde med Elaine att handla. Maten var klar, och det dröjde. Jag skickade ett litet sms med undran hur det gick med handlingen. Då ringde Elaine:
– Det kommer att dröja ett tag, för vi skjutsade Carmen till sjukhuset. Hon var jättedålig.
Carmen är vår närmaste granne, som för det mesta är med och aktiv på mötena. Men på sista tiden har hon varit sliten, mycket på grund av problem i familjen. Nu såg Elaine och Esther att hon behövde komma under vård, och körde henne till sjukhuset.
De lämnade henne där, och åkte för att handla förnödenheterna till frukosten.
– Vi har handlat, men nu är vi tillbaka på sjukhuset och väntar tills Carmen är klar, så det dröjer en stund, förklarade Elaine.
Jag tittade på den kallnande maten. Här kan man inte bestämma att man ska äta klockan ett! Det finns alltid behov att rycka in med en hjälpande hand. Och att hjälpa den som har behov, går naturligtvis före.
Första gången Elaine fick åka till Santo Domingo var på en kort skolresa tillsammans med sin pappa och några fler ungdomar från Pilgrimsskolan. Då var hon 16 år. Hon såg människorna i de fattiga miljöerna och insåg hur bra hon själv har det.
– Man började tänka när man exempelvis stod och diskade, och det kom vatten i kranen. Då såg man framför sig hur ungarna i Santo Domingo sprang med sina dunkar för att söka vatten, och ibland kom de tillbaka utan vatten för att de inte hade hittat något.
 |
| Elaine tillsammans med några av barnen. Stående mitt i bilden ses Emanuel, 16 år, som har den svåra sjukdomen sicklecellanemi. |
Du växte upp i en kristen familj och i församlingen. Kom någon gång en kris då du funderade över att göra något annat – då du inte ville vara frälst?
Elaine funderar lite, och svarar först dröjande, sedan bestämt:
– Visst har det kommit tankar men sedan har jag inte kunnat tänka mig något annat – jag kan inte se något liv utan Jesus; utan att vara frälst!
– Jag döptes strax innan jag fyllde tio. Då gick jag till mina föräldrar och sa att jag ville döpas. Det var i slutet av en bibelskola, och vi var en hel grupp som döptes då.
Det som också är speciellt med Elaine, är att hon alltid, från det hon var ganska liten, varit med på mötena då hon haft möjlighet. Hon förklarar:
– Jag har alltid känt att jag vill vara med på mötena. Det finns ingen anledning att inte vara med!
När Elaine varit i Santo Domingo det första lilla studiebesöket började hon förbereda sig för att få åka en längre period. Hon deltog ivrigt i de olika kurser i spanska som ordnades av dem som redan varit länge i Dominikanska republiken och kunde språket. Året därpå fick hon åka en tremånadersperiod, och fick tillsammans med sin kusin Theresia hjälpa till i skolarbetet.
– Det var svårt, för när hon gick ut från klassrummet, var det ingen som lyssnade på mig, säger Elaine och skrattar.
Efter att ha varit hemma i Sverige en period, kom hon åter till Santo Domingo. Då fick hon hjälpa till med förskolan.
– Det var roligt. Men jag var ju inte ensam, utan då var det tillsammans med Sean som är dominikan. Han har varit en hel del i Sverige, så han kan vara till hjälp både för sitt eget folk och svenskar som behöver lära sig hur det fungerar i Dominikanska republiken.
De serverade också frukost till sina skolbarn.
– Jag tycker om att jobba med barn, och vill göra så mycket jag kan för att hjälpa till. Barn är lättillgängliga, roligt att prata med!
Och det märks att barnen verkligen tycker om Elaine. Hon har nu lärt sig språket ganska bra.
– Barnen rättar en när man säger fel! Dom skrattar åt en och är så härliga!
 |
| En mamma i Palavé får matvaror inför en större helg. |
Elaine har hälsoproblem, och kan till exempel inte äta all slags mat. Men det var inte lönt att vid denna intervju försöka ställa frågor omkring hur det känns. Elaine bara svarar lättvindigt:
– Det har inte varit något stort problem!
Jag insisterar och frågar igen om hon inte blir trött.
– Jamen, det blir väl alla!
Så det så!
Elaine betonar att hon ständigt upplever Guds beskydd och omsorg.
– Man skulle inte klara sig utan det när man jobbar med människorna här. Man känner hur syskonen i församlingen hemma ber för en. Även syskonen här ber för oss varje dag.
I barnmötena sjunger Elaine inspirerande och inspirerat med barnen: ”Soy soldado del Señor …” Jag är Herrens soldat! Barnen följer med i de olika rörelserna med liv och lust! Sång efter sång, med samma glädje. Det betyder så mycket att få lära sig sånger om Jesus. Dem fortsätter barnen sedan sjunga när de kommer hem.
Vi talade också lite om arbetet i Haiti, där Maranataförsamlingen är med och avlönar lärare för 600 skolbarn.
– För att vi ska kunna hjälpa till där, behöver vi ju ha ett arbete i Sverige som funkar, för att få in medel att skicka till Haiti.
Så säger Elaine, som också när hon nu återvänder till Sverige, kommer att vara i full aktivitet, både i församlingens hotell och som taxichaufför för Bällsta Taxi.
– Ja, jag tycker om att arbeta, säger hon när jag påpekar detta. Och när jag är ledig, så arbetar jag, säger Elaine och skrattar igen ett av sina smittande skratt.
Ja, det framgår klart. Nu när jag skriver ut det här reportaget håller Elaine på att måla de sista fönstren och listerna till matsalsväggarna.
Jag måste fråga Elaine om hur hon ser på framtiden:
Nu ska du ju snart åka hem, efter åtta månaders vistelse här. Och du vill säkert åka tillbaka hit vid tillfälle. Är det något särskilt område i arbetet här som du har någon dröm att få utveckla?
– Man vill ju göra något för alla unga människor här. De har ingenting att sysselsätta sig med så alla går ut och sätter sig och bara dricker sig fulla för att få det roligare. Jag har funderat mycket över vad man skulle kunna göra – men har inte kommit på något, säger Elaine med ett skratt, som nu lät lite sorgset. De flesta kan ju inte hitta något att göra. Det vore roligt om man kunde hjälpa dem att komma igång med något arbete av något slag, så att de gör andra saker än att förstöra sina liv.
Det var verkligen ett djupt nödrop för ett angeläget böneämne.
 |
| Elaine arbetar med att måla om frukostmatsalens ytterväggar i Palavé. |
Församlingens missionsarbete i Dominikanska republiken måste anpassas efter hur situationen i landet är. Förr hade vi skola, men då myndigheterna i en skolreformation fråntog mindre hjälporganisationers rätt att ge betyg och alla elever hänvisades till de statlige skolorna, fick vi idén att istället börja servera frukost till barn från hem med störst behov. Nu har man i flertalet skolor i landet kommit igång med att servera både frukost, mellanmål och lunch, och efter sommarlovet är det meningen att det ska fungera även i den stora Palavéskolan. Det är naturligtvis ett stort framsteg med sådana sociala förmåner i landet, även om vissa gruppers behov fortfarande är skriande stora.
Vi behöver på grund av detta eventuellt lägga om den sociala delen av missionsarbetet en del till hösten, och presenterar detta för våra läsare som ett böneämne. Vi behöver få uppleva Guds ledning att nå människorna med frälsningens evangelium, så att var och en upplever att de har ett stort värde. Att Jesus Kristus genom sitt frälsningsverk har en plan för deras liv för tid och evighet.
Det vet Elaine som vill vara med och förverkliga missionsuppdraget bland de fattiga, utsatta barnen och ungdomarna i Palavé.